Moderna amerikansk lyrik av Erik Blomberg

"Från Walt Whitman till våra dagar" är undertiteln på denna antologi med dikter i urval och tolkade av Erik Blomberg. Våra dagar är i det här fallet 1937.

För att åter ta upp förordet till samlingen Jorderingen, en greatest hits av Blombergs tolkningar, så skriver Blomberg där om att lyssna till dikternas rytm och om att rim bara utgör en del av en dikts assonanser.

Det som slår en med tolkningarna i Modern amerikansk lyrik, också de på fri vers, är hur väl rytmen är bibehållen. Av och till kan det trots allt lite gammaldags tonfallet först kännas fel med de poeter, som H. D. och Ezra Pound, där man är van vid senare översättningar. När man väl vant sej passar tonen väl.

Ett tjugotal poeter medverkar. Walt Whitman får störst utrymme med nästan 40 sidor. Därefter följer Emily Dickinson, den enda andra poeten med en egen sektion (Blomberg skulle komma att översätta mer Dickinson senare), och Carl Sandburg, som då var populär.

En angenäm överraskning är att Edna St. Vincent Millay (hon med "My candle burns at both ends") får en handfull dikter. Andra bra, kanske mindre kända om inte mindre, poeter som är representerade är Amy Lowel och Vachel Lindsay.

Som bäst lyckas Blomberg med de dikter som är enkla i tonen. Som dikterna ur Edgar Lee Masters Spoon River Anthology Också en poet som T. S. Eliot väljer han att ta några rätt marknära dikter av ("Hon gick, men medan höstens dagar vandra/hon fyllt min tanke både natt och dag/många dagar, många timmar: hennes famn med blommor/hennes hår som glimmar" ur Eliots "La figlia che pianche"). 

Samlingen avslutas med ett par afroamerikanska poeter, där Langton Hughes får störst utrymme. Blomberg beskriver dessa poeters verk i förordet på ett halvt rasistiskt sätt men han hyser uppenbarligen en äkta beundran för Hughes dikter.

Förordet är intressant men det märks att amerikansk lyrik ses som något nytt. Den två år senare utkomna samlingen med tysk lyrik inleddes enbart med ett kontaterande att tysk poesi knappast behövde någon svensk introduktion (noter fanns dock längst bak). Tysk litteratur var mainstream medan amerikansk lyrik var något nytt. Det gör att förordet, till skillnad från de till en del av de senare Blombergurvalen, kanske inte ger så mycket ny kunskap till den nutida läsaren.

Det finns senare såna här volymer av Blomberg som är bättre. Men de senare volymerna är svåra att slå. Här finns många bra tolkningar som också i många fall, om man är van vid senare versioner, kan få en att se dessa poeter på ett nytt sätt.

Inledningsraderna ur Ezra Pounds "En flicka" via Erik Blomberg får avsluta: "Trädet har gått in i mina händer,/saven har stigit upp i mina armar,trädet har växt ini mitt bröst/nedåt,/grenarna växa ut ur mig som armar."

(Först publicerad här i november 2009. Något redigerad.)

Galactic cluster av James Blish

"'How do you hear?' the creature said abruptly. Its voice, or their voices, came at equal volume from every point in the circle, but not from any particular point in it. Garrard could think of no reason why that should be unusual.
  'I' he said. 'Or we-we hear with our ears. Here.'
  His answer, with its unintentionally long chain of open vowel sounds, rang ridiculously. He wondered why he was speaking such an odd language."
ur "Common time" av James Blish

James Blish intresse för modernismen märks i novellen "A work of art" där Richard Strauss, i framtiden återuppväckt genom ny teknik, tonsätter Ezra Pounds dikt "Histrion".

"A work of art" är en av de två bästa novellerna i Blishs debutsamling Galactic Cluster. Den andra är "Common time" som jag citerar ovan.

Samlingen kom ut 1959. Jag har orginalutgåvan. Senare utgåvor har lite andra noveller. Den här innehåller åtta noveller från 50-talet. Blishs kanske kändaste 50-talsnovell "Surface tension" är emellertid inte med.

Både "A work of art" och "Common time" har ett sorgset drag. Trots att de handlar om saker de flesta av oss aldrig kommer att vara med om - som att vara en 1800-talskompositör som får ett nytt liv i framtiden, eller en astronaut som möter en annan livsform - så gör denna melankoliska klang att man kan känna igen sej i dem.

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entusiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade senare inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Ett stort ögonblick i denna bloggs historia.)

Citerat från (förra) veckans läsning

"denne författare talade med honom om ett hus dit alla Europas försvunna författare tog sin tillflykt."
ur 2666 av Roberto Bolanõ, övers. Lena E. Heyman

"Vad rör oss i dag Pindaros' historiesyn? Vad bryr vi oss om att han smädade den athenska demokratin[...]Hur likgiltigt kommer det inte att vara om tvåhundra år att Ezra Pound smädade USA i Roms radio, att Malraux anslöt sig till de Gaulle och Eluard gick till kommunisterna. Pound och Eluard kunde precis lika gärna ha kommit hit och sökt inträde i bondeförbundet."
ur "Diktens frihet och samhällets" i På mitt samvete av Karl Vennberg

"Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans minne."
ur En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

10 bra amerikanska diktsamlingar

Det är U.S.A:s nationaldag och dags för den femte årliga 4 juli-listan.

John Ashbery - Skuggtåg
"Men det är för sommarnätternas saft/lägger sig på botten av flaskan." (övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)

Robert Bly - Prosadikter
En samling prosadikter översatta av Blys svenske sidekick Tomas Tranströmer och två andra poeter. "Ju äldre vi blir dess mer misslyckas vi, men ju mer vi misslyckas dess mer känner vi oss som ett med världsalltets döda strån, vrårna i lador med tjugo år gammal dynga, stolarna som ramlat baklänges i övergivna hus," (övers. Tranströmer)

e e cummings - 50 dikter
"då världen är vattenpusshärlig" (övers. Görgen Antonsson och Lars Hagström)

Emily Dickinson - The Poems Of Emily Dickinson
Emily Dickinson tycks hela tiden öka i popularitet och ett par nya svenska tolkningar har kommit på senare år. Men hon är bra.
"För den som aldrig segrat/tycks alltid segern störst,/till att värdera nektarn/behövs förtvivlans törst." (övers. Erik Blomberg)

H. D. - Collected Poems
Jag har inte den här Hilda Doolittle-volymen och inte heller något urval. Men jag har en antologi med essäer om henne. Det känns lite bakvänt och borde åtgärdas. "(Skona oss från skönheten!)" övers. G. Harding

Allen Ginsberg - Howl and other poems
Allen Ginsbergs genombrott. Titeldikten och dess "I saw the best minds of my generation" är en amerikansk klassiker. Men också de andra dikterna i samlingen är bra.
"America when will you be angelic?/When will you take off your clothes?/When will you look at yourself through the grave?/When will you be worthy of your million Trotskyites?America why are your libraries full of tears?"

LeRoi Jones - Black Magic
När Amiri Baraka var en ung arg man hette han LeRoi Jones. Jones var från början påverkad av Ginsberg och beat-poeterna (Ginsberg nämns i dikten "Western Front") men började som svart nationalist att fjärma sej från dem. "I fucked your mother/and she hollered OOOO/she thought I was/fu man chu//I fucked your mother/and she started to grin/then she found out/it wasn't even in." (ur "T. T. Jackson sings")

Edgar Lee Masters - Spoon River
Spoon River är dikter där de döda i staden Spoon River, Illinois, USA har ordet. Högkonceptpoesi när den är som bäst. "I livet redde jag mig illa mot skvallret/nu som död måste jag finna mig i en gravskrift/ditsatt av en narr!" (övers. Thomas Warburton)

Ezra Pound - Cantos
Cantos tillhörde förr de där stora modärnistiska verken men verkar börja falla i glömska (fast fortfarande stor i Förenta Staterna eller åtminstone på deras universitet). Vilket är synd. Gargantuansk, märklig och rätt så underbar. Synd det där med fascismen.
"'Book!' sa andre baronen, 'öh.../en förbålt lusti book[...]va göv man med bö... bo... /äh....läsev den, kanske?'" övers. Mario Grut
 

Laura Riding - De dödas liv
"Men, hör ni, det här är sannerligen trista petitesser/som de döda själva knappast bryr sig om - /på samma sätt som andra länders tidningar/inte överflödar av artiklar om inhemska seder." (övers. Jonas Ellerström och Håkan Bravinger)

Tidigare års 4 juli-listor:
10 bra amerikanska romaner
10 bra amerikanska filmer
10 bra amerikanska skivor
10 bra amerikanska böcker

10 bra pjäser

I dag så är det världsteaterdagen ty så har några en gång beslutat.
Själv går jag inte så mycket på teater nuförtiden. Men jag läser en hel del pjäser. Som de nedan:

What was the relationship of the Lone Ranger to the means of production? av Amiri Baraka
"REG. Hey, (To his CO-WORKERS) there's a man with a mask walking towards us!

CLARK. What the fuck is that...is he at? Maaaaan...way out.

DONNA. Yow, it's the lone frigging ranger or who else that hip???

REG. Hip? maybee, you betta check him. Ras say they don't let yr ass in the country wit no mask.

DONNA. Naw, you probably be in there already..."
LeRoi Jones/Amiri Baraka har gjort många bra pjäser. Men ingen av hans andra har lika bra titel.

Inte jag av Samuel Beckett
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version men det är inte riktigt samma sak.)

Mannen på trottoaren av Anders Ehnmark och P. O. Enquist
Om vänstern och terrorismen. Den handlar om samtiden (eller snarare 70-talet) men utspelar sej i Tsarryssland. Finns förutom i egen volym också i Ehnmark/Enquist-volymen Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet

Faust av Goethe
Goethe tråkar som regel ut mej mer än jag vill erkänna. Men Faust har jag alltid fängslats av (Marlowes version är också rätt kul, och Jan Svankmajers film Faust är ett måste).

Skämt, satir, ironi och djupare mening av Ch. D. Grabbe
Tyskt 1800-talslustspel när det är som bäst. I en scen undersöker fyra naturvetare Djävulen. De har alla olika teorier om vad han är för ett kreatur. Tills en av dem kommer med de förlösande orden: det är en tysk författarinna.

Kung Ubu av Alfred Jarry
En rövelen bra pjäs.

Gudar och människor av Willy Kyrklund
En pjäs där gudarna debatterar huruvida människorna är onödiga och tar matematiska formler till sin hjälp. Ett mycket roligt stycke.

Getsemane av Stig Larsson

Birthday Party av Harold Pinter
Första Pinter jag såg. På TV. (Televisionen har gett mej några av mina största teaterupplevelser).

Kvinnorna från Trachis av Ezra Pound/Sofokles
Redan de gamla grekerna blev översatta av Ezra Pound. Pound gör en rätt fri tolkning. Lika mycket Pound som Sofokles. "What SPLENDOUR, IT ALL COHERES"

Djävulen och Gud Fader av Jean Paul Sartre
Sartre ansåg att detta var hans bästa pjäs. Jag håller med honom. Utspelar sej på 1500-talet. En man som hittills gjort ont och levt för egen vinning beslutar sej en dag för att göra gott. Ett beslut som hade varit enklare att leva efter om han inte hade begått misstaget att vara med i en Sartre-pjäs. (Det är också i stort ett bra råd: Var inte en karaktär i en Sartre-pjäs.)

Ung dam

Jag har fött din husgud med vallmor.
jag har dyrkat dig i fyra hela år.
Och nu bråkar du därför att din klänning inte klär dig
och därför att jag råkar säga det.

Ezra Pound
övers. Lars Forssell
från 25 dikter, en volym i Bonniers Lilla lyrikserien

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade tidigare i år inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Något jag blev glad över.)

Ett bokalfabet

På världsbokdagen (en dag som vilket år som helst nu kommer att bli minst lika populär som tredje dagen av Kwanzaa) gjorde bloggen En full bokhylla är en rikedom ett bokalfabet med böcker som betytt mycket för henne. Från Anne på Grönkulla till Agaton Öman. Och sen gjorde Lyran ett.

Så boktitlar från A till Ö:

Analfabeten av Ivar Lo-Johansson. A som i arbetarlitteratur. Som här får representeras av första delen av Ivar-los (första) självbiografiska svit. Tekniskt sett är det väl statarlitteratur. Men ändå. Ett tag läste jag mycket arbetarförfattare. Inte bara för att man ska göra det (sen ska man ju det - vårt litterära arv och allt det där).

Breven till nattens drottning av Inger Edelfeldt. Det verkar ha blvit mycket böcker som jag läste under min gymnasietid på listan. Det här är en klassisk gymnasieroman.

Cantos av Ezra Pound. Poesi behöver inte vara enkel.

Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh. Länge min favoritdiktsamling. Så långt skulle jag kanske inte sträcka mej idag. Men den är fortfarande bra.

En ring av järn av Susan Cooper. Som liten läste jag en hel del ungdomsfantasy. Jag var också rätt intresserad av Kung Arthur. Coopers romansvit anknöt till arthursagan.

Fråga inte ditt land av Eldridge Cleaver - jag var ett tag väldigt inne på de svarta pantrarna. Det berodde till en stor del på den här dagboksromanen.

Glaspärlespelet av Herman Hesse. Jag läste den flera gånger innan jag begrep den.

Honmänniskan av Joanna Russ. SFs svar på Kvinnorummet. Experimentell science fiction från 70-talet är min favoritgenre inom populärlitteraturen.

Introduktion. Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om Stig Larsson. Introduktion är hans bästa.

Jordens fördömda av Frantz Fanon. När jag var tretton betydde den här mycket för min syn på världen.

Kung Ubu av Alfred Jarry. Merdre.

Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal. På mellanstadiet var jag Magre Mehmed liksom jag var Robin Hood och Fantomen.

Monsieur av Jean-Phillipe Toussaint. "Livet; en barnlek för Monsieur."

Närmare blodet än bläcket av Federico Garci Lorca. Tjock volym med en massa Lorca-dikter. Lorca minns jag inte när jag först läste. Hans dikter är en alltför självklar del av världen.

Ordbok av Jenny Erpenbeck.

Pappan och havet av Tove Jansson. En del identifierar sej med Snusmumriken, andra med Lilla My. Jag ser mer av mej själv i Mårran.

Quimby the mouse av Chris Ware. Tecknade serier är en stor del av min läsning, om man nu läser tecknade serier, nuförtiden. Ware är en av de intressantaste serieskaparna idag. Det här är min favorit-Ware. Om en katt med två huvuden och om ett katthuvud utan kropp men mest om serieformens möjligheter.

Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar av Ann Jäderlund. Det där är vad lyrikexperterna kallar för en lång boktitel. "Växternas rötter suger upp det sparsamma vattnet/Vi måste drömma mycket och tänka stort". Hade en ventral roll i obegriplighetsdebatten i början på 90-talet. Those were the days.

Samtida av Jan Myrdal. En samlingsvolym med de tre böckerna Rescontra, Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Söndagsmorgon. Den första bok jag läste av Myrdal, den författare som jag har flest böcker av i bokhyllan.

Tystnadens republik & Sartre om Sartre av Jean-Paul Sartre. (Två) urval ur Sartres Situations, sammanställd(a) av Myrdal ovan. Jag läste mycket Sartre under gymnasiet. Vilket kanske är lite kliché, men det finns värre sätt att vara förutsäjbar.

Ubik av Philip K. Dick. Jag läste också mycket Bakhåll-böcker på gymnasiet. Den här, som då är utgiven på Bakhåll, läste jag först lite senare. Den första Dick jag läste var istället Baklängesklockans värld. Jag hade ett gräl med min bror om vad som egentligen hände i slutet av den. Vi hade nog bägge fel. Ubik är lite lättare att hänga med i. Och bättre. Ett tag ryktades att det att Terry Gilliam skulle göra film av den. Det har han inte gjort.

Vov vov eller Vem dödade Richard Wagner av Stefan Themerson. Jag valde mellan att köpa den här och Finnegans wake en gång. Att jag valde Themerson är en av de få saker jag aldrig ångrat.

W eller minnet av barndomen av Georges Perec. Perecs barndomsminnen varvas med beskrivningar av en östat där livetkretsar kring idrott. Jag har aldrig förstått vitsen med idrott. I tredje året på gymnasiet så var jag befriad från ämnet. Good times. Och skildringen av östaten blir också efter hand allt obehagligare.

X-force av Peter Milligan (text) och Mike Allred (bild). Perec och Sartre och såna har sina poänger. Men ibland vill man läsa tecknade serier om folk i trikåer som klår upp varandra. Då är den här popserien ett bra val. Den bytte sen namn till X-Statix. Men den var bäst i början - framförallt det allra första numret.

Ytterfil av Jayne Anne Phillips. Underskattad andra novellsamling av den amerikanska författaren. En av de få författare där jag har läst alla hennes romaner och novellsamlingar. Som i och för sej inte är så många.

Zazie av Raymond Queneau (eller hur han stavar sitt namn). Den här hade kommit med även om den börjat på en vanlig bokstav. Underbar bok.

Åminne av Sven Delblanc. "Detta är den skickelsedigra dag, då Fjärsman föresatt sig att inmana Handlarn i fängsligt förvar".

Älskaren av Marguerite Duras (inkvoterad för att förbättra könsfördelningen på listan).

Ögats historia av Georges Bataille. Vi började med arbetarlitteratur och avslutar med pornografi. Även om det här för en gångs skull är på sin plats att säja att en bok överskrider genren.

Stjärnornas fiende

Det finns en sketch i det kanadensiska komediprogrammet New kids in the Hall som heter "Career Ending Moments in Show Business 1962." I den håller en man ett tacktal. Han tackar vänner, producenter, sin manager. Hitler och sina föräldrar.
Publiken blir tyst och han förs bort från scenen.
- Vad hände.
- Du tackade Hitler. V
- Varför skulle jag tacka Hitler?
Mannen som irriterat för bort prisvinnaren har inget svar på detta. Sketchen slutar med orden "I can't believe I thanked Hitler!"
Moralen i historien är: tacka inte Hitler.

Det är ett råd någon kanske skulle ha gett Wyndham Lewis innan han 1931 gav ut boken Hitler. Ett hyllande porträtt av der Führer-to-be.
Jag har inte läst boken. Jag tvivlar på att den är särskilt bra.
En anledning till att Stjärnornas fiende, en ultramodernistisk pjäs skriven för Lewis och Ezra Pounds (Pound skulle senare ibland "råka" tacka Mussolini i sina böcker) tidning Blast (som man kan läsa mer om i Gunnar Hardings antologi Vortex) 1912 inte är så känd är kanske denna Hitler.

Fast fastän jag i tonåren var rätt förtjust i pjäsen så tycker jag idag att den är lite väl överspänd. Det är snarare en läspjäs än en pjäs - och på samma gång en novell om uppsättningen av denna pjäs.SCENANVISNINGARNA UPPTAR EN STOR DEL AV TEXTEN DE ÄR SKRIVNA MED STORA BOKSTÄVER OCH ÄR BISARRA BESKRIVNINGAR MELLAN SURREALISM OCH SCIENCE FICTION ("FÖRST ÄR HAN ENSAM. EN MINOTAUR SOM RASAR IN I CIRKUSEN. DENNA STJÄRNA BETYDER INTE MER ÄN DEN LOJA STJÄRNBILDEN OVANFÖR OSS. HAN ÄR INTE ENS 'EN STJÄRNA'. HAN RUSAR IVÄG, NER I JORDENS INNANDÖME", övers. Clemens Altgård - så lyder en av de mer normala passagerna i stycket).
En senare utgåva (utgiven ett år efter Hitler) ska vara omarbetad till en mer uppsättningsvänlig version. Men den svenska utgåvan är en översättning av den första versionen.
Den är utgiven på förlaget Bakhåll i en serie med små poesiböcker som kanske inte hade så mycket med varandra att göra men som alla hade samma omslag, men i olika färger. Med urvalsvolymer med Adonis, Lucebert och franska surrealister.

Stjärnornas fiende påminner en del om surrealismen. Lewis själv ansåg att den hade påverkat James Joyce. Ett visst litteraturhistoriskt intresse har den. Om Lewis hade varit mer läst utan Hitler är svårt att säja. Det är knappast en lättsmält text.

Böcker om böcker - en lista

Just nu läser jag en bok av Samuel R. Delany kallad The Jewel-Hinged Jaw. Som har undertiteln "Notes on the language of Science Fiction". Det är essäer, förord, recensioner och sånt. Alla texterna är lika pretto som om det hade handlat om riktiga böcker.
Såna här samlingar med essäer och kritik tillhör min favoritgenre. Och en bra sån här bok om böcker kan man återkomma till ofta.

På den här listan med tio av mina favoriter av denna slags böcker är böcker med flera kortare texter om olika böcker och författare. Alltså inte avhandlingar eller litteraturhistorior:

Honoré de Balzac - Om litteraturens teori och praktik
Mest om Balzacs eget författarskap. Men huvudnumret är en lång text om Stendhal som är mästerlig.

Roland Barthes - Kritiska essäer
Den här listan är ordnad alfabetiskt efter författarnamnen. Men Barthes passar bra efter Balzac. Då den bäste Barthes-texten, S/Z, är en närläsning av en Balzac-novell. Den finns då inte i den här artikelsamlingen. Där han istället skriver om diverse böcker. Bland annat Butter tar ordet-favoriten Zazie av Raymond Queneau.

Madeleine Gustafsson - Berättelsens röst
Artiklar om Christa Wolf, Arne Sand och Stendhal. Med flera. En viss betoning på tyskspråkiga böcker. Gustafsson är en av Sveriges bästa kritiker. Texterna här är intressanta. Och i slutet av boken finns biografier i urval av författarna som hon skriver om.

Folke Isaksson - Gnistor under himlavalvet
Tjugofem kapitel om tjugofem dikter. Kapitel om en medeltidsballad, kinesisk poesi, "Kommunismens vagga" och W. H. Auden. Han läser Edith Södergran, en Fria Pro-text och Artur Lundkvist. Och om ytterligare 18 dikter. En bok att ständigt återkomma till.

Ola Larsmo - Odyssér
Titelessän har undertiteln "Om 'tid' och 'rum' i den svenska nittonhundratalsromanen" och visst är det sent på 80-talet i boken. En genomgång av P. C. Jersilds författarskap bredvid en text om Frankenstein

F. R. Leavis - Essäer
Essäer om Ezra Pound, E. M. Forster, T. S. Eliot och flera. Bäst är texten om Gerard Manley Hopkins. Hopkins poesi har jag sen aldrig tyckt lever upp till essän av Leavis. Hopkins dikter blir som en skugga av den idé, den bild av Hopkins poesi som Leavis ger.

Artur Lundkvist - Vandringar i böcker
Samling med texter, mest artiklar i dagspressen, om svensk litteratur. Ofta lyfter man fram Lundkvists texter om utländska författare. Men då Lundkvist var så pass framgångsrik som introduktör så är de författare han presenterar där idel välkända namn för en nutida läsare. I den här tjocka samlingen finns recensioner av böcker av Eyvind Johnson, Harry Martinson, Bertil Schütt, Ivar-Lo, Stig Dagerman och en stor mängd andra svenska författare.

Jan Myrdal - Ord & avsikt
Boken har undertiteln "Ett resonemang". Det är en bok om läsning. Från Strindberg till Simenon. Med kapitelrubriker som slutar i utropstecken som "Brödskrivandet alltså!". En mycket underhållande bok.

Ezra Pound - Litterära essäer
Den enda nyttan jag har haft av att ha läst latin är att jag en gång i tiden kunde ljuda mej igenom de latinska styckena i essän här om olika Homeros-översättningar genom tiderna.

Göran Printz-Påhlsson - Slutna världar öppen rymd
"Essäer och kritiker 1956-1971" (kritiker är en pluralvariant av ordet kritik som man inte ser så ofta). Om pornografi, William Golding, Lovecraft, Diderot, protestsångare och sånt.

10 bra grekiska böcker

Idag är den ena av Greklands två nationaldagar. Det finns två olika slags grekisk litteratur också. De gamla grekerna och de nygrekiska författarna. Dagens grekiska författare är inte alltid så roade av att sammanhopas med de klassiska grekiska författarna. Men på denna lista kommer vi att blanda grekiska och nygrekiska författare. Risken att en nygrekisk författare läser detta är väl ändå rätt liten (och chansen för att någon av de gamla grekiska författarna skulle se listan är kanske ännu mindre.

Aristofanes - Två Komedier. Fåglarna och Lysistrate
"I read Aristophanes when I was fourteen[...]And liked it very much, and of course read it, as fourteen-year-olds do, because I was told it was dirty.[...]And it certainly was . It was great. I won twice, you know; it was not only dirty, it was good" - Kurt Vonnegut >(ur "A talk with Kurt Vonnegut" av Robert Scholes från The Vonnegut Statement,red J. Klinkowitz & J. Somer)

Kiki Dimoula - Från mina rum
Dikturval med dikter mellan 1956-1994. "Dags att du ingår i förändringen./Att du blir vad jag undrade ifjol:/'Hur blir min nästa höst?'/Dags att du blir 'min nästa höst'./Kylan är här./Dra på dig flyttkläder." (övers. H. Edgren)

Odysseus Elytis - Lovad vare
""Nu månens obotliga svartfärg/för evigt Galaxens blåtindrande guld" (övers. I. Rhedin)

Euripides - Medea
En av de bästa av de grekiska dramerna. Många författare och filmare har senare utgått från pjäsen, från Pasolini till Willy Kyrklund.

Konstantin Kavafis - Den osannolika gryningen
Jag är inte helt säker på att det är den här volymen med Kavafis som jag har läst, en nackdel med att låna böcker. Men de dikter av honom som jag har läst i denna eller något annat urval och i tidskrifter och annorstädes har varit väldigt bra. Och det här är säkert ett bra urval - i ellerströms enhörningserie.

Lukianos - En sann historia
Lukianos var inte född i Grekland men skrev på grekiska. Parodi på reseskildringar, med flygande trehövdade gamar och en resa till månen och de mest fantastiska händelser och varelser - allt åtföljt av författarens försäkran att han hatar överdrifter och lögner.

Kostis Papakongos - Vågor kring Rhodos
Satirisk roman om hur juntan tar över i Grekland 1967. Skriven något år efteråt.

Ezra Pound/Sofokles - Kvinnorna från Trachis
Pounds av och till rätt fria översättning/version av Sofokles pjäs. "What SPLENDOUR, IT ALL COHERES"

Sapfo - Dikter och fragment
Den här volymen sammanställd av Vasilis Papageorgiou & Magnus William-Olsson innehåller förutom de hela och nästan hela dikter som finns bevarade av poeten också de där bara en eller två rader finns kvar. Dessa presenteras som om de vore hela korta dikter. Just dessa fragment är fascinerande.

Thukydides - Kriget mellan Sparta och Athen
Betydligt mer fängslande läsning än den vår tids militärhistoriska författare bjuder på.

Citerat från veckans läsning

"'Stor litteratur är helt enkelt språk, i högsta möjliga grad laddat med mening'"
Ezra Pound

"Lättja är roten till många dåliga åsikter.[...]Jag hörde en gång en man, som har en viss ställning som diktare och som Yeats brukade försvara, försäkra att Chaucers språk inte var engelskt och att man inte borde använda det som grund för en diskussion ETC."
Ezra Pound
bägge ur ABC för läsare (Pound citerar sej själv i första citatet)
(övers. Jan Olov Ullén)

"God konst tråkar aldrig ut."
Ezra Pound
ur Romansens själ
(övers. Hans Axel Holm)

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante at Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom. Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla av att man dricker ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska. Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står." Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

Modern amerikansk lyrik

"Från Walt Whitman till våra dagar" är undertiteln på denna antologi med dikter i urval och tolkade av Erik Blomberg. Våra dagar är i det här fallet 1937.

Det är den fjärde av Blombergs tolkningsantologier och den första med dikter från ett land. Blomberg skulle komma att sätta ihop rätt många. Franska, tyska, engelska och två kinesiska. Plus volymer med lyriska tolkningar av enskilda författare. Till det kommer översättningar på andra håll. Att poeter gav ut volymer med tolkningar var vanligt på den tiden men Blombergs översättningar är ändå anmärkningsvärt många. Hans tolkningar av dikter är långt fler än hans egen diktproduktion.

I förordet till samlingen Jorderingen, en greatest hits av Blombergs tolkningar utkommen 1954, skriver Blomberg om sitt eget diktande som mödosamt och tolkandet som något han kunde göra närsomhelst, som en lek. Att fly och flyga in i sej själv och ut i rymden.

Han skriver också om att lyssna till dikternas rytm och om att rim bara utgör en del av en dikts assonanser.

Det som slår en med tolkningarna i boken, också de på fri vers, är hur väl rytmen är bibehållen. Av och till kan det trots allt lite gammaldags tonfallet först kännas fel med de poeter, som H. D. och Ezra Pound, där man är van vid senare översättningar. När man väl vant sej passar tonen väl.

Ett tjugotal poeter medverkar. Walt Whitman får störst utrymme med nästan 40 sidor. Därefter följer Emily Dickinson, den enda andra poeten med en egen sektion (Blomberg skulle komma att översätta mer Dickinson senare och urvalet Mitt brev till världen som Sven Christer Swahn gav ut på 80-talet består av Blombergtolkningar), och Carl Sandburg, som då var populär. Whitman och Dickinson var länge sen jag själv läste senast och man påminns här om att de faktiskt är bra.

En angenäm överraskning är att Edna St. Vincent Millay (hon med "My candle burns at both ends") får en handfull dikter. Andra bra, kanske mindre kända om inte mindre, poeter som är representerade är Amy Lowel och Vachel Lindsay.

Som bäst lyckas Blomberg med de dikter som är enkla i tonen. Som dikterna ur Edgar Lee Masters Spoon River Anthology Också en poet som T. S. Eliot väljer han att ta några rätt marknära dikter av ("Hon gick, men medan höstens dagar vandra/hon fyllt min tanke både natt och dag/många dagar, många timmar: hennes famn med blommor/hennes hår som glimmar" ur Eliots "La figlia che pianche").

Samlingen avslutas med ett par afroamerikanska poeter, där Langton Hughes får störst utrymme. Blomberg beskriver dessa poeters verk i förordet med termer som vi kanske idag kan se som tveksamma men han hyser uppenbarligen en äkta beundran för Hughes dikter.

Förordet är intressant men det märks att amerikansk lyrik ses som något nytt. Den två år senare utkomna samlingen med tysk lyrik inleddes enbart med ett kontaterande att tysk poesi knappast behövde nägon svensk introduktion (noter fanns dock längst bak). Tysk litteratur var mainstream medan amerikansk lyrik var något nytt. Det gör att förordet, till skillnad från de till en del av de senare Blombergurvalen, kanske inte ger så mycket ny kunskap till den nutida läsaren.

Det finns senare såna här volymer av Blomberg som är bättre. Men de senare volymerna är svåra att slå. Här finns många bra tolkningar som också i många fall, om man är van vid senare versioner, kan få en att se dessa poeter på ett nytt sätt.

Inledningsraderna ur Ezra Pounds "En flicka" via Erik Blomberg får avsluta: "Trädet har gått in i mina händer,/saven har stigit upp i mina armar,trädet har växt ini mitt bröst/nedåt,/grenarna växa ut ur mig som armar."

Up the walls of the world - en roman av James Tiptree jr.

"Maybe there's a world where the females are so strong they just hold the males and squeeze them out onto the egg and keep the eggs themselves! And we'd have all the Skills and respect!"

Up the walls of the world från 1978 är en av endast två romaner som sf-författare James Tiptree jr. skrev. Den brukar inte anses vara ens i närheten av de noveller som gjort henne känd. Jag var helt inställd på att ha en annan uppfattning. Kanske mest för att det alltid är trevligt att kunna tycka annorlunda än den rådande meningen. Som att man kan se Ezra Pounds glädje mellan raderna när han skriver att Paradiset är den bästa boken i Dantes Den gudomliga komedin. Men också för att det är något när jag börjar läsa med boken som tilltalar mej.

Tyvärr är det som är bra i boken endast det som är bra med Tiptrees noveller utdraget.

Tiptree jr. hette egentligen Alice Sheldon. Under många år var hennes riktiga identitet och okänd. Först ett år innan Up the walls of the world kom ut blev hennes rätta namn och därmed också att hon var kvinna avslöjat.

Tiptrees noveller berättas nästan alltid ur en manlig karaktärs perspektiv. I ett par tillfällen då vi istället framför får följa en kvinna så har hon gett ut novellen under en kvinlig pseudonym. I denna roman finns dock två historier. Ena från vår värld med en rätt typisk manlig Tiptree-protagonist. Medan den andra historien följer en hona i ett annat mycket annorlunda samhälle. Beskrivningen av denna värld påminner om Tiptrees mer märkliga berättelser, men något förenklad.

De två berättelserna möts. Och i det mötet känner man igen allt som gör Tiptree jr. till en av de största i genren. Könstemat och det annorlunda perspektivet. Att se en värld inte bara med andra ögon utan med ett annat väsen.

Men det är bara under korta avsnitt det glimrar till. Där novellerna på samma teman är lysande alltigenom. Jag skulle inte tveka att sätta en novellsamling av James Tiptree jr. i händerna även på en som inte läser sf. Medan den här romanen främst kan intressera den som uppskattar experimentell sf från 70-talet.

Å andra sidan tillhör jag de som gillar experimentella sf från 70-talet. Även om den som här bara är lätt experimentell. Och det finns ett kort kapitel, det tjugonde, när romanen närmar sej sitt klimax som är perfekt. För att åter tala med Pound så finns det ibland rader i verk som är anledningen till att det skrivits. Det dussin rader som utgör det tjugonde kapitlet gör att boken är värd att läsa.

Men börja med novellerna.

Smurfiga svar

Jag har fått rätt svar på fyra av de fem försmurfade (förbättrade) dikterna igår. Den femte är det ändå inte så stor chans att någon ska svara rätt på så här kommer svaren.

a.
Lazy svarade att det var från T. S. Eliots "Hollow men". Vilket är riktigt. Raden "This is the smurf the smurf smurfs" går originalet "This is the way the world ends. Jag har skrivit mer om dessa rader ur "Hollow men" här.

b.
Ingrid svarade "This is just to say" av Willim Carlos Williams.

c.
"Ångest, ångest är min arvedel" av Pär Lagerkvist svarade Lazy. Ur samlingen Ångest, en storsäljare på sin tid. Lazy nämner både Lagerkvist och Eliot i ett inlägg på sin blogg på Världspoesidagen då hon ägnade sej åt the old ancient art of namedropping.

d.
"First fig" av Edna St. Vincent Millay. Men dikten får ofta heta som sin förstarad "My candle burns". Det gör den tillexempel där jag läste den först. På baksidan till Marc Almonds skiva Stories of Johnny. Ingrid svarade rätt. På hennes blogg kan man läsa dikten i osmurfad version.

e.
Ur dikten "Cino" av Ezra Pound. Du kan läsa mer om "Cino" här

Smurfa dikten

För att denna dag hylla våra belgiska vänner så har jag tagit fem dikter eller strofer ur dikter som jag översatt till det språk smurferna pratar i den belgiska serien av Peyo. Som man sen kan gissa vilka dikter det är från början och av vilka poeter. Lämna svar i kommentarerna. Facit kommer på smurfdag.

a.
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
Not with a smurf but a smurf.

b.
This is just to smurf

I have smurfed
the plums
that were in
the smurfbox

and which
you were probably
smurfing
for smurf.

Forgive me
they were smurf
so sweet
and so smurf.

c.
Smurf, smurf är min arvesmurf
min smurfs smurf
mitt hjärtas smurf i världen

d.
My smurf smurfs at both smurfs;
it will not smurf the smurf;
But ah, my smurfs, and oh, my smurfs —
it gives a smurfing light!

e.
Jag har besmurfat tre städers smurfor.
Men det gör smurf.
Jag skall smurfa om solen.
...va...gråsmurfade för det mesta,
men det gör smurf, jag skall smurfa om solen.

USA USA USA

Lyrans tematrio den här veckan handlar om författare från USA. Då jag skrev om tio romaner på fjärde juli så tänkte jag istället göra som medden danska trion och skriva om tre dikter. Tre lite längre dikter:

Flickor på flykt av John Ashbery
Den här långdikten från 1999 är inspirerad av nån surrealistisk bildroman av en konstnär som heter Henry Darger. Men det är inte så viktigt. Den 60 sidor långa dikten snirklar sej genom vackra beskrivningar som när de nästan tycks betyda något viker av, försvinner iväg: "Jag vill inte lämna er utan att berätta en historia för er. Jag vore dum,/nej försumlig, om jag inte talar om vart de andra har tagit vägen./Finns det inte någon plats att stanna på,/ett ställe som vi alla känner igen när vi kommer dit?/Jo, det finns det, sa hon, men då måste vi allihop först gå tillbaka/in i mörkret och agna våra krokar med jordnötssmör./Och så gjorde de det/och gick hemifrån den dagen." (övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)

The Dictatorship of the Proletariat av Amiri Baraka
Kritiker brukar avfärda Amiri Barakas (tidigare LeRoi Jones) politiska dikter som propaganda snarare än poesi. Och den här dikten från samlingen Hard facts (1975) är kanske inte vid första blicken ett lämpligt argument emot dem. Men även om den politiska analysen i denna hyllning till begreppet proletariatets diktatur inte är särskilt komplex så tycker jag ändå rytmen i dikten höjer den:
"daily star ledger news courier times bulletin tells/you dic/tatorship is bad. All but the dictatorship bein run now, the/dictatorship of the minority which is currently bein run, at this/moment crushing yr whole self down, the one mashin on you/right now, is, frankly well listen to buckley, sammy davis,/steinem, woody allen, hip, newspeak for the old freak, the/present 'legitimate' blood bath incarceration of labor, truth and/beauty...'the dictatorship of money is good, the/dictatorship/of the bourgeoisie, this is good, the dictatorship of poverty and/terro, this is good.' Thats the lies the rulers' mouthpieces spout."

Hugh Selwyn Mauberley av Ezra Pound
De fascistiska dikterna av Ezra Pound brukar kritiker inte ha samma problem med. Vilket kanske är typiskt (fast det brukade vara ganska mycket diskussion kring hans åsikter). Hugh Selwyn Mauberley och dess dikter kan man se fröet till den sidan hos Pound. Men då får man se efter. Mest känd från denna självbiografiska diktsamlingen är raden "Så dog en del, pro patria, non "dulce" non "et decor"..." (ur "E. P. Ode pour L'élection de son sépulchre", övers. Bengt Höglund). Samma lite sorgsna vackra ton löper genom samlingen. Skulle nog fungera bra som ens första ezrapound.

T. S. Eliot och Världens Undergång

Nu när månaden närmar sej sitt slut och vi kan konstatera att T. S. Eliot inte visste mycket om månaders inbördes grymhetsförhållanden så passar det väl att se på hur hans näst mest kända citat håller sej.
I "Hollow men" från 1925 skriver Eliot: "This is the way the world ends/This is the way the world ends/This is the way the world ends/Not with a bang but a whimper."
Det finns flera svenska försök till översättningar. Jag tror det var Elmer Diktonius som översatte bang med skräll och whimper med gnäll. Som ett exempel.

Mot denna beskrivning av hur världen går under har många haft invändningar. Ronald Bottral i förordet till urvalsvolymen Dikter från 1942 är inte den enda som menade att det då pågående världskriget gav Eliot fel.

En kanske mer personlig invändning till raderna finns i den första Cantos i Sånger från Pisa av Ezra Pound. (Cantos LXXIV i hela Cantos "och säg det här till Possum: en smäll, inte en snyftning,/med en smäll inte med en snyftning". (Possum var Pounds smeknamn på Eliot, ibland översätts det med Pungråttan men det blir nog elakare än det vart menat.)
Det är möjligen detta interinstanttextande som åsyftas när Bob Dylan i "Desolation Row" låter T. S. Eliot och Ezra slåss på Titanic medan "calypso singers laugh at them".

Raderna från "Hollow men" brukar citeras i tid och otid. Ofta förlorar man den upprepning av "This is the way the world ends"-raden som ju egentligen gör effekten. Sen finns det många varianter och anspelningar. Förvrängningar och parodier.
En av mina favoriter är i Grant Morrisons The Invisibles: "This is the way the world ends. Thank God I brought champagne."

I slutändan är det viktiga kanske inte hur världen går under. Utan att den går under.