Tio bra böcker av Sam J. Lundwall

Författaren Sam J. Lundwall fyllde 75 år i går. Lundwall har haft en stor betydelse för science fiction i Sverige.
Nedan är tio av hans bästa böcker.

Alice, Alice!
En av Lundwalls mest framgångsrika romaner utomlands. Finns översätt på flera språk. Människornas myter lever på Jorden efter att mänskligheten lämnat den.

Bernhards magiska sommar 
En absurd roman om evighetsmaskiner och änglar och varulvar som delvis är självbiografisk.

Den fantastiska romanen 1-4

Det hände i morgon 
En serie antologier som innehåller samma novwller som de som fanns i Lundwalls sf-tidskrift Jules Vernemagasinet. Det kom arton stycken tror jag.

Flicka i fönster vid världens kant
"När jag var liten föreställde jag mig att Jorden var rund."

Gäst i Frankensteins hus
Metalitterär kortroman.

King Kong Blues

Mörkrets furste
Pastisch på gamla kolportageromaner. Min favoritroman av Lundwall.

Science fiction: från begynnelsen till våra dagar
Det finns en engelskspråkig version av den här boken om sf-genren. Den ska vara längre. Utgiven 1969 på Sveriges Radios förlag.

Staden vid tidens ände 
Roman från 1993. Kallas för en film noir på omslaget. Med undertiteln "Sam Spade i kamp mot entropin".

Den senfödde och andra noveller av Isaac Asimov

Den senfödde är ett urval av Isaac Asinovs noveller, sammanställt av Sam J. Lundwall. Det är första volymen i Delta Förlags bokserie Science Fiction ABC.

En serie med urval noveller av sf-författare på varje bokstav: efter Asimov på A, följde James Blish på B och Arthur C. Clarke på C. ("- What about Ray Bradbury? - I'm aware of his work..." för att citera Martin Prince i ett avsnitt av Simpsons.)

En del bokstäver borde ha blivit svårare att hitta författare på än andra. Men serien slutade efter bokstaven H (kanske för att I är en svår bokstav i sammanhang).

De flesta av böckerna i serien var översatta versioner av amerikanska urval. Men i denna och nån till så var det Lundwall som stod för valet av novellerna.

Samlingen försöker visa på olika sidor av Asimovs produktion enligt förordet. Och det stämmer väl. Här finns en robotnovell (rätt menlös, men tidigare inte utgiven på svenska), lite humoristiska noveller och en av Asimovs charmiga sf-detektivnoveller.

Lite kan man så klart sakna en del noveller. Själv skulle jag till exempel haft med "Jokester" (där roliga historier visar sej vara utomjordingars sätt att studera vår psykologi), "The Billiard Ball" och "Flies" (där en man dyrkas av flugor).
Och en del andra noveller hade man klarat sej utan.

Men det är ett okej urval. Bäst i boken är titelnovellen med dess neanderthalpojke och tidresenovellen "Experiment med tiden" (som har den betydligt bättre titeln "The Red Queen's Race" i original).

Asimovs noveller är ofta lite för gammeldags för min smak. Men en del är läsvärda. Särskilt de som på olika sätt behandlar tro.

Antologier och avslutande anekdot

Det är inte bara genom sina egna verk som Brian Aldiss haft inflytande på science fiction-genren. Han har också varit aktiv inom fandom och genom att ge ut antologier.

 Jag har fyra antologier som Aldiss sammanställt. De är av lite olika sort. Decade the 1950's, med Harry Harrison som medredaktör. En serie med sf ur olika decennier. Det finns en mwd 40-talsnoveller och en med 60-talsnoveller. Jag har skrivit om antologin HÄR mest om Katherine Macleans novell "The Snowball Effect" i vilken (för att använda Aldiss beskrivning i Billion Year Spree) "I swear, the Watashaw Sewing Circle takes over America".

  The Year's best science fiction no. 4
Årlig antologiserie. Också här är Harrison medredaktör. Här är noveller från 1970. En av novellerna heter "'Franz Kafka' by Jorge Luis Borges". Den är skriven av Alvin Greenberg. Antologin innehåller även noveller från utanför det engelska språkområdet.

  The Penguin World Omnibus of Science Fiction.
 Med svenske Sam J. Lundwall som medredaktör.
 Antologi från 1986 med SF-noveller från 26 länder. Tjeckoslovakien, Kina, Norge, Uruguay, Ghana med mera. Sverige representeras av en novell av Bertil Mårtensson.

  All About Venus, redigerad med hjälp av Harrison.
En temaantologi om Venus. Inleds med en text av den svenske vetenskapsmannen Svante Arrhenius.

Låt oss sluta denna Aldiss-vecka med att genom en anekdot som Sven Christer Swahn berättar i 7 × framtiden ge Aldiss själv ordet. Det är på en sf-kongress i Stockholm på 70-talet. Aldiss får frågan "Kan sf påverka framtiden, förändra våra liv? Aldiss ropade till svar: 'We are sitting in this hall- right! - sf has changed our lives.'"

King Kong Blues

"The European bestselling shocker" står det på den amerikanska utgåvan av Sam J. Lundwalls King Kong Blues (1974). Om man får tro romanen själv så är reklammakare inte de ärligaste människor, men den har kommit ut på flera språk och på engelska finns den åtminstone med flera olika omslag.

I Sverige var den väl inte en så stor hit - trots eller kanske på grund av att det medföljde en skiva där Lundwall, som på 60-talet hade en kort karriär som trubadur, sjöng ett par låtar ackompanjerad av Michael B. Tretow (han som skapade ABBAs sound).

Det är en satirisk roman om Sverige 2018. Vatten är hårdvaluta och folket bjuds på cirkus i något som påminner om dokusåpan.
Som jag minns det - jag har inte boken - så fanns det utdrag ur tidningsartiklar innan kapitlen. Som i Michael Moorcocks A Cure for Cancer och en del andra av hans berättelser Jerry Cornelius (i Lundwalls 90-talsroman Staden vid tidens ände säjs huvudpersonen ibland heta Jerry Cornelius, ibland Sam Spade).
Även om boken inte var en bestselling shocker här hemma så har den fortfarande fans. Dessa brukar framhålla att Lundwall förutsåg delar av vårt samhälle idag. Men han såg snarare de artiklarna. Som han sen vred till. Resultatet blev en rätt underhållande läsning.

Blommor till Algernon

Fröken Kinnian säger dom kanske kan göra mig klok. Jag vill bli klok. Jag hetter Charlie Gordon. Jag är 37 år ock två vekor sen var min födelsedag. Nu har jag inget mer att skriva om så sluttar för idag.

Den amerikanske skådespelaren Cliff Robertson har dött. Jag såg för bara en vecka sen om det första Outer Limits-avsnittet där han är med. Robertson har jag annars sett i flera filmer, men jag har aldrig sett hans mest kända - Charly från 1968.

Jag har dock läst, inte romanen den bygger på men novellen som romanen den bygger på bygger på.

"Blommor till Algernon" av Daniel Keyes är en berättelse i dagboksform. Om en förståndshandikappad man vid namn Charly som genomgår ett experiment som gör honom till geni. Novellen (och romanen) består av Charlys dagboksanteckningar - en framstegsrapport. Där Charly efter hand blir alltmer intelligent.

"Blommor till Algernon" finns i Den fantastiska romanen 4, red. Sam J. Lundwall (som trots titeln är en novellantologi). Den skrevs 1960. Romanversionen, som kom 1966, finns också på+ svenska. Som Blommor till Algy. Det ska inte vara någon stor skillnad mellan de bägge.

Det är en gripande historia som väl utnyttjar dagboksformen. Filmversionen har gott rykte, särskilt Robertsons insats. Men har inte riktigt överlevt på samma sätt som novellen och romanen. I U.S.A. lär man läsa boken i skolan. Ett avsnitt av Simpsons bygger på Blommor till Algernon och den har refererats i Vänner - så i staterna är den populär.

Jag har bara läst en till novell av Keyes, han verkar vara något av ett onehitwonder. Men denna hans enda hit är väl värd att läsa.

Den fantastiska romanen

Den bok som fick mej att börja läsa SF var Den fantastiska romanen 4, red. Sam J. Lundwall.

Jag hittade den på Myrorna första året jag bodde i Malmö. 1993 borde det väl ha vart.

Egentligen hade jag inte tänkt köpa boken utan enbart Den fantastiska romanen 2. Som innehöll gotisk skräckromantik. Skräck var då den populärgenre jag helst läste. Och jag hade en förkärlek för äldre skräck.

Men bägge böckerna kostade fyra kronor (prislapparna sitter kvar) och den fjärde hade ett omslag av Hans Arnold. Vad som var billigt att köpa på Myrorna och liknande ställen hade en viss inverkan på min läsning. Något som har bidragit till att ge mej en god och bred beläsenhet. Snålhet är en underskattad dygd.

Den fantastiska romanen var en antologiserie i fyra delar utgiven i början av 70-talet. Den påminner i sitt urval om flera liknande engelskspråkiga antologier som till exempel science fiction through the ages av I. O. Evans. I ett försök att sälja böckerna till ett sf-skeptiskt Sverige så har Lundwall försett kapitlen i boken med studieuppgifter.

Första delen har månfärder från antiken och liknande. Tredje viktoriansk science fiction (nog egentligen den intressantaste delen av serien).

Medan den fjärde har undertiteln "science fiction i dag). Och helt enkelt är ett novellurval med mestadels engelskspråkig sf.

Antologin innehåller klassiker som den korta "Svaret" av Frederic Brown och långnovellen "Blommor till Algernon" av Daniel Keyes.

När jag först läste boken tyckte jag bäst om novellerna "Hur Jorden befriades" av William Tenn och "I kön" av Keith Laumer (som till min förvåning påminde mej om en av Franz Kafkas vinjetter) samt ett romanutdrag av Robert Sheckley. Och den avslutande essän av Alfred Bester med en massa oanvända idéer och utkast ur hans anteckningsböcker.

Gemensamt för dessa var att de var mer eller mindre satiriska. Och påminde en hel del om den sortens böcker jag redan läste.

De författare i boken som jag gillade var de som jag kollade efter när jag började läsa fler antologier och tidskrifter i genren. Och jag införskaffade romanen Världar utan gräns av Sheckley, den som fanns i utdrag i Den fantastiska romanen 4.

Science fiction på svenska

Science fiction på svenska kom 1977 och sammanställdes av Sam J. Lundwall. Den har undertiteln "En antologi med svensk science fiction" - vilket samman med förordets genomgång av den svenska sf-litteraturhistorien kanske skulle få en att tro att det var ett urval med svensk sf genom tiderna.

Det är det nu inte utan resultatet av att man i Lundwalls Julers Verne Magasinet hade bett läsarna att skicka in noveller. Ett par år tidigare hade den unge Ola Larsmo efterlyst novelltävlingar i ett läsarbrev.

Om han skickade in någon novell vet jag inte. Han är i alla fall inte med i antologin. Som innehåller noveller av en del av de sedan innan kända namnen inom svensk sf: Denis Lindbohm, Carl Johan Holzhausen och Lundwall själv. Samt en del (då) yngre förmågor. I Jules Verne Magasinet publicerades runt denna tid en novell av Lars Jakobson. Men inga av de yngre namnen i denna antologi kommer att lyckas som författare (ett par ger ut en volym eller två).

Utom möjligen Kjell Johansson. Men det är inte nödvändigtvis den Kjell Johansson som skulle komma att skriva Gogols ansikte och En rädd människas berättelse. Det är ju ett vanligt namn. Det gjordes en dokumentär för några år sen med sju olika Kjell Johansson. Och Kjell Johansson-Kjell Johansson hade redan romandebuterat. Vilket väl borde ha nämnts i den inledande presentationen av författaren (det skulle också kunna vara K. G. Johansson).

Kjell Johansson-novellen är annars en av de bättre i samlingen. Som annars håller ungefär den kvalité man kan begära av en novelltävlingsantologi. Lundwalls egen "Skuggor" är bäst i samlingen. Men den hade också sen innan antologiserats flera gånger.

Jules Verne-serien

Jules Verne-serien är egentligen två serier böcker. Sam J. Lundwall var redaktör för en serie av Vernes mindre kända romaner på förlaget Askild & Kärnekull i början av 70-talet. Sex romaner kom ut. Fler var planerade. På Lundwalls eget förlag Delta kom ytterligare en handfull romaner ut i en bokserie med samma namn. I den ingick inte den roman som var planerad som den sjunde i Askild & Kärnekulls utgivning.

Det är trevliga utgåvor med originalillustrationer. Böckerna i de två serierna är väl mestadels mindre kända av god anledning. Men de påminner om att Verne inte bara skrev de gamla de gamla vanliga misstänkta - ett åttiotal romaner skrev Verne allt som allt. Ett par av böckerna kom för första gången ut på svenska. De övriga hade sina enda tidigare svenska översättningar på 1800-talet.

Lundwalls efterord, som är samma i alla böckerna, understryker hur den äldre Verne hade en mörkare syn på världen. Och två av böckerna Luftens herre och Världens herre får stå som exempel. Då hjälten i den förra boken kommer tillbaka maktgalen i den senare.

Nu kan denna syn diskuteras. Verne hade flera gånger i sin tidiga karriär tvingats ändra slut så att de blwev lyckliga. Så den ökade svartsynen har kanske mer med mindre ivriga redaktörsfingrar att göra. ven om det finns en ingenjörsromantik i till exempel Den hemlighetsfulla ön - som var en av de romaner där Verne tvingades ändra slutet.

Redaktörer fortsatte att lägga sej i Vernes texter även efter hans död. Många översättningar av Verne utelämnar stora delar av texten, framförallt av Vernes många faktauppgifter, "denna trygga fakticitet" som Jan Myrdal skriver i ett förord till en utgåva av Jorden runt på åttio dagar. (Verne dyker upp flera gånger i Myrdals författarskap. Jan i Barndom läser Till jordens medelpunkt. Medan de två Kapten Nemo-böckerna, En världsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla ön, är utgångspunkten för ett kapitel i Indien väntar. Ett norskt urval av Myrdals texter sammanställt av Sigurd Allern og Per Petterson heter Kaptein Nemos virkelige navn: artikler i utvalg 1949–86. Texten den fått sitt namn efter finns i Skriftställning 4. Verne förekommer hos fler svenska författare. Till jordens medelpunkt återkommer Lars Gustafsson flera gånger till, både i sin poesi och prosa. Och P. O. Enquist och Kapten Nemos bibliotek och säkert många fler.)

Och i 5 av de 6 Askilde & Kärnekullsböckerna står att de är översatta och bearbetade.

Jag köpte böckerna antikvariskt, och i den första Det yttersta vapnet (den som gör att man i artiklar om Verne ofta hävdar att han förutspådde atombomben - det gjorde han inte) låg två urklipp ur Dagligt Allehanda från november 1977. Dessa refererar en artikel i Hufvudstadsbladet av en finsk Verne-översättare som kritiserar de två Jules Verne-serierna. Dels för faktaslarv och felöversättningar. Men också för bearbetningarna.
Som här också ska ta sej politiska uttryck. En lat betjänt i en av böckerna är i originalet svart. Det är han inte i översättningen (han är emellertid fortfarande svart i illustrationerna).

Och en roman i två delar (Den ångdrivna elefanten och Uppror i Indien) som utspelar sej under upproret i Indien 1857 säjs förvandla upproret till ett befrielsekrig "i strid med originalet".

Huruvida detta är riktigt är svårt för mej att avgöra. Verne hade en viss sympati för de indiska upprorsmakarna. En biperson i Den ångdrivna elefanten är Nana Sahib. En av de historiska personer som utgjorde inspirationen för Kapten Nemo. Men Vernes sympati för upprorsmännen grundade sej till en del på ett ogillande av Storbrittanien. Och innehöll en del tvetydigheter. Den ångdrivna elefanten påminner mer om Jorden runt på åttio dagar än om de två Kapten Nemo-böckerna. Där kritiseras engelsmännen istället för att de inte ingriper mer i det indiska styret.

I flera förkortningar av de två Kapten Nemo-böckerna har partierna om det indiska upproret försvunnit. Såtillvida så skulle detta att texten här radikaliserias istället för att avradikaliseras kunna ses som rättvist. Men romanen är en rätt platt historia i sej. Det enda med den som egentligen är intressant är att 1857 års uppror och Nana Sahib här förekommer och hur skildringen liknar eller skiljer sej från den i Den hemlighetsfulla ön. Så också en liten förskjutning av texten (och det verkar inte vara något särskilt stort ingrepp) i det här avseendet gör en hel del.

Det andra klippet refererar Lundwalls svar på kritiken. I den korta notisen är det tydligt att Dagligt Allehanda redan innan de läste svaret tagit ställning mot Lundwall. Men de redogör i alla fall för att Lundwall menar att översättningar och bearbetningar av klassiska verk i allmänhet borde tas upp till diskussdion.

Vernes romaner brukar stå bland ungdomslitteraturen. Att man där suddar bort lite rasism som den late svarte betjänten går kanske att försvara. Men man riskerar sudda ut också de nyanser hos Verne som gör honom till en spännande mångtydig författare.

Smaragdstaden i Oz

Den första Oz-boken som jag läste var den som L. Frank Baum först hade menat som den sista i serien: Smaragdstaden i Oz

I veckan läste jag om romanen för första gången (från pärm till pärm i alla fall) på många år. Tidigt i läsningen inser jag att det är omöjligt för mej att förhålla mej det minsta objektivt till boken.

Jag fick den julen 1981. Den måste då ha varit den dittills längsta bok jag läst själv. Det är samma med åren slitna exemplar jag läser nu. Mitt sjuåriga jag har markerat med kulspetspennan streck där det blivit pausd i läsningen. På en sida i den tidiga delen av boken har jag markerat paus en mening efter den förra pausen. Efter hand förvandlas strecken till små monsterhuvuden. Möjligen inspirerade av de ondsinta varelser som hotar landet Oz i boken.

Baum lät för denna sitt adjö till Oz flera av de gamla karaktärerna komma tillbaka. Här finns figurer från alla de tidigare fem böckerna. Också skurken, nomekungen, är tagen från en tidigare roman. John R. Neill fångar denna tomteliknande varelse väl i illustrationerna. Och nomerna är mitt starkaste minne från läsningen.

Kanske för att Neill var så bra på att rita groteska varelser så har Baum med en del rätt så skrämmande monster (även om de flesta också har något komiskt över sej). Så han höll inte heller själv helt fast vid att barnaberättelser inte skulle vara kusliga.

I den andra delen av boken så tar Dorothy med sin farbror och faster, som än en gång utfattiga hon äntligen bjudit in till överflödslandet Oz, på en rundresa genom landet. Vi möter det fega lejonet (som Baum klokt nog fortfarande lät vara lika feg eller lika lite feg som i första boken) och hönan Billina - dessa två var mina favoriter.
Och Ticktack, den mekaniske mannen som senare genom en tidigare bok skulle komma att bli en favorit. Och vi besöker byar med människor som är pussel och en by med levande bestick, negativt inställda till människor. Det senare kapitlet brukar säjas vara det främsta exemplet på Baums förkärlek för ordvitsar. Något som väl lite gått bort i den annars utmärkta översättningen av Sam J. Lundwall.

De onda groteska varelserna blir då det är en Oz-bok trots allt lätt övervunna, på ett sätt som man kanske kan ha invändningar mot som vuxen läsare - både moralioskt och intrigmässigt.
Men det tänker jag inte ha. Jag läste de sista kapitlen med stigande spänning som sjuåring och som jag minns det älskade jag slutet och fortfarande idag roas jag av hur den ibland lite världsfrånvända landets härskare, flickan Ozma, över huvud taget inte kommit sej för att oroas över att en hop oändligt mäktiga varelser som är som tagna från en Clive Barker-film snart ska till att invadera landet.

Slutet är tydligt menat som ett slut på hela bokserien (det amerikanska originalet lär ha ett avskedsbrev till läsarna från Dorothy, det är inte med här).
Baum hade något börjat tröttna på böckerna.
De två romanerna som föregår denna är av två helt olika karaktär och bägge utan egentlig övergripande handling - hjältarna försöker ta sej från A till B, vilket de lyckas med (vilket förvisso är handlingen i alla Oz-böcker jag läst utom möjligen just denna där det snarare är skurkarna som ska ta sej från A till B). Men trycket från publik och förläggare gjorde att han ändå sen fortsatte med serien. (Baum verkar ändå ha fått en viss energi av denna final. För nästa bok i serien är en av de bättre.)

Så att vara den sista Oz-romanen är alltså något Smaragdstaden i Oz kan säjas ha misslyckats med. Men som en första Oz-bok och en av de första romaner (kanske den första) jag läst så var den helt och hållet framgångsrik.