Citerat från veckans läsning

"Placing [Walter] Benjamin's quotation from Baudelaire in a fantasy context produces a very different effect from placing the same quotation in an SF context. And both effects are distinct from that which would result from placing it within an example of the literary genre Todorov called 'the Fantastic' -or, indeed, placing it in a piece of 'scientific' literary naturalism, e.g., Zola, or Sinclair Lewis"
ur "The tale of plagues and carnivals" i Flight from Nevèrÿon av Samuel R. Delany

"There followed some curses that combined terms for women's genitals, men's excreta, and cooking implements in truly novel ways."
ur "The game of time and pain" i Return to Nevèrÿon av Samuel R. Delany

Det nödvändigaste

Runt omkring mig svävade graciösa stängelembryon som jag såg med goda ögon på[...]Flickorna upptäckte att det handlade om min egen kropp. Jag ryckte loss några hårstrån från mitt ludna bröst och lade märke till att det inte alls gjorde ont, och höll dem mellan fingrarna; hårstråna förenades till en kärna som inte var någonting annat än ett litet stycke av mig själv. Och när jag släppte den öppnade sig hårstråna som en sfärisk solfjäder och fröet svävade i luften.

Förutom ett par svenskar så var alla författarna som presenterades i det fantasynummer av BLM som jag skrev om häromdagen engelskspråkiga (två genren närstående finska böcker recenserades också). Och ett problem med genrelitteratur som fantasy och sf är att det lätt blir att man läser (US)amerikanska och engelska författare. Men det skrivs genrelitteratur i de flesta länder. Deckare och sånt kommer ibland hit. Medan det är sämre med science fiction.

På 70-talet gav förlaget Delta ut en hel del sf från andra delar av världen. Sen var det framförallt sånt som getts ut på engelska. Antologin Det nödvändigaste, redigerad av Bernard Goorden, som kom 1978, är emellertid en översättning av en franskspråkig antologi. Med latinamerikansk science fiction.

Latinamerikansk genrelitteratur såsom kriminallitteratur och sf lär, även om den lånar från den (US)amerikanska, ofta ha en egen karaktär. Vilket jag tycker man märker på urvalet här. De inbördes berättelserna är mycket olika varandra men de flesta har en touch som skiljer de från sina nordamerikanska kusiner.

Mina två favoriter är den humoristiska "Gu ta gutarrak" av Magdalena M. Movjan Otaño (Argentina) om baskernas tillkomst och den märkliga "Trettionde kapitlet" av Mario Levrero - en författare från Uruguay (som idag firar nationaldag). Citatet överst är från den novellen (översatt av Gunnar Gällmo).

De hundra bästa SF- och Fantasyböckerna (enligt NPRs läsare)

NPR-bloggens omröstning om de 100 bästa SF- och Fantasyböckerna är klar.
På listan kom två av mina tio val med, fyra av författarna.

Nedan är listan.
Jag har fetstilat de titlar jag har läst samt författaren om jag läst annat av honom/henne.
Kursiverat de titlar jag skulle vilja läsa
Satt ett * framför boken om jag aldrig hört talas om den
x framför de jag påbörjat men inte avslutat
E där jag bara läst en av böckerna i serien.
F framför de där jag sett filmen eller tv-versionen
U om jag läst utdrag ur romanen
Jag har kommenterat en del och länkar där jag skrivit om böckerna tidigare.

E. X. F. 1. The Lord Of The Rings Trilogy, by J.R.R. Tolkien
Jag har bara sett första filmen. Trots listans starka tonvikt på SF (troligtvis på grund av att inte ungdomsböcker fick vara med, jag skulle nog räkna Sagan om ringen som en ungdomsbok men kanske är det allt det finsk-ugriska som gör att den här räknas till vuxenlitteraturen) vinner alltså en high fantasy-bok.

FF 2. Liftarens guide till galaxen, by Douglas Adams
Jag har skrivit om den tredje boken i sviten

3. Ender's Game, by Orson Scott Card

E. 4. The Dune Chronicles, by Frank Herbert
Robert Scott Wilson brukade, inför förfärade studenter, kalla Dune (Arrakis ökenplaneten) för en fascistisk roman. Jag har skrivit om den här och fick där en argsint kommentar för nån vecka sen.

5. A Song Of Ice And Fire Series, by George R. R. Martin
Jag har läst en långnovell av G. R. R. (är namnet menat som ett skämt, kanske en drift med Tolkien?) Martin.

F. 6. 1984, by George Orwell
Jag har tyvärr inte läst uppföljaren, 1985.

F. 7. Fahrenheit 451, by Ray Bradbury
Och inte Fahrenheit 452 heller. Jag har tidigare skrivit om Truffauts filmatisering

8. The Foundation Trilogy, by Isaac Asimov
Det är fascinerande att den här fortfarande är så populär med tanke på att det är en SF-version av en historiebok som ingen längre läser.

9. Brave New World, by Aldous Huxley
Om försök att filmatisera boken skriver jag i Anthony Burgess och Du sköna nya värld och minikjolar

10. American Gods, by Neil Gaiman

F. 11. The Princess Bride, by William Goldman
Bra film.

12. The Wheel Of Time Series, by Robert Jordan

F. 13. Animal Farm, by George Orwell

14. Neuromancer, by William Gibson

15. Watchmen, by Alan Moore and Dave Gibbons

E. 16. I, Robot, by Isaac Asimov
Läst ett par av novellerna i samlingen.

17. Stranger In A Strange Land, by Robert Heinlein

* 18. The Kingkiller Chronicles, by Patrick Rothfuss

F. 19. Slaughterhouse-Five, by Kurt Vonnegut

FFFFFFFF... 20. Frankenstein, by Mary Wollstonecraft Shelley
Om Frankenstein är science fiction eller inte kan man diskutera (den har emellertid i vilket fall haft ett stort inflytande på genren). Det verk som oftast hänvisas till när Shelleys bok kallas för den första SF-romanen är The Billion Year Spree av Brian W. Aldiss (en av de författare jag saknar på listan). Aldiss' historiska översikt över genren börjar förvisso med Mary Shelley och han kallar henne för den första SF-författaren och Frankenstein för det första SF-verket. Men i sin läsning menar han att romanen befinner sej mitt emellan den gotiska romanen och den SF som kommer att uppstå.

F. 21. Do Androids Dream Of Electric Sheep?, by Philip K. Dick
Ola Larsmo kommenterade inlägget på länken ovan.
Ett annat inlägg, Blade Runner och Voight-Kampff-testet, handlade om filmen kontra boken.

22. The Handmaid's Tale, by Margaret Atwood

23. The Dark Tower Series, by Stephen King

F. 24. 2001: A Space Odyssey, by Arthur C. Clarke

x. 25. The Stand, by Stephen King

26. Snow Crash, by Neal Stephenson

27. Invasion på Mars av Ray Bradbury
Det blev för jobbigt översätta alla titlarna. Men jag gjorde den här eftersom det är en så pass bra svensk titel.

28.Cat's Cradle, by Kurt Vonnegut

E. 29. The Sandman Series, by Neil Gaiman
Jag har läst mer än hälften av de serietidningar som utgör Sandman. Jag har skrivit om seriealbumet A game of you i Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia och om Sandman nummer 54

F. 30. A Clockwork Orange, by Anthony Burgess

F. 31. Starship Troopers, by Robert Heinlein

F. 32. Watership Down, by Richard Adams

33. Dragonflight, by Anne McCaffrey

34. The Moon Is A Harsh Mistress, by Robert Heinlein

35. A Canticle For Leibowitz, by Walter M. Miller

F. 36. The Time Machine, by H.G. Wells

F 37. 20,000 Leagues Under The Sea, by Jules Verne

38. Flowers For Algernon, by Daniel Keys
Jag har läst långnovellversionen som jag räknar eftersom den brukar anses som bättre än romanversionen.

FFF 39. The War Of The Worlds, by H.G. Wells

40. The Chronicles Of Amber, by Roger Zelazny

* 41. The Belgariad, by David Eddings

42. The Mists Of Avalon, by Marion Zimmer Bradley

* 43. The Mistborn Series, by Brandon Sanderson

44. Ringworld, by Larry Niven
I och för sej har jag bara läst noveller av Niven - men tillräckligt många för att jag borde kunna räkna honom som läst.

45. The Left Hand Of Darkness, by Ursula K. LeGuin

46. The Silmarillion, by J.R.R. Tolkien

47. The Once And Future King, by T.H. White

48. Neverwhere, by Neil Gaiman
En bok som bygger på en TV-serie. Det är vad Svenska Akademiens klassikerserie och Världsboksrådets listor saknar.

49. Childhood's End, by Arthur C. Clarke

F. 50. Contact, by Carl Sagan

51. The Hyperion Cantos, by Dan Simmons
Jag har en bok av Simmons i mina hyllor.

F. 52. Stardust, by Neil Gaiman
Jag gav boken till min brorsdotter nåt år.

53. Cryptonomicon, by Neal Stephenson

54. World War Z, by Max Brooks

55. The Last Unicorn, by Peter S. Beagle

56. The Forever War, by Joe Haldeman

57. Small Gods, by Terry Pratchett
Jag har läst den han skrev med Gaiman. Och läst utdrag ur nån Diskvärld-bok och sett ett avsnitt eller två av TV-serien.

U. 58. The Chronicles Of Thomas Covenant, The Unbeliever, by Stephen R. Donaldson

59. The Vorkosigan Saga, by Lois McMaster Bujold

60. Going Postal, by Terry Pratchett

61. The Mote In God's Eye, by Larry Niven & Jerry Pournelle

62. The Sword Of Truth, by Terry Goodkind

F. 63. The Road, by Cormac McCarthy
Filmen hade lite för lite människoätande växter för att vara helt i min smak - men kanske boken är bättre.

64. Jonathan Strange & Mr Norrell, by Susanna Clarke

U. 65. I Am Legend, by Richard Matheson

66. The Riftwar Saga, by Raymond E. Feist

67. The Shannara Trilogy, by Terry Brooks

E. F. 68. The Conan The Barbarian Series, by R.E. Howard
Två noveller har jag läst.

U. 69. The Farseer Trilogy, by Robin Hobb

70. The Time Traveler's Wife, by Audrey Niffenegger

* 71. The Way Of Kings, by Brandon Sanderson

72. A Journey To The Center Of The Earth, by Jules Verne
Jag känner att jag borde ha sett nån film- eller TV-version av den här men jag kan inte komma ihåg nån. Jag har emellertid starka minnen av Illustrerade klassiker-versionen.

* 73. The Legend Of Drizzt Series, by R.A. Salvatore

* 74. Old Man's War, by John Scalzi

75. The Diamond Age, by Neil Stephenson

76. Rendezvous With Rama, by Arthur C. Clarke

* 77. The Kushiel's Legacy Series, by Jacqueline Carey

78. The Dispossessed, by Ursula K. LeGuin

F. 79. Something Wicked This Way Comes, by Ray Bradbury

80. Wicked, by Gregory Maguire

* 81. The Malazan Book Of The Fallen Series, by Steven Erikson

82. The Eyre Affair, by Jasper Fforde

E. 83. The Culture Series, by Iain M. Banks
Jag har läst The player of games. Den var bra. Skotsk.

* 84. The Crystal Cave, by Mary Stewart

85. Anathem, by Neal Stephenson

* 86. The Codex Alera Series, by Jim Butcher

E. 87. The Book Of The New Sun, by Gene Wolfe
En av de tio jag valde.

* 88. The Thrawn Trilogy, by Timothy Zahn

* 89. The Outlander Series, by Diana Gabaldan

90. The Elric Saga, by Michael Moorcock
Elric-böckerna? Jag är besviken på er, NPR-läsare.

91. The Illustrated Man, by Ray Bradbury

* 92. Sunshine, by Robin McKinley

93. A Fire Upon The Deep, by Vernor Vinge

94. The Caves Of Steel, by Isaac Asimov

95. The Mars Trilogy, by Kim Stanley Robinson

* 96. Lucifer's Hammer, by Larry Niven & Jerry Pournelle

* 97. Doomsday Book, by Connie Willis

98. Perdido Street Station, by China Mieville
Den här fanns också bland mina tio.

99. The Xanth Series, by Piers Anthony

100. The Space Trilogy, by C.S. Lewis

Vad som slår en när man ser på böckerna överst är hur pass gamla de är. En liknande lista för tio år sen skulle nog ha haft många gemensamma med den här. Först efter halva listan ungefär börjar de lite nyare böckerna bli vanligare. Och med dem fler som jag inte känner till.
En liknande lista med normala böcker hade nog haft betydligt fler nya. Författare av smal litteratur har alltid tröstat sej med att de kommer att läsas i framtiden när de nu populära storsäljarna för länge sen glömts bort - men i verkligheten visar sej de som överlever vara Dorothy Sayers, Conan Barbaren och Stephen Fucking King.

Jag hade läst cirka en tredjedel av böckerna. Jag vet inte om det betyder att jag vinner eller förlorar.

James Tiptree-priset

I år gick Tiptree Award till Baba Jaga la ett ägg av den kroatiska författaren Dubravka Ugresic. Jag har inte läst boken. Men den säjs vara bra. Och finns på svenska. Något som inte alltid är fallt med Tiptree Award-vinnare.

Priset är uppkallat efter den amerikanska sf-författaren James Triptree jr. Det tilldelas en bok inom fatastiken som handlar om kön och genus.

Det är alltså inte ett pris som går till enbart kvinnliga författare. Även om de, kanske inte så förvånande, brukar dominera short- och longlist till priset. Tiptree jr. själv hade alltså kunnat få det även när alla trodde att hon var man.

Tiptree jr. hette egentligen Alice Sheldon och hennes identitet var länge en hemlighet. Men det gick ett rykte om att hon skulle vara kvinna. Något som fick författaren Robert Silverberg att i ett förord förklara att hon skrev typskt manligt, som Hemingway. Och att ingen kvinna skulle kunnat skriva på det sättet.

Denna anekdot berättas i förordet till den första antologin med Tiptree-vinnare: The James Tiptree Anthology 1. Sex, the future, & chocolate chip cookies, redigerad av Karen Fowler, Pat Murphy, Debbie Notkin och Jeffrey D. Smith. Undertiteln är en anspelning på att priset bland annat finansieras med hjälp av kakförsäljning.

Antologin innehåller noveller, romanutdrag och ett par essäer. Två av novellerna (av Kelly Link respektive Kara Dalkey) är varianter på H. C. Andersens "Snödrottningen" - som också finns med i samlingen. Så där har antologin ett sekundärt tema.

Annars är de bästa novellerna "The Ghost Girls of Rumney Hill" av Sandra McDonald - en spökhistoria där ett gäng döda pojkar och flickor för evigt är fast i de könsroller de hade medan de levde, och "Boys" av Carol Emshwiller - om ett framtida krig mellan könen, också den ur barnperspektiv (den senare har gått som Veckans novell i P1).

Fast bäst är nästan en essä (ursprungligen en föreläsning) av Ursula K. LeGuin (som en gång i tiden inte lät Tiptree vara med i en brevdiskussion om feminism - då den uteslutande var för kvinnliga författare) där hon skriver:

"It's not a matter for me of stooping to an occasional amusing bit of slumming in the kiddylit ghetto or the Sci Fi gutter. I live there, in the ghettos and the gutters. I am a street person of the city of fiction. And every now and then I come lumbering up like some sort of Sewer Monster out of the depths of Genre onto the spotless lawns of Literary Realism - since realism, to my mind, is simply another genre, another domain of fiction, and all mine if I want it.
Ur "Genre: A Word Only a Frenchman Could Love"

Det har kommit ut tre James Tiptreepriset-antologier.

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där.
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. Bland de tjugofyra novellerna i Things that never happen (jag är inte helt hundra på att jag läst allihop) finns flera bra. Även om endast ett par kommer upp i nivå med "Egniro".)

Sherlock Holmes: nu också som bok

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar på alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta av Doyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade.
Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

(Först publicerad den 21a januari 2010. Om filmen fick mej att läsa om boken, så fick nu tv-serien mej att tänka på och reprisera detta inlägg. Aetheric mechanics är fortfarande den bästa av de nyare sherlockarna.)

1984 av Samuel R. Delany

1984. Selected Letters av Samuel R. Delany är en samling med femtiosju brev skrivna, trots titeln, mellan åren 1983 och 1985. Att redaktören Kenneth R. James ändå valt året 1984, som merparten av breven i boken kommer från, som titel är en allusion till George Orwells klassiker. Orwells roman heter egentligen Nineteen Eighty-four, något som James tar upp i förordet när han diskuterar brevsamlingens titel (ett av de mer lyckade inslagen i Orwells ojämna roman är att berättaren i början av boken säjer sej inte ens vara säker på huruvida året faktiskt är 1984).

Breven är till förläggare, vänner, kritiker och andra författare. Som till exempel Joanna Russ. Breven skildrar livet i New York i början av AIDS-epidemin. Då man ännu var osäker på hur sjukdomen spreds. Delany ändrar sina sexuella vanor till att bara ha sex med ett par främmande män i veckan och att noga borsta tänderna efteråt. När man läser hans beskrivningar av sina sexuella möten kan man bli lite förvånad att han fortfarande är vid liv (tandborstningen är en ledtråd till varför Delany inte drabbas av AIDS).

Breven är intressanmta som tidsskildring även om man inte skulle ha läst annat av Delany. Men man får ut mer av dem om man har läst honom.

Titeln och detta att Delany är den ledande svarte sf-författaren i U.S.A. skulle kunna få en att tro att breven mest skulle handla om science fiction. Men under denna period skrev Delany på sin sword & sorcery-serie Neverÿona - många av breven handlar om hans problem med korrekturen till dessa berättelser. Som hanms sf-förläggare ser ner på som lägre litteratur. Men skildringar av Delanys möten med människor är ändå av intresse för den som uppskattar Delanys sf. Då mycket av hans genre-litteratur handlar om, för att citera en svensk boktitel, det sociala livets elementära former.

Annars förebådar breven också hans senare självbiografiska verk. Men också hans pornografiska. Men mer hans Mad Man än den nyligen på svenska utkomna Hogg (som gavs ut strax innan 1984, men skrevs tidigare).

Delany skriver också om litteratur. Här stötte jag första gången på Guy Davenport, vars "On some lines of Virgil" diskuteras.

1984 är en bok minst lika spännande som någon av Delanys romaner, vare sej dessa är sf, sword & sorcery eller pornografi.

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.

(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")

Litteraturer

Lyran vill idag att vi ska berätta om tre sorters favoritlitteratur.

Poesi
Dikter har fördelen att det är rätt lättdefinierat vad som är poesi. Ojämna högermarginaler (också en del annat har förvisso det. Som menyer. Slas skrev en gång en novell där en man avskydde poesi så pass mycket att han inte ens kunde beställa mat på en restaurang då menyns typografiska likhet med dikten var alltför stor.)

Svårdefinierbar litteratur
Många av de böcker jag tycker bäst om är annars svåra att kategorisera.

Experimentell sf från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet
Som sånt i tidningen New Worlds. J. G. Ballard, Joanna Russ, James Tiptree jr.

I do doodle. You too. You do doodle too: 3 på D

Den norska bloggen Boklesebloggen min har ett tema som heter "Lyrik på en söndag" (fast på norska då, med för många k och konstigt ö). Temat är alfabetiskt ordnat och har kommit till bokstaven D. Med tre uppgifter.

1. Vad tycker du om att kategorisera dikter i olika genrer? (apropå att Derrida skrivit en bok om genrer.)

Genre, ett ord som bara en fransman kan älska - som Ursula G. LeGuin skriver någonstans. Ofta är den mest spännande litteraturen i utkanten av genrerna och svårdefinierad.
Litteraturhistoriskt kan genreuppdelningen spela en roll. Men här kan också poeter nedvärderas om de faller utanför ramarna.

2. Northop Frye menar att dikter består av babble och doodle. Där babble är det rytmiska og musikaliske, står doodle för visuella aspekter, som radbrytning, strofbyggnad och typografi, poetiska bilder och metaforer. Presentera en dikt där doodle-aspekten är central.

e e cummings dikter är nästan alltid stark doodliga. Som den här:

!svar
t
mo
t

(vi)

t himmel
?t
räd fr
ån vi

lk

a
,
föl
l l

ö:;v

vI
rr
vl
and

.e

(övers. görgen antonsson och lars hagström, i 50 dikter

3.Presentera en dikt av en författare på D.

Stig Dagerman skrev dagsvers kring aktuella ämnen i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. De står sej ofta bra än i dag. (Även om det tunnare urvalet från 1954 är betydligt jämnare än det tjockare urval som kom ut i PANs pocketutgivning av Dagermans verk runt 1990.)

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.

Denna dagsedel är från den tjugofjärde april 1947. Apropå att en afro-amerikansk man som blivit till dömd till döden inte dog i elektriska stolen då bödlarna var berusade. Det beslöts att han skulle sättas i stolen en gång till.

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta avoyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

Dystopier, schmystopier

Nu för tiden skrivs det ofta om att dystopin är populär. Och att detta säjer något om vår tid.

Men de flesta framtidsberättelser har fjärmat sej från den rena dystopin. Från 80-talets cyberpunk och framåt så beskrivs de framtida samhällena snarare som annorlunda än som sämre. Den skenbara dystopi-vågen beror på att man börjat kalla en del science fiction för dystopi för att undvika genrens stigma.

Flera av dessa så kallade dystopier är snarare katastrof-berättelser. Som inte nödvändigtvis är dystopiska. Emmerichs 2012 har till exempel snarst en, rätt korkad, optimistisk tendens.
Dystopin finns fortfarande som undergenre, men är knappast vanligare idag än för tio år sen. Och man hittar den mest inom ungdomslitteraturen där gammalmodiga berättargrepp brukar leva kvar.

Att det inte skrivs utopier längre är i och för sej intressant. Men det är en sjutti år sen man slutade med det. Och säjer kanske inte så mycket om just vår tid.

Flashforward

I fredagskväll såg jag andra delen på tv-serien Flashforward. Då jag var förkyld. (Jag gör inte nödvändigtvis så där väldigt spännande saker med mina fredagskvällar, men dålig sci-fi brukar de inte ägnas åt) Serien hör till andra eller tredje generationens lost-avkommor. Vilket den i Piloten, som säjs vara bättre, lär visa mer öppet än vad är vanligt. Att andra avsnittet allmänt inte anses vara lika bra är väl mycket för att det är en högkonceptserie. Den bygger på en Idé. Vilket brukar göra att andra avsnittet blir ett problem då man redan spelat ut sin hand i första.

Konceptet bygger på att alla människor på jorden samtidigt somnat och under denna period sett en glimt av sin framtid sex månader framåt.

Serien är, om man trots allt får gå efter detta andra avsnitt - säkert mer typiskt än Piloten, inte särskilt bra. Den har två tidsplan som Lost och liksom den en stor mängd karaktärer och ett mysterium. Men den saknar den genreblandning som var poängen med Lost. Varje karaktärs flashbacks i den serien var av olika genrer. Huvudpersonwen var i en läkarsåpa, irakiern i en spionberättelse, kärleksintresset hade en heisthistoria och så vidare. Dessa historier i sej var (serien lämnade och förändrade formatet i senare säsonger) tyvärr ofta rätt medelmåttiga men formen var något nytt för genretelevisionen.

Men en sak störde mej, förutom den dåliga dialogen och det usla skådespeleriet, under seendet. Konceptet är så pass bekant att jag måste ha läst något liknande någonstans men jag kan inte komma på var. Är det kanske en Philip José Farmer?

Under pausen tar jag fram Farmersamlingen Efter King Kongs fall och hittar den långnovell som jag tänkte på: "Skisser bland mitt minnes ruiner". Men den är inte riktigt samma. Där förlorar istället hela mänskligheten med jämna mellanrum minnet. De har fortsatt haft sina liv, knytit nya kontaker men ingen minns detta. Det är en riktigt bra novell, skriven i dagboksform.

När avsnittet slutar står det att serien är byggd på en roman av Robert J. Sawyer. Vilket får mej att känna mej lite korkad. Då det helt enkelt är att jag har läst recensioner av hans roman Flashforward som gör att konceptet känns så familjärt (jag har för mej att den stod på en mental att-läsalista ett tag).

De har ändrat lite från boken. Där det istället är 21 år i framtiden som de ser.

TV-serien Flashforward har marknadsförts mycket på sin djärva idé och de flesta recensenter har, även om de haft andra invändningar, prisat det originella konceptet. Men Sawyers tio år gamla roman ingår i en tradition av liknande sf-romaner. Där något händer som förändrar livet för alla på jorden. Som till exempel i Farmers redan nämnda novell. Tropen med att alla somnar är också vanlig. En av Arthur Conan Doyles Proffessor Challenger-berättelser använder temat. Då räckte den till hela berättelsen.

På många sätt är en sån här idé mer lämpad för romanen eller långnoveller. Även om också de inte alltid gör så mycket med em. Exempelvis finns Poul Andersons IK 400 där alla på jorden, människa som djur, blir många gånger smartare. En fascinerande idé innesluten i en medioker roman.

Koncept i sej tar en inte särskilt långt. Det krävs mer än ett bra uppslag för att göra en bra TV-serie eller en läsvärd roman.

Ursula K. Le Guin om genrer och Fiktionens stad

It's not a matter for me of stooping to an occasional amusing bit of slumming in the kiddylit ghetto or the Sci Fi gutter. I live there, in the ghettos and the gutters. I am a street person of the city of fiction. And every now and then I come lumbering up like some sort of Sewer Monster out of the depths of Genre onto the spotless lawns of Literary Realism - since realism, to my mind, is simply another genre, another domain of fiction, and all mine if I want it.
Ursula K. Le Guin
2004
ur talet "Genre: A Word Only a Frenchman Could Love" publicerat i The James Tiptree Award Anthology 1 sex, the future, & chocolate chip cookies

Tekoppen påminner om att det är Ursula K. LeGuins 80:e födelsedag idag. Må hon vandra genom fiktionens gränder och hemsöka dess trädgårdar i många år till.

En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate

Alan Moore brukade i intervjuer efter att han gjort Watchmen säja att superhjältar snart inte längre skulle behövas.

Tillsammans med Dark Knight Eturns av Frank Miller och Art Spiegelmans Maus så brukade Alan Moores och (tecknaren) Dave Gibbons version av superhjältetroperna ständigt nämnas som ett bevis på att de tecknade serierna nu hade växt upp.

Moore själv började skriva serier utanför genren och satte i gång med flera projekt som skulle utvidga serietidningsmainstreamen.

Det gick väl så där.

Den publik som Dark Knight Returns och Watchmen fått ville kanske snarare ha fler serier av samma sort än att läsa en experimentell serie om en stadsdel i London som Moores Big Numbers som bara kom ut i två nummer. Flera andra projekt hade också publiceringssvårigheter. Som Lost Girls, menad att förnya pornografin (Lost Girls fullbordades till slut efter ett och ett halvt decennium och är ett intressant verk - men förnya pornografin är att ta i)

From Hell om Jack the Ripper är från den här tiden och det är ett av Moores starkaste verk. Men kanske inte så långt från Moores tidigare marker. Istället för en serietidningshjälte omvandlad är det här en annan skräplitteraturikon som bearbetas.

Och till slut gick Moore tillbaka till mainstreamserierna. Superhjältarna behövdes visst ändå. Om man ville bli läst.

Som en kvarleva av Moores strävan att utvidga sina ämnen finns En liten död (A Small Killing). Ett seriealbum utgivet första gången 1991 och tecknat av Oscar Zatare.

En liten död (utgiven på svenska på Epix Förlag) handlar om reklammannen Timothy Hole. Hole gick in i reklambranschen beslutad att en dag gå tillbaka till sitt politiska arbete. Men än så länge har han stannat. Hans senaste uppdrag är att lansera en läskedryck i glasnosttidens Sovjet. Överrallt ser han en pojke.

Så långt låter det som mycket annat. Och även om Moore vänder lite på en del av klichéerna så är detta lite ett problem. Watchmen, Marvelman och till och med Moores Stålmannen-serier är uppenbart bättre än andra mainstreamserier från samma tid. Medan existentiella fabler som En liten död fnns det flera andra bra exempel på också bland de tecknade serierna. Även om man vid den här tiden snarare fick gå till europeiska serier för att hitta dem. Zarates teckningar ger också albumet en europeisk känsla.

Detta hindrar inte att det är ett väldigt bra album. Hole är en karaktär av ett slag som ofta spelat biroller i andra Moore-serier. Avskild från sin omgivning och skuldtungd ältar han händelser och fantasier ständigt rädd att tappa ansiktet. Moore hoppar i tiden och visar att han även i en realistisk serie förmår bemästra mediets form.

Helt realistisk är inte serien. Här får drömmar och fantasier tränga in i världen. I en scen där Hole gräver upp en burk med insekter han en gång som liten begravt levande blir dessa stora, groteska. Här liksom en tidigare skildring av ett upplopp får Zatares bilder sin bästa effekt.

Det skulle vara lätt att i Hole se Alan Moore. Liksom han har Hole ägnat år åt en kommersiell konstform. Men det är nog för lätt. När Hole bläddrar genom ett fotoalbum känns hans tidigare ideal avlägsna. "Sjutton. Å gudar, arbetaren korsfäst på ett dollartecken. Vad var det jag kallade den? 'Kommentar till USC-Hamnarbetarnas strejk' eller nåt i den stilen. Vilka var USC-arbetarna?"

Men trots de litet sorgsna vackra bilderna är det inte självklart en historia om en förlust. Man kan se det som att Hole triumferar. Att han kommer ut segrande från striden med barnet inom sej. Med en färdig reklamidé. Ready to make a small killing.
Vi måste alla växa upp.

En del av Moores senare serier tillbaka på genremark är bra. En och annan är bättre än En liten död. Men det är lite synd att han inte fortsatte pröva också nya marker.

Tematrio omslag

Lyrans tema för denna måndags trio är omslag. Döm inte en bok efter omslaget är ett uttryck som de har i andra lite underliga länder. Omslag kan ha en viss påverkan på hur vi uppfattar en bok.

Samuel R. Delanys Förvandlingarnas värld heter i original The Einstein Intersection och är ett av Delanys första betydande verk. En omskrivning av Orfeusmyten. Verket har gott om litterära referenser. Bland annat i form av olika kapitelmotton (Joyce och sånt). Men som motton innan kapitlen finns också utdrag ur brev där Delany diskuterar texten. Det är en bok med brister men knappast utan ambitioner.
Omslaget är något missvisande. Nova SF Pocket var en kioskpocketserie som också såldes geom prenumeration. Mest ungdomssf av det enklare slaget men utgivaren smög in lite intressantare verk. Dessa fick missvisande titlar, gräsliga omslag och mycket kunniga efterord.
Genrelitteratur och gräsliga omslag hör ju nu samman. Och de bra science fiction-böckerna brukar se ungefär likadana ut som de dåliga. Vilket kan göra det pinsamt att läsa de på pågatåget.


Böcker som filmatiserats får ofta bilder från filmen. Filmatiseringen av Howards End av E.M. Forster är bra. Och det finns betydligt fulare filminspirerade omslag. Men de två personerna på bilden har i boken ett inte alls lika passionerat förhållande som i filmen. Forster fick kritik för denna torrt skildrade kärlekshistoria så det är kanske inte så underligt om filmmakarna förbättrade det. Men det gör omslaget lite till falsk marknadsföring.


Så för att det inte bara ska bli gnäll: Panache är Bonniers serie med nyare utländsk litteratur. Den har genom åren gått igenom olika utseenden men enhetliga sådana. Den nuvarande är lite mer varierad och Lotta Kühlhorn har gjort att serien numera är lika snygg som bra.
Omslaget till Nowhere Man av Aleksandar Hemon har ett enkelt koncept. Omslaget till en Penguin Books utgåva av Thomas Manns Döden i Venedig (baksidan har samma omslag spegelvänt) har fått en ruta med Hemons romans namn och Panachesymbolen över sej.
Boken är också bra.

Ola Larsmos Jag vill inte tjäna

Jag menar om du någonsin velat veta varför vi är just de vi är, där vi är. Skulle det göra någon skillnad om vi inte vore här? Kan vi göra något annat än det vi gör?

"En historia, händelser sorterade så att de uppvisar ett mönster." Så lyder en av de första meningarna i Ola Larsmos roman Engelska Parken från 1988. Engelska parken utspelar sej i universitetsstaden Uppsala. Det gör också den senaste larsmon Jag vill inte tjäna. Men här befinner vi oss 100 år tidigare, på 1880-talet.

Larsmo har skrivit flera historiska romaner tidigare. På olika sätt har dessa stångats något mot genrens konventioner. Himmel och jord må brinna har en epilog som utspelar sej i nutid och i Indien och skildrar samma sorts fabrik som den svenska på 1910-talet som romanen utspelat sej kring. En annan låter vitsar och skrönor kring en Rosenbaum berättas genom romanen. Medan Maroonberget har en handling i nutid som löper bredvid den historiska.

Jag vill inte tjäna har inte några såna tydliga avsteg från genren. Men Larsmo glömmer inte att också dessa historier, händelser sorteras och berättas senare. Och man märker att dessa tidigare försök har gett honom ett grepp om formen.

Boken handlar om en ung doktor som har som uppgift att undersöka de prostituerade i staden. En av de prostituerade får vi följa närmare.

Genom deras ögon skildras staden och samhället. Språket kan till en början kännas lite torrt, liksom avvaktande men känns efter hand känns rösterna i romanen som naturliga. Som om de scener vi ser ses med 1880-talsögon utan att språket blir alltför tydligt gammalmodigt.

I boken finns också en slags kriminalbiberättelse. Där de prostituerade i staden blir utsatta för män som skär de. En del mindre trevliga sidor av 1800-talsmedicinen skildras detaljerat.

Om romanen börjar med utgångspunkt i en borgerlig stadsskildring så vidgas efter hand perspektivet. Det non serviam som uttalas i titeln säjs kanske inte av den man skulle tro.

Romanen har en viss vad-ska-hända kvalité som gör att vi kanske inte närmare ska gå in på själva handlingen. Men medicinens och det personliga ansvarets roll spelar en stor roll i romanen. Men framförallt fick den mej att tänka på vems perspektiv vi intar när vi tänker oss samhället förr. Hur det påverkar hur vi sorterar händelser. Förändras de mönster som visar sej om vi ser med andra ögon?

Det är en väldigt bra roman.

De sju sämsta sit-comsen

Sit-com är en genre där skillnaden mellan de bra (säj Arrested Development) och de dåliga (som Hannah Montana) är mindre än i de flesta genrer.
Ändå finns det några som står ut i ren uselhet.
Min bror har gjort en lista med de sju sämsta sit-comsen ever och har fått ihop en imponerande bedrövlig samling (även om jag måste erkänna att jag ibland tyckt Tredje klotet från solen är lite småroligt.)

Här är i alla fall mina sju:
7. Joey
För att vara konträr hade jag tänkt ha med Vänner men den platsar inte riktigt. Det gör dock den här spin-offen.
6. Happy Days
Klassikern. Har ett ännu fånigare namn på svenska som jag glömt.
I USA finns det en term som heter jumping the shark som kommer från när en av personerna hoppar över en haj på vattenskidor i ett avsnitt. Det säjs att serien var dålig efter det avsnittet. Som om det inte var dåligt innan.
5.Family Guy
Man kan lura folk att se vad som helst om de tror att det är hippt.
4.Love Boat
På det glada 90-talet såg rätt många i ens omgivning på detta. Ironiskt då. Min generation har ödslat mycket tid på ironi.
3.Californication
De fortsätter göra dåliga sit-coms nu med nya spännande berättarknep som att låta skådespelerskorna visa brösten.
2.Men behaving badly
En sak är sämre än amerikanska sit-coms. Engelska sit-coms.
1.The Nanny
The horror. The horror.

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Drake. Trots att bägge romanerna utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettsk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).