Karl Rune Nordkvist

"Det hände att han berättade sagor för dottersonen, sagor blandade med bilder ur hans eget liv och händelser som lånats ur det som redan fanns skrivet. Helst ville pojken då höra honom berätta om det märkliga skeppet och dess besättning. Piratkaptenen som förlorat ett öga i strid med handelsmän och i det riktiga ögats ställe satt in en kula av mångfärgat glas.[...]
Sagorna var deras gemensamma egendom."
ur Hösten lång av Karl Rune Nordkvist

Den norrländska författaren Karl Rune Nordkvist var en av de många författare vars böcker tillsammans utgör den svenska arbetarlitteraturen. 

Till skillnad från de flesta arbetarförfattare fortsatte Karl Rune Nordkvist att arbeta efter författardebuten. Han arbetade vid järnvägen från 1944 till sin pension. Han fortsatte emellertid skriva några efter pensionen. 

Debuten kom 1950 med Att vänta någon hem. Den tidigaste av hans böcker jag själv läst är emellertid Joel från 1952.

Flera av hans böcker handlar om järnvägsarbetare. Som den gripande kollektivromanen En dag i oktober från 1972.

Att han arbetade på järnvägen vid sidan om sitt skrivande gjorde att han lättare kunde fortsätta skriva som han ville innan han väl började slå igenom då i början på 70-talet. Men en del verkade ha svårt att förstå att han kunde välja att kroppsarbeta vid sidan om. I Dagens Nyheters (hyllande) recension av En dag i oktober framställs hans arbete vid SJ som något han gjort enbart som research inför romanen. Och en journalist ska (enligt Karl Rune Nordkvist själv) ha frågat honom om han kunde använda annat än stora bokstäver med sina jobbarnävar.

Som med många författare så mötte jag Karl Rune Nordkvists verk första gången genom TV. Han skrev manuset till tv-serien Paganini från Saltängen från 1987. Om en ung arbetare som blir biografviolinist under stumfilmsepoken. Jag minns att jag gillade den tv-serien. Men först nyligen insåg jag att det var Karl Rune Nordkvist som hade skrivit den. Så det var inte den som ledde mej till hans författarskap. (Ett par av hans böcker gjordes också till tv-filmer efter hans eget manus men de har jag inte sett.)

Jag upptäckte istället Karl Rune Nordkvists författarskap helt enkelt genom att han stod i mina föräldrars bokhylla och jag gillade omslaget till en av böckerna (jag tror det var Leif Zetterling som hade gjort det). Jag tyckte om boken och läste sen fler. Romaner, noveller och reseskildringar. 

"Det som driver mej att skriva är en tjurskallig önskan att till beskådan lyfta fram de människor som vi fortfarande trampar på i det här samhället. Människor vars liv är färgat av undanglidanden och svikna förhoppningar." Så skrev Karl Rune Nordkvist själv om sitt skrivande i en artikel i Bonniers Litterära Magasin i början på 70-talet.

Flera av hans romaner påminner om varandra, ständigt samma ömsint skildrade invånare i det svenska samhället.

"Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordkvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?" skrev Lars Åke Augustsson i sin recension av Kattens död. 

Och Karl Rune Nordkvist skildrar i sina romaner just den sida av det svenska folkhemmet (eller fuskbygget folkhemmet som han brukade kalla det) som kritiker ibland påstår bara beskrivs i deckare (Kattens död handlar i och för sej om ett mord – visserligen mordet på en katt.)

Karl Rune Nordkvist fick ett par priser från tidningen Vi på 50-talet. Men det var först på 70-talet hans böcker började få erkännande av kritikerna. Hösten lång som jag citerar ovan fick Litteraturfrämjandets stora romanpris 1978. 1991 fick han Ivar Lo-priset. 

Numera är han emellertid inte så läst. Redan när jag upptäckte Karl Rune Nordkvist i tonåren så hade han börjat glömmas bort. Ett öde som kommer att drabba de flesta författare. Det är synd det verkar drabba arbetarförfattare i högre grad än andra. 

När jag för ett par år sedan frågade på twitter om mina följares favoriter bland arbetarförfattarna så svarade en Karl Rune Nordkvist. Så ännu är vi åtminstone två som minns honom.

Inga av hans verk finns i tryck. På Malmös bibliotek finns hans böcker enbart i magasin. Men det går ju att beställa fram böcker från magasinen. Och Karl Rune Nordkvists böcker bör gå att hitta rätt billigt begagnat. 

Jag skulle rekommendera att du började med nån av 70-talsromanerna om du vill läsa honom. Men egentligen kan man börja var som helst.

Karl Rune Nordkvist hade kanske inte varit förvånad över att han håller på och glömmas bort. 

Han skriver i förordet, eller om man så vill den första berättelsen, i samlingen Mild november: "Papper är dock ett förgängligt material och de flesta av mina romaner har efter någon tid i dystra lagerlokaler sänts vidare till någon av de stora kvarnar som förvandlat dem till en smutsgrå gröt. Hur förutseende var inte de som högg in sina meddelanden i stenar som därefter restes utmed de kända färdvägarna."

Men även om många exemplar av Karl Rune Nordkvists romaner har förvandlats till en smutsgrå gröt eller hamnat i magasin och han själv är död sen tjugofyra år så finns hans berättelser kvar. Och vi som är hans läsare är glada över att ha fått ta del av dem.

Fotot på Karl Rune Nordkvist ovan är taget av Lars Rosenblom och finns i antologin Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen, red. Jan Fogelbäck.

(Först publicerat 12 september 2020 då Karl Rune Nordkvist skulle fyllt 100 år. I kommentarerna på det inlägget svarade en person som också hade läst Karl Rune Nordkvist, så vi är åtminstone tre som minns honom.) 

En fransk bok om svensk arbetarlitteratur

"En angränsande fråga som här ofta kommer upp i diskussionen är varför Sverige var det enda landet som fick en riktig proletärlitteratur."
ur Spaden och pennan av Philippe Bouquet, övers. Jan Stolpe

Att läsa en fransk bok om svensk arbetarlitteratur kan tyckas vara att gå över ån efter vatten. Men Phillippe Bouquets Spaden och pannan från 1990 är en bra introduktion till den svenska proletärlitteraturen.

Den franska utgåvan var första delen av tre där de andra delarna var antologier. Den ena ett urval noveller, den andra en samling där arbetarförfattare skriver om sina verk.

Bouquet skriver mest om de gamla klassiska arbetarförfattarna. Boken är dedicerad till Ivar Lo-Johansson. Men han visar också en stor entusiasm för den (då) unga arbetarlitteraturen. Som när han utser Bunny Ragnerstam till "en av de främsta prosaisterna i den nutida svenska litteraturen". Det kan man kanske tycka är att ta i. Även om Ragnerstams historiska romansvit om Kristianstad som inleds med Innan dagen gryr är väldigt bra.

Arbetarlitteraturen är en av de viktigaste strömningarna i svensk litteratur. Även om det inte är troligt att det skulle märkas i en kanon utfärdad av kristdemokraterna eller svenska akademien. Den här boken ger en bra introduktion till den.

Vandring till Ljusbacken av Sven O. Bergkvist

"Det är stilla i alla salarna, fast det hörs att man har börjat vakna lite varstans; några morronhostningar rullar fram genom väggarna eller korridoren, och då och då klirrar det i spottkoppar eller urinflaskor."

Sven O. Bergkvists debutroman Vandring till Ljusbacken (1950) handlar om ett sanatorium för folk med tuberkulos. Bergkvists hade själv lidit av tuberkulos, eller lungsot som det hette i folkmun.
Tuberkulos var en mycket spridd sjukdom.

Också många författare och konstnärer hade lungsot. På ett av sanatorierna som Sven O. Bergkvists låg på, Österåsen, fanns tidskriften "Vi och ni" där bland andra Josef Kjellgren, som var österåspatient medverkade  Kjellgren uppmuntrade Bergkvists skrivande.

Detta står det om i efterordet till 1991 års nyutgåva av boken. Efterordet är minst lika intressant som romanen. Bergkvists kom att skriva en stor mängd böcker. Jag har läst ett par förutom Vandring till Ljusbacken. En av de andra, Arvedel, handlar också om ett sanatorium men har en humoristisk ton. Egentligen är den bättre. Debutromanen har en del lite valhänta passager. Men som tidsbild är den mycket intressant.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

"Sedan berättar hon om en gammal släkting som läste så mycket böcker att han blev sjuk. Sedan dog han. Han läste ihjäl sig, Clara."
ur Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer 

Det finns råttor överallt utom på Antarktis är Sara Beischers andra roman. Den kom ut 2013.

Jag köpte boken efter att Beischer fått Jan Myrdals Lilla pris Robespierre-priset. Först tänkte jag bara låna boken men på biblioteket hittade jag inga av hennes böcker. Kanske hade det blivit rusning på dem efter att hon fått Robespierre-priset.

Jag kunde inte låta bli att jämföra boken med Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Vilket väl är orättvist. Liksom Beischer har Hetekivi Olsson fått Robespierre-priset. Och bägge böckerna är skildrar en uppväxt i arbetarklassen. Jämfört med den egensinniga Ingenbarnsland så framstår Det finns råttor överallt utom på Antarktis som en mer normal roman.
Den är emellertid rätt bra.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en bok i taget, i alfabetisk ordning.)

Arbetet och döden

"Åter lät Valter boken sjunka, och han mindes svärmorsans ord vid svärfarsan Torstens begravning.
  - Om han kunnat nöja sig. Men det var världen han ville åt."
ur "En läsande arbetares död"

På 70-talet kom en ny våg arbetarlitteratur i Sverige. Författarna var ofta knutna till något av de kommunistpartierna till vänster om VPK. Lars Åke Augustsson var medlem i det maoistiska SKP. Han har senare, tillsammans med Stig Hansén, i boken Maoisterna skildrat partiet. Förutom arbetarskildringar har han skrivit en reportagebok om Albanien och en roman om FNL-rörelsen.

Novellsamlingen Arbetet och döden kom ut 1980. Den innehåller fyra berättelser som utspelar sej på ett svenskt pappersbruk. Augustssons far hade arbetat på en sulfitfabrik. Och fler av hans böcker har motiv från pappersindustrin.
Arbetet och döden är den bästa av de av Augustssons böcker som jag har läst.

Jag har boken i En bok för alla. Där säjs ett tema i berättelserna vara "vägen bort från dogmatisk socialism". Och i en av novellerna ondgör sej en arbetare över en annan arbetare som han kallar Revolutionären. Augustsson bör dock fortfarande ha varit medlem av SKP när boken skrevs.

Berättelsen "En läsande arbetares död" påminner mej en del om Karl Rune Nordkvist. En författare Augustsson väl kände till (Augustsson anknöt till flera äldre arbetarförfattare.)
I mitt antikvariskt inköpta ex av Nordqvists Kattens död  låg en utklippt recension av romanen skriven av Augustsson samma år som Arbetet och döden kom ut. Augustsson skriver: "Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordqvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?"

Jag har läst en av Augustssons arbetarromaner efter att han lämnade SKP. Förutom att en av romanfigurerna håller en något opåkallad antikommunistisk monolog så bar det inte någon drastisk skillnad i ton mellan böckerna.

Pelle Erövraren

"- Tror du inte att svenskarna kan klå alla människor i hela världen, far?
  Lasse nickade betydelsefullt:
  - Jo, säkert!
  - Ja, för Sverige är mycket större än hela världen, det är det, du."
(övers. Håkan Bergstedt)

Danske Martin Andersen Nexös tetralogi om Pelle Erövraren kom ut åren 1906-1910.
Romanen om den fattige svenske pojlen Pelle som kommer till Bornholm med sina föräldrar för att sedan flytta till Köpenhamn och gå med i arbetarrörelsen har haft ett stort inflytande på den svenska proletärlitteraturen.

Men det är inte (eller åtminstone inte enbart) av litteraturhistoriska skäl man läser Nexös roman. Det är en rätt så underbar bok.

Billie August filmatiserade Pelle Erövraren. Men bara första boken. Det är en bra film. Augusts sista riktigt bra film. Men den är mer sentimental än Nexös roman. Romanen saknar inte sentimentalitet. Men det är inte själva grundackordet som i Augusts film.

Jag har boken i en egentligen lite oläsvänlig billighetsutgåva från 50-talet. Texten är satt i två rader. Men jag gillar Albin Amelins omslag. Även om det ger en lite missvisande bild av innehållet.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Noveller av Harry Ahlberg

Harry Ahlberg (1920-2014) var en anarkistisk arbetarförfattare. Jag har tidigare skrivit o Ahlbergs debutbok Söndag med hög hatt. Förutom den har jag också hans andra novellsamling Orm på vägen och novellurvalet Arbetets ära, arbetets villkor.

Ett par noveller ur Söndag med hög hatt finns med i Arbetets ära. Men inga ur Orm på vägen.

Det kan bero på att novellerna i den senare inte skildrar arbete. Och Arbetets ära vars berättelser kallas för "litterärara 'arbetsplatsrapporter'" på bokens baksida fokuserar på Ahlberg som arbetarskildrare.

Som de flesta proletärförfattare skrev Ahlberg emellertid också mycket annat: historiska romaner, gotlandsskildringar, idrottsberättelser.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning (eller i det här fallet: tre i taget.))

10 bra arbetarböcker

Det är arbetarrörelsens dag. Ett tidigare år har jag haft en lista med arbetarromaner. Den här listan innehåller mestadels andra slags arbetarskildringar. Noveller, dikter, rapportböcker, pjäser och en avhandling.

Martin Andersen Nexö - Pelle Erövraren
Det här är enda icke-svenska boken på listan. Men Martin Andersen Nexö inspirerade flera av de svenska arbetarförfattarna. Bland andra Moa Martinson. Berättelsen om Pelle Erövraren är en stor läsupplevelse.

Magnus Dahlström - Skärbrännaren
Skärbrännaren var Magnus Dahlströms debutpjäs. Den vann en tävling om bästa svensk pjäs med motiv från arbetslivet. Det var Fria Proteatern som utlyste tävlingen. Skärbrännaren är en pjäs om språk- och maktkamp. En av de bästa svenska pjäserna.

Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Ove Tjernberg - N.J.A.
Bok knuten till pjäsen om NJA (av Fria Proteatern). NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.

Josef Kjellgren - Jag är tusenden
Arbetarpoesin får ofta en undanskymd plats i den svenska litteraturhistorieskrivningen. Men den var en viktig del av arbetarlitteraturen. Josef Kjellgren var liksom Harry Martinson nedan med i den klassiska diktantologin 5 unga. Jag är tusenden är ett urval av Kjellgrens dikter. "Med den slägga jag är van vid/vill jag slå fast mina ord/likt vita, glödande nitar/i ditt medvetande."

Sture Källberg - Rapport från medelsvensk stad: Västerås
Jag citerar ett stycke ur kapitlet om Gösta Lundwall HÄR.

Alfred Kämpe - Trälar torpare statare
Tidig arbetarförfattare. Debuterade 1907. Boken är ett urval ur hans produktion. Artiklar och noveller.

Sara Lidman (text) och  Odd Uhrbom - Gruva
En intervju- och bilderbok av författaren Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Hur det än var med det så är det en stark bok.  

Ivar Lo-Johansson - Jordproletärerna
Tredje volymen av Ivar Lo-Johanssons statarnoveller. De tidigare volymerna hade mest handlat om äldre tid. Men här närmar sej novellerna den tid som de skrevs i. De tre statarvolymerna med sina 111 noveller är ett av de största verken i svensk litteraturhistoria.
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."

Harry Martinson - Nomad
Harry Martinsons andra diktsamling. Från början av 30-talet. Martinson hade arbetat på sjön. Vilket flera av dikterna handlar om. 
"Kommen ned till passaderna/och frågen oss något om Durhamkolen!/Frågen oss vad de äro värda/när barometern faller som åskslag och det gäller hinna in i Magellan!//Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter/som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter -/[...]Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
ur "Kol.", den tredje dikten i samlingen.

Lena Sommestad - Från mejerska till mejerist
Med undertiteln "en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess". Sommestad beskriver hur mejeristyrket omkodas från att ha vara ett kvinnligt arbete till ett manligt. Intervjuer med före detta mejerskor gör denna bok mer läsvänlig än de flesta avhandlingar och gör att den kan säjas ingå i samma tradition som Lidmans och Källbergs och Henschens böcker ovan.

Tidigare 1 maj-listor på Butter tar ordet:
10 bra arbetarromaner
10 bra röda böcker
10 bra röda skivor
10 bra röda filmer

Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)

Spaden och pennan - en fransk bok om svensk arbetarlitteratur

Spaden och pennan är en bok om den svenska proletärromanens historia. Skriven på franska och utgiven i Frankrike. Originalets titel är La bêche et la plume. L'aventure du roman prolétarien suedois.

Författaren är Philippe Bouquet, översättare och professor i skandinaviska språk. Han har skrivit en avhandling om svensk arbetarlitteratur. Spaden och pennan är en slags populariserad version av den.

Det franska perspektivet märks mest i det inledande kapitlet. Där det jämförs en del med Frankrike.
Att Bouquet ägnar en hel del utrymme åt Stig Dagerman (utan att direkt utse honom till arbetarförfattare) kan nog höra ihop med att Dagerman är stor i Frankrike.
Annars skiljer sej boken inte så mycket i vad den tar upp från liknande svenska genomgångar.

Men det är en bra arbetarlitteraturhistoria. Som fungerar även för en svenske läsare som vill lära sej om genren.

Till boken kom på franska ett urval noveller (jag har tyvärr inte hittat någon innehållsförteckning på nätet) samt en volym där arbetarförfattare skrev om sitt arbete. Dessa har inte översatts till svenska. Det är klart - de skulle inte behöva översättas. Men de två antologierna har inte getts ut i svenska versioner.

Titeln Spaden och pennan är tagen från en novell av Ivar Lo-Johansson och boken är också tillägnad Ivar Los minne. Omslaget är gjort av Sven Ljungberg, som gjorde omslag till flera av Lo-Johanssons böcker. Bouquet har också gett ut urval av hans statar- och passionsnoveller på franska.

Tematrio arbetarlitteratur

Lyrans tematrio denna vecka handlar om arbetarlitteratur

Folke Fridell - Död mans hand
Roman från 40-talet om David Bohm, eller Rivar-Bohm. Som arbetar som rivare, det vill säja han river sönder utslitna kläder så att de inte fastnar i maskinen. Fabriksscenerna beskriver hur Bohm och de andra kan bytas ut och att de därför är mindre värda än tygtrasorna. De övervakas också ständigt.
När jag läste Yarden av Kristian Lundberg kom jag att flera gånger tänka på Död mans hand. De två böckerna påminner en del om varandra.
Trots titeln är boken inte helt dyster. Bohm har en del kärleksaffärer som skildras på ett typiskt 40-talsvis. Dessa avsnitt gör att boken slinker ner lättare. Men det är skildringarna av fabrikslivet och hur Bohm sitter och skriver som man minns.

Ivar Lo-Johansson - Statarnoveller
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."
Statarnoveller kom ut i två band i mitten av 30-talet. Med en till volym några år senare kallad Jordproletärerna. Citatet ovan är från den tredje volymens sista novell - "Vapensköldarna". Allt som allt säjs det vara 111 noveller i de tre böckerna. Om statare, kontraktanställda lantarbetare som bodde nära godsen de arbetade för och fick delvis betalt med livsmedel. Ivar-Los far var statare. Novellerna skildrar statare i den tid då de skrevs, men också i bland statarsystemet i gamla tider. Tillsammans blir novellerna ett epos om statarna. Mellan Statarnoveller I-II och Jordproletärna kom romanen Bara en mor, som kan säjas höra till dessa berättelser.

Harry Martinson - Nomad
Hans andra diktsamling. Från början av 30-talet. Poesin var en viktig del av arbetarlitteraturen.
"Kommen ned till passaderna/och frågen oss något om Durhamkolen!/Frågen oss vad de äro värda/när barometern faller som åskslag och det gäller hinna in i Magellan!//Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter/som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter -/[...]Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
ur "Kol.", den tredje dikten i samlingen.
Martinson hade arbetat på sjön, vilket flera av dikterna handlar om. Samlingen är lättast att få tag på i Dikter, en samling med alla Martinsons diktsamlingar. Men de senare dikterna är inte arbetardikter.

10 bra arbetarromaner

Gunnar Adolfsson - Trappan
Ofta kallas Träskoland från 1964 för Adolfssons egentliga debut. Men hans tidigare romaner är också bra. Trappan gavs ut i nyutgåva på 70-talet då det blev ett större intresse för den äldre arbetarlitteraturen.

Harry Ahlberg - Den galne europén
Ahlberg är en anarkistisk arbetarförfattare med ett stark språk. Denna rätt sena Ahlberg-roman (från 1975) utspelar sej dels i Danmark under EG-valet, handlar dels om Ahlbergs försök att skriva en roman om bogserare. Detta blandas med satiriska sagor.

Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
Dagboksroman från 1970. Om Ekelöfs arbete som städerska. Den skildrar hennes liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Handlar mycket om glädjen med att läsa.

Jan Fridegård - Lars Hård
Statarlitteraturen är en viktig undergenre till den svenska arbetarlitteraturen. Lars Hård är en av de stora klassikerna bland statarskildringarna.

Folke Fridell - Greppet hårdnar
Fortsättning på den mer kända Död mans hand (jag tror de har getts ut tillsammans). Romanen handlar till en del om den föregående romanen och hur industriarbetaren Rivar-Bohms liv påverkas av att han gett ut en roman.

Kjell Johansson - En rädd människas berättelse
Den nyaste boken på listan. Från 1984. Berättelsen om en arbetarson som hamnar i ett av de mindre av bokstavspartierna varvas med absurda fabler och berättelser.

Josef Kjellgren - Människor kring en bro
Den bästa svenska kollektivromanen (inte för att det är så många contenders).

Ivar Lo-Johansson - Stockholmaren
Tredje delen av åtta i den första av Ivar-Los två självbiografiska romansviter. Man hade väl kunnat ta vilken som helst av dem (även om jag inte har läst alla delarna). Men här finns evighetsmaskiner. Vilket alltid är ett plus.

Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
Martinsons debutroman från 1933. En av de stora klassikerna i genren. Dina lärare tvingade säkert dej att läsa ett kapitel ur den här när du gick i skolan. Det gjorde de rätt i.

Bunny Ragnerstam - Innan dagen gryr
Första delen i en romansvit. Med undertiteln Dokumentärroman från hösten 1881. Fast den kom ut 1974. En av de bättre av de historiska arbetarromanerna. Influerad av John Dos Passos romantrilogi U.S.A så blandar Ragnerstam in artikelutdrag i romanen.

Kan Ivar Lo-priset rädda proletariatet?

På Aftonbladet Kultur har gått en debatt om arbetarlitteraturen som följer i de spår sådana debatter brukar ta. Då den till en stor del utgår från en enda recension är den också redan från början lite snedkantrad.

I ett försvar av den recensionen skriver Hanna Hallgren "Det är en arbetarklass som inte kan hoppas på några Ivar Lo-priser, eftersom sådana bara tilldelats vita klasskildrare." Nu tror jag det är få inom arbetarklassen, hur ursvenskt urprung de än har, som direkt ställer sitt hopp till att få Ivar Lo-priset. Raskortet tycker jag här är lite underligt spelat.
Att Maja Ekelöf och Karl Rune Nordkvist, för att ta två av prisets mottagare, var vita gör knappast att de talar mindre till en arbetarklass av utländsk härkomst än Gunnar Ekelöf och Sven Fagerberg talar till en borgarklass av utländsk härkomst.

När det gäller form som också tagits upp i debatten så är den svenska arbetarlitteraturen var ofta formmässigt minst lika intressant som den svenska småborgarlitteraturen. Ett nytt innehåll krävde en ny form. Men det är vanligt bland litteraturhistoriker om de mot förmodan skulle lägga märke till detta att de därmed värvar författaren till den egna klassens tradition. Som när Ebba Witt-Brattström förklarar att Moa Martinsson egentligen är modernist.

Det säjs i denna diskussion och annorstädes på flera ställen att arbetarlitteraturen ses i ett alltför nostalgiskt sken. Men kanske ser vi på traditionen med för lite nostalgi. Den utgjorde en gång huvudfåran i svensk litteratur.
Men få av dess klassiker kommer ut i nya upplagor. De mest träiga och obskyra romaner i den borgerliga småstadslivstraditionen utnämns ständigt till viktiga klassiker och ges ut i bokserier av Svenska Akademien och liknande suspekta organisationer.

Men var är nyutgåvorna av Karl Rune Nordkvist, Allan Eriksson och Gunnar Adolfsson?
En nutida arbetarlitteratur har inte råd att ignorera sina föregångare.

Tre svenska klassiker

Lyrans tematrio denna vecka handlar om gamla svenska klassiker

Ivar Lo-Johansson - Dagbok från 20-talet
1927 kom Ivar-Lo Johansson ut med Vagabondliv i Frankrike. Denna och ytterligare tre reseböcker från 20-talet har senare kommit ut tillsammans under titeln Dagbok från 20-talet. Två handlar om en England, den sista om flera länders städer. Lo-Johansson arbetar som diskare, byggnadsarbetare och går på luffen. Han beskriver sitt arbete och människor han möter. Gruvor och slummar och djurutställningar. Fortfarande en fascinerande läsning.

Josef Kjellgren - Människor kring en bro
"Måltidsrasterna använde vi till att berätta historier." Så går den första meningen i Josef Kjellgrens klassiska kollektivroman. En av de få riktigt bra sådana. Den skildrar ett brobygge. Arbetet beskrivs med en stark lyrisk kraft. Men framförallt berättar boken historier om människorna som arbetar med att bygga bron.

Allan Eriksson - Farväl till paradiset

"Och så hände sej en dag, att en ung och energisk dam trappade ner för den bräckliga trappan till Tappers stuga. >>Socialgrupp 3>>, tänkte hon när hon försiktigt satte sina små fötter på de murkna bräderna. När hon kom runt hörnet och fick syn på trädgården höjde hon sin värdering till grupp 2 och då hon trädde in i vardagsrummet[...]så tänkte hon >>grupp>>. Allt detta verkade självfallet desorienterande på henne och hon var ännu alltför ny för att ha hunnit förvärva den snabba anpassningsförmåga, som vanan skänker en socialarbetare. Hon hade lärt sej i skolan hur man räknar ut ett medeltal och adderade hastigt >>1 plus 2 plus 3 lika med 6 dividerat med 3 gör 2>>. Socialgrupp 2 fastslog hon och försökte anpassa sej till detta förhållande."

En annan bra kollektivroman är Allan Erikssons Vägen vi byggde, om ett beredskapsarbete. Den senare Farväl till paradiset handlar om en konstnär och hans fru som så gott det går försöker att leva utanför samhället. Då mannen Nicklas Tapper ogillar vintern förbereder han sej med konserver och färdiggjorda träskulpturer så han ska slippa gå ut under vintermånaderna. Omvärlden gör sej emellertid på olika sätt påmind.

Farväl till paradiset är en klassiker. Att ingen numera känner till Allan Eriksson har inget med saken att göra.

Den romantiske poliskonstapeln av Rudolf Värnlund

En ung poliskonstapel kom gående på vägen från staden. Han bar uniform och batong och verkade mycket stark av sig. Men han var ingen vanlig poliskonstapel, han var en glad poliskonstapel. Ibland lade han händerna på ryggen och marscherade fram med långa, bestämda steg, såsom en polis, vilken själv- och pliktmedveten skall gå och häkta en farlig förbrytare. Men minuten efteråt återföll han i ett drömmande nästan frånvarande sätt att röra sig; han slängde med armarna, körde händerna i fickorna, fingrade tankspritt på batongen som slängde i bältet

Jag läser i Folket i bilds 50 års jubileumsnummer (egentligen ett nummer av FiB/Kulturfront, om FiB/Aktuellt som var den egentliga fortsättningen på tidningen uppmärksammade 50-årsdagen vet jag inte). Där finns noveller och artiklar ur den gamla FiB återtryckta som de såg ut när det begav sej. Också med de lite irriterande Forts på sid. Rudolf Värnlunds novell "Den romantiske poliskonstapeln" ryms dock på ett uppslag.
Det står att den var publicerad i ett Folket i Bild-nummer från 1955. Vilket förvånar mej då jag hade för mej han dog i mitten av 40-talet. Jag går till Värnlund i bokhyllan och tar fram novellsamlingen Ungar och andra. Som inleds med "Den romantiske...". Mycket riktigt kom den ut 1941. Illustrationerna av Ove Dahlstrand i FiB har årtalen 55 så novellen måste ha tryckts om med nya illustrationer.

Folket i Bild säjer att novellen "hör till Värnlunds ljusaste saker, nästan en humoresk." Många av novellerna i Ungar och andra är av det lättare slaget.

Värnlund är nuförtiden mest känd för att han brukade brevväxla med Eyvind Johnsson. Hans arbetarromaner är rätt typisk arbetarlitteratur. Fabriker och misär, kärvt skildrade. Och inget fel med det. Men bilden av Värnlund blir inte hel utan noveller som "Den romantiske poliskonstapeln". Det är en kort novell. Ett tidningsuppslag eller åtta sidor i samlingen.

I den stannar titelns poliskonstapel upp för att plocka blommor. Han möter en luffare och de börjar prata.

Egentligen skildras det då samtida samhället. Med fattigdom och nödvändigheten att avancera om man ska klara sej. Men det är också en feel-good-novell med en slutpoäng.

Också Värnlunds lite tyngre verk är underhållande att läsa. Som mycket arbetarlitteratur har hans romaner och noveller väl fått något av en tråkighetsstämpel på sej. Men den tidens proletärlitteratur har i regel hållit sej bättre än den borgerliga populära svenska romanen från 40-talet.

10 bra svenska romaner

Den efterfrågade listan på tio bra svenska romaner denna den Röda Flaggans dag är äntligen här.
Även om jag läst betydligt fler svenska böcker så är detta inte en lista med de tio bästa romanerna utan liksom den norska och danska bara tio bra romaner.
Från B till Ö:

Kungariket Atlas av Heidi von Born
Andra delen i den fem böcker långa romansvit som inleds med Hungerbarnen. von Born är nästan alltid bra och de här böckerna är hennes bästa.

Calvinols resa genom världen av P. C. Jersild
En roman i den burleska traditionen där Calvinol intar en ny skepnad i varje nytt kapitel.

Om godheten av Willy Kyrklund
Om jag säjer att något är en roman så är det en roman. Jag tror det är den här där Gud visar sej för författaren i form av en krokodil. Om det inte är den är den bra i vilket fall.

Introduktion av Stig Larsson
Om Stig Larsson kunde sluta ta kokain och ha märkliga teorier om att vi alla egentligen är överens om allting och istället skriva fler böcker som den här så vore det ju bra. Stig Larssons bästa.

Esther Williams av Jane Magnusson
Denna imaginära biografi över Esther Williams är tryckt med blå bokstäver. Och uppmanar en att läsa fotnoterna, "eftersom det kommer att vara i fotnoterna som Esther visar sina bröst."

Karriär av Jan Myrdal
Denna brevroman är nog den svåraste av Myrdals romaner. Och då handlingen kretsar kring att Sovjetunionen tar över i Västeuropa så kan den väl säjas vara lite inaktuell. Men det är en fascinerande roman om makten och maktens språk.

Hösten lång av Karl Rune Nordkvist
Mest känd för att vara arbetarförfattaren som faktiskt arbetade. Fick ett andra genombrott i mitten av 70-talet med en svit lysande samtidsromaner. Hösten lång är en av dessa. Vann priser på priser och nu är den närmast bortglömd. Så kan det gå. Men den är fortfarande bra.

Ljugarstriden av Arne Sand
Arne Sand är snyggast och bäst och mitt ex av boken är signerat.

Den feta nöden av Bertil Schütt
Mycket bättre än sin gnällige lillebror. Schütt var den svenska absurdismens hopp. Denna handlar om att svenska staten utlyser ett sexlotteri.

Handelsmän och Partisaner av Klas Östergren
Känns kanske lite överflödigt att rekommendera Östergren. Men det här är hans bästa.

Eva Adolfsson och Gunnar Adolfsson

När jag lästa Eva Adolfssons Till Moskva tog jag fram Arbetarkulturs samling med noveller av Gunnar Adolfsson: Evigt gröna träd.

Nu är det ju rätt ofta böcker får en att tänka på andra verk som på ett eller annat sätt påminner en om det man läser. Men Gunnar Adolfssons noveller är knappast en föräldratext till Eva Adolfssons bok. Genrerna är olika. Det som i boken får mej att tänka på Gunnar Adolfsson är att han är Eva Adolfssons far.

Och att huvudpersonen i boken, som är byggd på Eva Adolfssons egna upplevelser i Moskva på 60-talet, ständigt tänker på sin far.

Gunnar Adolfsson var en kommunistisk redaktör, riksdagsledamot och arbetarförfattare. Han är inte särskilt läst idag och tillhör inte de proletärförfattare som brukar återupptäckas av kritiker. Det är svårt att hävda att han egentligen var modernist. Som är vanligt i såna sammanhang. Och en del av hans noveller har ett rätt gammalmodigt sätt.

Den senare delen av hans författarskap är mycket folklivsskildring. Men romaner som Trappan och Väntande land är riktigt bra.

Eva Adolfssons Till Moskva är den första skönlitterära boken av hennes jag läser. Det är en bra bok. Livet som svensk student i 60-talets sovjet och alla myllrande intryck kommer fram väl.

Fadern är på sätt och vis en bifigur i boken. Rent faktiskr förekommer han inte på många sidor. Men hans närvaro märks. Det är han som är orsaken till att hon är i Moskva.

Hon funderar på hur hon ska beskriva till exempel första maj tåget för fadern. Vilket bara är ett sätt som boken handlar om hur hennes upplevelser blir berättelse nästan innan hon haft dem.

Men jag funderar på om de få ställen där fadern nämns blir tydligare fetersom jag läst författarens far? Det blir en ovanlig sorts möte mellan texter.