I'm gonna put on an ironed shirt and chase Satan out of Earth

"Chase the Devil" av Kastrierte Philosophen
Från bandets sista album. Where did our love go från 1997 (eller 96 - uppgifterna går isär). Som verkar ha varit en coverplatta. Med fler låtar av det här slaget. Reggea och disko och sånt.
Kanske inte det mest värdiga av slut för vad som var depprockens tyska hopp under 80-talet.
Men på nån vänster gillar jag ändå versionen. (Jag har dock alltid trott att det var "ironed shirt", som i allt jag behöver är en nystryken skjorta, men internettet vill ha det till "iron shirt". Vilket på nåt sätt inte känns lika tufft.)

Teckning ur Playboy

av Jack Cole. Publicerad i tidningen Playboy i mitten av 50-talet. Du kan se fler och läsa mer om Coles teckningar i Playboy HÄR i Cole-hyllningsbloggen Cole's comics.

Wilson av Dan Clowes

Dan Clowes (i Sverige mest känd för Ghost World) nya album Wilson är uppbyggt av en serie ensidorsserier med den misantropiska titelpersonen i centrum. Han promenerar med hunden, frågar folk om deras jobb och beklagar sej över världens tillstånd i stort.

Som en söndagsseriestripp så kommer (nästan) varje sida med en poäng - ett skämt eller en twist. Efter ett tag så börjar sidorna forma en övergripande handling. Wilson får reda på att hans far är döende vilket får honom att börja söka upp sin före detta fru. Det visar sej att de har en dotter tillsammans.

Varje sida är tecknad i sin egen stil. Pendlande mellan rena skämtkarikatyrerna och realistiska teckningar. Detta understryker draget av albumet som en samling av en fiktiv (anti)söndagsserie med Wilson i huvudrollen. Clowes har blandat olika teckningsstilar förut. Framförallt i Ice Haven (eller Eightball 22. Han gör det skickligt här liksom där.
Åtminstone rent hantverksmässigt. För de blandade stilarna utnyttjades bättre i Ice Haven. Här blir det lite övertydligt.

Formen blir väldigt påträngande därför att själva historien aldrig lyckas ta fart. Wilson har inget som får honom att stå ut från de många misantroperna i fiktionens värld. På baksidan av albumet finns en kort stripp där Wilson klagar på att det finns så många böcker men inte en enda av dem handlar om han själv.
Här har Wilson fått sin bok tycks denna baksida säja. Men även om Wilson (i olika stilar) finns med och för ordet på varenda sida så gör han inget större intryck. När man kommit till slutet av historien så känns det fortfarande inte som om det finns någon bok som handlar om denne Wilson.

Albumet är inte direkt dåligt. Clowes teckningar är ofta strålande. Ibland fungerar uppbyggnaden som också är rätt intressant. Om berättelsen hade varit bara lite bättre så hade slutsidan, oförändrad, varit lysande.

Nu är den inte det. Och Wilson blir mest ett intressant misslyckande.

Utopier > Dystopier

Jag såg om George Lucas 1138 förra veckan. Förra gången jag såg den vart jag nog i yngre tonåren. Då minns jag det som att jag gillade filmen. Och den senare halvan har vissa poänger. Men den första hälften med alla dessa rakade neddrogade övervakade vitklädda människor fick mej att inse att om jag aldrig ser eller läser en enda bok eller film om ett framtida dystopiskt samhälle till så är det ändå en två, tre för mycket.

I dystopier går hjältarna omkring och klagar på att allting var bättre förr. Man skulle lika gärna kunna läsa en svensk deckare.

Där framtidsberättelser skulle kunna vara hur fantastiska och märkliga som helst så nöjer sej dystopiförfattaren oftast med att göra sämre sf-versioner av Natt kl 12 på dagen eller Processen (på samma sätt som de flesta novellerna i de första sf-magasinen var lätt förklädda versioner av vilda västern-historier eller Greven från Monte Christo).

Förhoppningsvis tar dystopitrenden snart slut. Och när den gör detså hoppas jag att en utopitrend tar vid.

Utopin må sen Edward Bellamys dagar ha fått ett dåligt rykte. Men oftast är det med böcker som med människor att de med dåligt rykte är mer spännande.

En roman där huvudpersonerna bara gick omkring och prisade sin omgivning vore kanske lika outhärdlig som böcker där motståndsrörelser nostalgiskt återupptar handskakningen som hemligt tecken. Men såna skrivs heller inte. Fördelen med utopin är att de som skriver utopiska berättelser, till skillnad från sina 1984-läsande kollegor är medvetna om dess begränsningar, dess utmaningar.

Det brukar säjas att vad som är en utopi eller dystopi beror på perspektivet. Man brukar mena detta anti-utopiskt. Slavarna i Utopia av Thomas Moore tas ofta som exempel. Men det finns också en annan sida av det myntet som utnyttjas som grepp i flera mer positiva framtidsskildringar.

I James Tiptree jrs "Houston, Houston, var är du?" kommer tre manliga astronauter till en framtid där världen enbart är befolkad av kvinnor. Perspektivet i berättelsen gör den nästan till en skräcknovell.

Joanna Russ, som också skrivit den delvis dystopiska delvis utopiska klassikern Honmänniskan ,skildrar ( som jag skrev i ett tidigare inlägg) i novellen "Nobody's home" "ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa."

Varken dystopier eller utopier är i och för sej särskilt trovärdiga som framtidsskildringar sett. Framtiden lär både bli bättre och sämre. Men framförallt lär den bli annorlunda. Och det är det annorlunda som jag vill läsa. Och helst berättelser som firar detta annorlunda, detta främmande - det fantastiska.

Dystopi, dystopa, dystopera

Lyran har idag som tematrio dystopier.
Nuförtiden används ibland dystopier som likhetstecken för science fiction. När man inte vill kalla sf vid ett så simpelt namn. Som en underavdelning av genren är det väl en som lite har framtiden bakom sej. De flesta intressanta samtida sf-verken handlar om en framtid som är annorlunda snarare än bättre eller sämre.
Det hindrar inte att det har skrivits intressanta dystopier. Som till exempel dessa tre:

J. G. Ballard - Kingdom Come

Thomas M. Disch - Camp Concentration
Ett par år efter att Camp Concentration kom ut så redigerade Disch en antologi kallad The Ruins of Earth. Novellerna i den delades in i fyra underavdelningar. Kallade: "The way it is", "Why it is the way it is", "How it could get worse" och "Unfortunate Solutions". Det är en kategorisering som sammanfattar dystopins syfte.
Disch hade själv med en novell i antologin. Den stod i avdelningen "How it could get worse". Om Camp Concentration hör hemma i den kategorin eller i någon av de andra kan man diskutera.
Romanen från 1968 är skriven i dagboksform av en poet som sitter i läger i ett U. S. A. i den (då) nära framtiden. Lägerledningen börjar utföra experiment på fångarna för att höja deras intelligens. En av de bästa SF-romanerna från sin tid. (Ursula K. LeGuin skriver i en av flera blurbar på mitt ex av boken att det är "a work of imagination controlled by real moral responsibility; it is a work of real art, and if you read it, you will be changed")

Stanislaw Lem - Den stora framtidskongressen
En roman av sorten där det framtida samhället, som vår hjälte blir upptinad till, vid en början verkar vara en utopi men som efter hand visar sej dölja mindre trevliga sidor. En av de mest spännande och roligaste böckerna i denna undergenre till undergenren.

SOLEN

Jag skulle just börja tala
när solen plötsligt tog sig för att lysa

Melih Cevdet Anday
1970
i Anday-urvalet På nomadhavet
övers. Anne-Marie Özkök

It makes me wanna climb, take a bite out of shine

Gratulerar på 40-årsdagen Ghostface Killah, "I wish we had three more of you".
Låten "The Sun" känns passande denna majdag:

"Look who's shining again"

(klicka på bilden för att få läsbar stripp)

Citerat från veckans läsning

"En annan förgrening av myten handlar om energiskogsbarnens grymhet och kannibalism. Man har funnit ett delvis uppätet manslik i kanten av en energiskogsodling nära Järna. Mannen var lärare vid en antroposofisk skola i närheten, och affärens offentliga sida innehöll manifestationer av hat gentemot den antroposofiska sekten."
Ulf Eriksson
ur "Saga" i Det försvunna rummet

I have made scarcely any changes in the texts of the poems, since I'm fairly certain that, after a shortish time, the person through whom a poem was written is no more entitled to make revisions than any other reader."
Paul Muldoon
ur "Author's note" i början av Poems 1968-1998

Åtta länkar en lördag

It's a black president, Huey Freeman
Boondocks är tillbaka. Werner Herzog är med i episoden i rollen som tysk filmmakare och narrator.

Orden reser av Pia Tafdrup
"Orden har flyttfågelhjärtan,/visar dissektionen,"
Dikt från Tafdrups nya diktsamling Trækfuglens kompas tolkad av Bernur på hans blogg.

Amiri Baraka läser en av sina Why's/Wise

Grant Morrison intervjuas om kommande Läderlappen-serier

The Comics Reporter om Pride och Prejudice och zombies - seriealbumet
"I never had much of a reaction to Jane Austen, but even what little I remember feeling was more profound and human than 'Man, I wish I thought of that.' The more subversive and maybe even more fun thing to do may be to leave the Austen alone."
(Pride och Prejudice är två av bokfolket i Truffauts Fahrenheit 451.)

Den illustrerade mannen (1969)

Radiopjäsversion av Ray Bradburys "The Veldt" (Savannen")
I sf-radioprogrammet X minus 1. Från början av 50-talet.

Pojkar! odla jättesvampar i era källare
Det finns flera av Ray Bradbury Theatre-episoderna att se på nätet. Intressant med den här i och för sej lite taffliga versionen av en av mina favorit-bradburyar är att manuset till avsnittet har skrivits av Bradbury själv och att den har en liknande förskjutning (om än mindre) från föräldra- till barnperspektivet som i den svenska TV-pjäsen Savannen kontra Bradburys originalnovell. Troligtvis byggde den svenska Savannen också på Bradburys pjäsversion av novellen. Vilket skulle förklara varför filmen framstår som en syntes av den yngre och den äldre Bradbury - den är i praktiken skriven av bägge.

Tolkning av en Why's/Wise av Amiri Baraka

Wise I

(Why's: Nobody knows the trouble I seen, trad)

Hamnar du
vilse nån stans
omringad av
fiender
som förbjuder dej
att tala ditt språk
som förstör dina statyer
& instrument, bannlyser
din omm bomm ba boom
då har du problem
rejäla problem
tar de väck din
oom boom ba boom
ja då är du illa ute

hrmf!

det kommer nog att ta dej flera hundra år
att komma
loss!

Amiri Baraka
översättning Petter Malmberg
(jag har avstått från att försöka översätta ordleken med Why's och Wise. Men jag tolkar den så att de olika Why's, som i detta fallet spiritualen "Nobody knows...", ställer frågan och Barakas dikt eller griole svarar.)

They put the B i nobel - en bytte språk, den andre namn

Lyrans nobelalfabet har kommit till bokstaven B. En fordom och en framtida pristagare:

Samuel Beckett
Beckett har jag haft med åtminstone tre gånger tidigare i det här sammanhanget (liksom skämtet i rubriken är en repris). Men då enskilda verk. Att han vart med så många gånger är för att han är tre gånger så bra som din gängse nobelpristagare.

Irländaren Becket skrev sina första romaner och pjäser på engelska. Men fick sitt konstnärliga genombrott med Molloy-trilogin som han skrev på franska. Populärare än hans romaner har varit hans pjäser som med sina inslag av grov komik har blivit publikfavoriter. Men han har också en allvarlig sida.

I slutet av förra året listade jag hans tio bästa verk. Och den listan står jag för än i dag. Även om det finns ytterligare flera bra böcker av Beckett. Vars författarskap är jämnt men mer brett än man brukar framställa det.

Amiri Baraka
Den afro-amerikanska poeten, dramatikern och musikessäisten Amiri Baraka debuterade i slutet av 50-talet. Då hette han LeRoi Jones. Jones litterära genombrott var en essäsamling om musik kallad Blues People. Efter den började också hans poesi, tidigare väldigt beatinspirerad, att hitta sin egen röst. När han blev svart nationalist fördjupades också hans ämnesval samtidigt med namnändringen.

En ytterligare radikalisering, inledandet av hans marxistiska period, ledde till att många av de kritiker som tidigare hyllat honom började avfärda hans arbeten som alltför politiska. Där han förr var poet hade han nu blivit propagandist, hette det.
Att denna så kallade propagande var formmässigt intressant, nyskapande och helt enkelt väldigt väldigt bra var något dessa förment opolitiska kritiker inte lyckades se.
På senare år har hans verk emellertid fått en viss kritisk upprättelse. Något de hyllade självbiografiska böcker han gett ut på senare år hjälpt till med.

Jag har skrivit lite mer om hans författarskap på länken ovan. Han är i korthet väldigt läsvärd. Även om man inte skulle vara en arg maoistisk svart man.

Det finns tyvärr inte så mycket Amiri Baraka/Le Roi Jones på svenska. Som LeRoi Jones var han ett tag i slutet av 60-talet rätt populär i Sverige. Hans enaktare "Tunnelbanan" (i antologin I en akt spelades flitigt.

Han bör få priset (förutom för att det nog skulle leda till fler verk av honom på svenska) för att han på ett innovativt sätt och med ett starkt språk skildrat vårt samhälles slagfält.

Flight of the conchords

"Carol Brown":


Jag såg nyligen klart andra säsongen av Flight of the conchords. En komediserie om bandet Flight of the conchords som består av två nyzeeländska musiker som bor och försöker slå igenom i USA. Monkees för hipsters.

Låten "Carol Brown" där den ene av bandets medlemmar sjunger om hur hans gamla flickvänner lämnat honom, med dessa ex formande en kör i bakgrunden, är ett av de bättre musiknumren i serien.

Raden "There must be 50 ways that my lover left me" anspelar på Paul Simon-låten "50 ways to leave your lover", en ofta hommagerad sång ("I can't touch you anymore" med Magnetic Fields är ett annat exempel). Sammanförandet av gamla flickbekanta finns också som tema i en annan Paul Simon-sång: "Kodachrome" (här med Conor Oberst). Som "Carol Brown" påminner mer om.

Senare i säsongen så uppträder Flight of the conchords som Simon & Garfunkel-lookalikes. De mumlar igenom "Parsley, Sage and Thyme". Det är roligt. Den ene av bandmedlemmarna blir ihop med en Art Garfunkel Lookalikegroupie - vilket inte är så där jätteroligt.
Andra säsongen är något jämnare än första.

Den börjar sändas på tvåan den 12:e maj. Alltså nästa onsdag.