Karl Rune Nordkvist

"Det hände att han berättade sagor för dottersonen, sagor blandade med bilder ur hans eget liv och händelser som lånats ur det som redan fanns skrivet. Helst ville pojken då höra honom berätta om det märkliga skeppet och dess besättning. Piratkaptenen som förlorat ett öga i strid med handelsmän och i det riktiga ögats ställe satt in en kula av mångfärgat glas.[...]
Sagorna var deras gemensamma egendom."
ur Hösten lång av Karl Rune Nordkvist

Den norrländska författaren Karl Rune Nordkvist var en av de många författare vars böcker tillsammans utgör den svenska arbetarlitteraturen. 

Till skillnad från de flesta arbetarförfattare fortsatte Karl Rune Nordkvist att arbeta efter författardebuten. Han arbetade vid järnvägen från 1944 till sin pension. Han fortsatte emellertid skriva några efter pensionen. 

Debuten kom 1950 med Att vänta någon hem. Den tidigaste av hans böcker jag själv läst är emellertid Joel från 1952.

Flera av hans böcker handlar om järnvägsarbetare. Som den gripande kollektivromanen En dag i oktober från 1972.

Att han arbetade på järnvägen vid sidan om sitt skrivande gjorde att han lättare kunde fortsätta skriva som han ville innan han väl började slå igenom då i början på 70-talet. Men en del verkade ha svårt att förstå att han kunde välja att kroppsarbeta vid sidan om. I Dagens Nyheters (hyllande) recension av En dag i oktober framställs hans arbete vid SJ som något han gjort enbart som research inför romanen. Och en journalist ska (enligt Karl Rune Nordkvist själv) ha frågat honom om han kunde använda annat än stora bokstäver med sina jobbarnävar.

Som med många författare så mötte jag Karl Rune Nordkvists verk första gången genom TV. Han skrev manuset till tv-serien Paganini från Saltängen från 1987. Om en ung arbetare som blir biografviolinist under stumfilmsepoken. Jag minns att jag gillade den tv-serien. Men först nyligen insåg jag att det var Karl Rune Nordkvist som hade skrivit den. Så det var inte den som ledde mej till hans författarskap. (Ett par av hans böcker gjordes också till tv-filmer efter hans eget manus men de har jag inte sett.)

Jag upptäckte istället Karl Rune Nordkvists författarskap helt enkelt genom att han stod i mina föräldrars bokhylla och jag gillade omslaget till en av böckerna (jag tror det var Leif Zetterling som hade gjort det). Jag tyckte om boken och läste sen fler. Romaner, noveller och reseskildringar. 

"Det som driver mej att skriva är en tjurskallig önskan att till beskådan lyfta fram de människor som vi fortfarande trampar på i det här samhället. Människor vars liv är färgat av undanglidanden och svikna förhoppningar." Så skrev Karl Rune Nordkvist själv om sitt skrivande i en artikel i Bonniers Litterära Magasin i början på 70-talet.

Flera av hans romaner påminner om varandra, ständigt samma ömsint skildrade invånare i det svenska samhället.

"Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordkvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?" skrev Lars Åke Augustsson i sin recension av Kattens död. 

Och Karl Rune Nordkvist skildrar i sina romaner just den sida av det svenska folkhemmet (eller fuskbygget folkhemmet som han brukade kalla det) som kritiker ibland påstår bara beskrivs i deckare (Kattens död handlar i och för sej om ett mord – visserligen mordet på en katt.)

Karl Rune Nordkvist fick ett par priser från tidningen Vi på 50-talet. Men det var först på 70-talet hans böcker började få erkännande av kritikerna. Hösten lång som jag citerar ovan fick Litteraturfrämjandets stora romanpris 1978. 1991 fick han Ivar Lo-priset. 

Numera är han emellertid inte så läst. Redan när jag upptäckte Karl Rune Nordkvist i tonåren så hade han börjat glömmas bort. Ett öde som kommer att drabba de flesta författare. Det är synd det verkar drabba arbetarförfattare i högre grad än andra. 

När jag för ett par år sedan frågade på twitter om mina följares favoriter bland arbetarförfattarna så svarade en Karl Rune Nordkvist. Så ännu är vi åtminstone två som minns honom.

Inga av hans verk finns i tryck. På Malmös bibliotek finns hans böcker enbart i magasin. Men det går ju att beställa fram böcker från magasinen. Och Karl Rune Nordkvists böcker bör gå att hitta rätt billigt begagnat. 

Jag skulle rekommendera att du började med nån av 70-talsromanerna om du vill läsa honom. Men egentligen kan man börja var som helst.

Karl Rune Nordkvist hade kanske inte varit förvånad över att han håller på och glömmas bort. 

Han skriver i förordet, eller om man så vill den första berättelsen, i samlingen Mild november: "Papper är dock ett förgängligt material och de flesta av mina romaner har efter någon tid i dystra lagerlokaler sänts vidare till någon av de stora kvarnar som förvandlat dem till en smutsgrå gröt. Hur förutseende var inte de som högg in sina meddelanden i stenar som därefter restes utmed de kända färdvägarna."

Men även om många exemplar av Karl Rune Nordkvists romaner har förvandlats till en smutsgrå gröt eller hamnat i magasin och han själv är död sen tjugofyra år så finns hans berättelser kvar. Och vi som är hans läsare är glada över att ha fått ta del av dem.

Fotot på Karl Rune Nordkvist ovan är taget av Lars Rosenblom och finns i antologin Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen, red. Jan Fogelbäck.

(Först publicerat 12 september 2020 då Karl Rune Nordkvist skulle fyllt 100 år. I kommentarerna på det inlägget svarade en person som också hade läst Karl Rune Nordkvist, så vi är åtminstone tre som minns honom.) 

Ulla Olin

"Jag har vant mig att leva som människa/med fem sinnen och ibland ett sjätte/Jag har aldrig önskat mig tusen liv//Ett enda liv räcker/en enda dag, en stund av nåd"

Ur "En dag, en stund" i Närmare dikt, till dig av Ulla Olin

Bland de böcker jag tog från mina föräldrars boksamling efter att de dog fanns fyra diktsamlingar av Ulla Olin. De var min mors. Hon tyckte om Ulla Olins dikter. Åtminstone Ulla Olins sena dikter.

Jag tar fram de fyra diktsamlingarna från bokhyllan och bläddrar i dem.

Ulla Olin debuterade tidigt som poet men slog igenom sent. Hon föddes i Finland men flyttade till Sverige i slutet av 40-talet ("Den som har rest iväg minns sin ungdoms fosterland bättre än den som bor kvar" skriver hon i sin sista diktsamling Oförklarligt lysande.)

Efter flytten till Sverige arbetade hon som folkskollärare och fortsatte att då och då ge ut diktsamlingar. På 80-talet började hennes poesi att uppmärksammas. Bo Carpelan och Claes Andersson hade med några av Ulla Olins dikter i en antologi med finlandssvensk lyrik (I Eftervärme så står några diktrader av Bo Carpelan som motto). Ett par år senare gavs ett urval med hennes dikter ut där Lennart Sjögren hade skrivit ett förord. Torsten Ekbom skrev en hyllande recension i DN. Ulla Olin intervjuades i tidningen dagen efter: "– Det är spännande, säger hon, att bli läst." (Bilden ovan är från den intervjun.)

Den äldsta boken min mor ägde och alltså den äldsta jag har är Eftervärme från 1990. Ulla Olin var 70 år när den kom ut. Den skrevs strax efter att hennes man hade dött. Både Eftervärme och den därpå följande Solen installerad (1992) handlar om makens död och använder sej av "den klassiska elegins former" (som Lena Malmberg (min mamma) skriver i avhandlingen Från Orfeus till Eurydike). Det är två mycket vackra diktsamlingar.

Mina föräldrar hade många böcker. Jag kunde bara ta en liten del av dem. Varför valde jag egentligen dessa fyra böcker av Ulla Olin? Dels var det en poet jag förknippade med min mor. Vi hade pratat om henne. Och jag hade läst och tyckt om Solen installerad. Det var också vackra utgåvor. Men kanske var det också för att temat i de ovan nämnda diktsamlingarna var sorgen efter att mista en älskad. 

Det tog ett tag innan jag kunde läsa Eftervärme. Mina föräldrars död var för nära. När jag sen läste den var det många dikter i den som jag hade velat prata med min mor om (som dikten "Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag" som handlar om att vilja prata om saker man läst med en som har dött). Jag blir fortfarande lite tårögd av en del av dikterna när jag nu bläddrar i den.

I 2020 års första nummer av Lyrikvännen så skriver David Zimmerman om Eftervärme med anledning av Ulla Olins (då kommande) hundraårsdag.

"Att inte vara död är en god sak" heter det i sista raden i Ulla Olins dikt "Att ha gott bröd till kaffet är en god sak" i Solen installerad som får avsluta detta inlägg. Ulla Olin dog i februari 2009. Min mor dog i mars 2014.

Att ha gott bröd till kaffet är en god sak

Att solen skiner är en god sak

Att få brev utan att vänta brev är en god sak

Att kunna älska någon är bra

Att ha något att skänka bort är bra

Att inte vara död är en god sak

Ulla Olin

(Först publicerad 10 augusti 2020 på vad som skulle ha varit Ulla Olins 100-årsdag. I kommentarerna till inlägget rekommenderade Spiring mej Anders Sundelins e-bok Särlingar som har ett kapitel om Ulla Olin. Där säjer Torgny Lindgren att han aldrig träffat någon som läste så mycket och att "hennes stämma var unik på något sätt. Man kände direkt igen henne.") 

Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge

"All these people have beards these days, they all got the idea from me. It's like with Watchmen; before me, people thought that beards were just for children" säjer Alan Moore i början av det andra kapitlet av Gary Spencer Millidges nyutkomna biografi över den engelske serietidningsförfattaren. 

Det är svårt att tänka sej Moore utan skägg och den kommande franska utgåvan har på framsidan en bild (tecknat av Frank Quitely) där hans skägg består av titlar på hans verk, böcker som From Hell, Halo Jones och V för Vendetta. Dessa och många fler tas upp i boken som också har rikt med illustrationer, till och med (lo and behold) bilder på Moore utan skägg.

Millidge har tidigare redigerat en bok med essäer och intervjuer om Moore, där han också tecknade en kort biografisk serie om Moore. Själv har han skrivit och tecknat den märkliga serietidningen Strangehaven.

Texten i Alan Moore: Storyteller är i praktiken en sammanställning av en stor mängd intervjuer av Moore ur gamla tidAll these people have beards these days, they all got the idea from me. It's like with Watchmen; before me, people thought that beards were just for children" säjer Alan Moore i början av det andra kapitlet av Gary Spencer Millidges nyutkomna biografi över den engelske serietidningsförfattaren. Det är svårt att tänka sej Moore utan skägg och den kommande franska utgåvan har påframsidan en bild (tecknat av Frank Quitely) där hans skägg består av titlar på hans verk, böcker som From Hell, Halo Jones och V för Vendetta. Dessa och många fler tas upp i boken som också har rikt med illustrationer, till och med (lo and behold) bilder på Moore utan skägg.

Millidge har tidigare redigerat en bok med essäer och intervjuer om Moore, där han också tecknade en kort biografisk serie om Moore. Själv har han skrivit och tecknat den märkliga serietidningen Strangehaven.

Texten i Alan Moore: Storyteller är i praktiken en sammanställning av en stor mängd intervjuer av Moore ur gamla tidskrifter samt nya samtal mellan Moore och Millidge (skäggcitatet är från en sån för boken nyutförd intervju). Mycket till analys av författarskapet blir det inte.
Jag har sen tidigare ytterligare en biografi om Moore. Lance Perkins lilla bok i serien Pocket Essentials. På den bokens 90 sidor lyckas Perkins få in betydligt fler intressanta iakttagelser om Moore och hans verk än Millidge får in i en betydligt större bok.

Ändå har Millidge-volymen än stor fördel framför Perkins' Alan Moore. Den är illustrerad. Och inte bara med skolfoton med skägglöse Moore. Här finns bilder ur gamla tidskrifter, utdrag ur tidiga serier. Thumbnails, små skisser som Moore gjort som stöd till sina manus. Utkast till Big Numbers och ett manus till ett aldrig använt kapitel av V för Vendetta. Roligast är materialet från de mindre kända serierna. Medan avsnittet med Watchmen är illustrerat bland annat med sidor ur albumet - vilket verkar lite överflödigt.

Det kapitlet och de andra om Moores superhjälteserier för DC Comics är bokens svagaste del. Det är som om Millidge vet att han inte kan berätta något som inte läsaren redan läst tio gånger på andra håll och halvhjärtat rabblar han upp det gamla vanliga innehållet som finns med för att det ska vara med. Om Watchmen har det annars skrivits en hel del intressant kritik. Så det här är kanske det avsnitt som mest förlorar på att det bara är en populärt hållen biografi utan försök till några djupgående analyser av verket.

Men flera av de andra avdelningarna är ändå läsvärda. Och om boken ibland riskerar kännas som en extralång tidskriftsartikel så är det i så fall en ofta underhållande sådan. Millidge har tydligt en entusiasm för ämnet och han har valt underhållande citat från Moore även om han ibland kunde ha varit mer kritisk till vad Moore berättar. Man påminns här och där om att storyteller är något man kallar en som inte är helt sanningsenlig.

En del av materialet hade kanske också kunnat sållas annorlunda. I den biografiska avdelningen så är Moores arbetarklassbakgrund förvisso intressant och att han blev utkastad från skolan för att ha sålt LSD är sånt som piggar upp läsningen. Men att vi får reda på att Moores yngre bror inte delade hans serieintresse men att de står varandra nära och fortfarande träffas regelbundet känns kanske inte helt som nödvändig information. 

Boken är mer eller mindre kronologiskt upplagd. Det vill säja i den mån det går. Då Moore skrev många av sina serier samtidigt. Något man kan se i ett utvik med Moores bibliografi på en tidsskala. Det här påminns man om i en av illustrationerna - en sida med thumbnailutkast där den nedre delen av sidan är Supreme, en pastisch på och hommage till Stålmannen, och den övre ett av de mer obscena avsnitten av Lost Girls.

Boken är en bok att bläddra i även om det stora formatet ibland gör det lite otympligt (det är något av en coffeetable-bok, själv har jag aldrig ägt några coffetablar så jag är inte så förtjust i formatet). Och den har fått mej att gå tillbaka och bläddra i flera Moore-album under läsningen.

Alan Moore: Storyteller innehåller också en CD med musik och högläsningar av Moore och har ett förord av Michael Moorcock. Boken täcker hela hans karriär från de första dikterna i en skoltidning till Moores magasin Dodgem logic och hans nuvarande tillvaro som berömd författare som har uppträdanden samman med Patti Smith och dyrkar en orm med öron (men utan skägg).skrifter samt nya samtal mellan Moore och Millidge (skäggcitatet är från en sån för boken nyutförd intervju). Mycket till analys av författarskapet blir det inte.
Jag har sen tidigare ytterligare en biografi om Moore. Lance Perkins lilla bok i serien Pocket Essentials. På den bokens 90 sidor lyckas Perkins få in betydligt fler intressanta iakttagelser om Moore och hans verk än Millidge får in i en betydligt större bok.

Ändå har Millidge-volymen en stor fördel framför Perkins' Alan Moore. Den är illustrerad. Och inte bara med skolfoton på den skägglöse Moore. Här finns bilder ur gamla tidskrifter, utdrag ur tidiga serier; thumbnails, små skisser som Moore gjort som stöd till sina manus; utkast till Big Numbers; ett manus till ett aldrig använt kapitel av V för Vendetta. 

Roligast är materialet från de mindre kända serierna. Medan avsnittet med Watchmen är illustrerat bland annat med sidor ur albumet – vilket verkar lite överflödigt.

Det kapitlet och de andra om Moores superhjälteserier för DC Comics är bokens svagaste del. Det är som om Millidge vet att han inte kan berätta något som inte läsaren redan läst tio gånger på andra håll och halvhjärtat rabblar han upp det gamla vanliga innehållet som finns med för att det ska vara med. Om Watchmen har det annars skrivits en hel del intressant kritik. Så det här är kanske det avsnitt som mest förlorar på att det bara är en populärt hållen biografi utan försök till några djupgående analyser av verket.

Men flera av de andra avdelningarna är ändå läsvärda. Och om boken ibland riskerar kännas som en extralång tidskriftsartikel så är det i så fall en ofta underhållande sådan. Millidge har tydligt en entusiasm för ämnet och han har valt underhållande citat från Moore även om han ibland kunde ha varit mer kritisk till Moores berättelser. Man påminns här och där om att storyteller är något man kallar en som inte är helt sanningsenlig.

En del av materialet hade kanske också kunnat sållas annorlunda. I den biografiska avdelningen så är Moores arbetarklassbakgrund förvisso intressant och att han blev utkastad från skolan för att ha sålt LSD är sånt som piggar upp läsningen. Men att vi får reda på att Moores yngre bror inte delade hans serieintresse men att de står varandra nära och fortfarande träffas regelbundet känns kanske inte helt nädvändigt.

Boken är mer eller mindre kronologiskt upplagd. Det vill säja i den mån det går. Då Moore skrev många av sina serier samtidigt. Något man kan se i ett utvik med Moores bibliografi på en tidsskala. Det här påminns man om i en av illustrationerna – en sida med thumbnailutkast där den nedre delen av sidan är Supreme, en pastisch på och hommage till Stålmannen, och den övre ett av de mer obscena avsnitten av Lost Girls.

Boken är en bok att bläddra i även om det stora formatet ibland gör det lite otympligt (det är något av en coffeetable-bok, själv har jag aldrig ägt några kaffebord så jag är inte så förtjust i formatet). Och den har fått mej att gå tillbaka och bläddra i flera Moore-album under läsningen.

Alan Moore: Storyteller innehåller också en CD med musik och högläsningar av Moore och har ett förord av Michael Moorcock. Boken täcker hela hans karriär från de första dikterna i en skoltidning till Moores magasin Dodgem logic och hans nuvarande tillvaro som berömd författare som har uppträdanden samman med Patti Smith och dyrkar en orm med öron (men utan skägg).

(Först publicerad 26 september 2011. Min omläsning av D.R. & Quinch är tänkt som en start på en genomläsning av alla serier av Alan Moore jag har hemma – i dag läste jag ett kapitel av The Ballad of Halo Jones – och jag har tagit fram både Gary Spencer Millidges och Lance Parkins böcker om Alan Moore som förberedelse inför detta.)

D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis

D. R. & Quinch dök först upp i en Time Twisters – en serie korta avslutade komiska serier kring temat tidsresor som Alan Moore skrev åt det brittiska seriemagasinet 2000AD. Den tidningen, mest känd för serien Judge Dredd, hade sin storhetstid då vid mitten av 80-talet (magasinet finns fortfarande och har fortfarande samma namn, som det namnet numera antyder så har det för länge sedan framtiden bakom sej).

Figurerna fick efter det första äventyret sin egen serie. Den kompletta D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis innehåller förutom Time Twisters-historien fyra längre serier, uppdelade i mindre kapitel, och en avslutande kortare.

D. R. och Quinch är två utomjordiska collegestudenter och ungdomsligister. Davis' teckningar ger de bägge uttrycksfulla ansikten och fysionomier. Som ett slags clockworkorangeiga varianter på Asterix och Obelix så är Quinch stor och björnlik med ett dumt uttryck medan D. R. (initialerna står för "diminished responsibility) har ett glatt ondskefullt utseende. D.R. för ordet i duon medan Quinch mest yttrar frasen "'sright". Emellertid låter Moore varannan historia narrateras av Quinch och varannan av D. R. och det framgår att det intellektuella styrkeförhållande de emellan inte nödvändigtvis är vad deras repliker vill få oss att tro.

Det här alternerande berättandet är ett exempel på hur skickligt uppbyggd serien är. Ett annat är hur figurer och händelser från de två första serierna återkommer i den tredje utan att det från början känns som om de placerats för senare användande. Så skapar Moore på ett snabbt smidigt sätt ett mindre D. R. & Quinch-universum. Vars många bifigurer igen överges för de två sista äventyren. Också varje historia för sej har en perfekt komisk timing.

På sätt och vis kan man tycka att det här är något av en bagatell. I en historia parodieras Hollywood, i en annan gör våra hjältar militärtjänsten. Men det satiriska innehållet är inte direkt vassare än i den serie där D. R. blir förälskad och förställer sej som en präktig student.

Serien påminner om andra komiska 2000AD-serier som Robotjägaren, fastän bättre gjord.

Att den är bättre gjord är trots allt avgörande. Serien tillhör det roligaste Moore skrivit och det snyggaste Davis tecknat. Allt elände och all förstörelse som D. R. och Quinch lämnar i sitt spår skildras så att serien blir en fröjd att läsa.

Ungefär samtidigt som Moore skrev D. R. & Quinch så gjorde han också The ballad of Halo Jones för 2000 AD. I den tog han den typiska 2000AD-seriens konventioner och vände den upp och ner, ställde den på dess fötter. De rätt fåniga inslagen av framtida språk i de gängse av den här sortens serier (tänk "frak") utvecklas där till något nytt och bisarrt. En shoppingrunda blir ett stort äventyr.

Men om Moore i den serien kan säjas ha förnyat genren så visar han i D. R. & Quinch att han också kan göra en utmärkt serie inom en genres ramar. Detta dubbla hos Moore - att han både kan göra underhållande serier inom olika genrers ramar och serier som undergräver eller spränger dessa ramar, är en viktig del i hans framgång.

Serien har färglagts två gånger. Den ena ska vara bättre än den andra. Att färglägga serier från början menade att läsas i svart-vitt är ändå ett diskutabelt beteende. Själv har jag läst serien i svart-vitt i Titan Books' The Complete D.R. & Quinch. I ett format rätt nära våra seriealbum och med ett tryck som gör Davis' rena teckningar rättvisa.
Några omslag lär saknas i albumet och en ensida med paret ska senare ha skrivits av Jaime Delano. Jag köpte albumet på bokrean 2010 och just den här utgåvan kan väl nu vara svår att få tag i. Men det finns andra (en del som också innehåller Delano-serien). Några avsnitt av serien ska ha publicerats i olika svenska serietidningar på den tiden då det gavs ut serietidningar i Sverige.

(Först publicerad 14e mars 2010. Jag läste om albumet i veckan. En bra sak med att ha en blogg är att man kan gå tillbaka och se vad man tycker om ett verk. Tillägg till inlägget: serien ska ha inspirerats av Robert Altmans tonårskomedi O. C. and Stiggs som jag känner att jag måste se. (Rättelse: Alan Moores och Alan Davis serie är inspirerad av den National Lanpoon-berättelse som Robert Altmans film bygger på.) Alan Davis och Alan Moore samarbetade i fler serier. Jag har läst mer Alan Davis sen jag skrev inlägget. Och min favorit av hans är numera Excalibur – en fortsättning på Alan Moores och Alan Davis Captain Britain) 

Robert Bly 1926 – 2021

Poesins uppgift i dess nya skede är att gå längre in i det okända landet. För att kunna tränga in i det landet måste poesin lära sig sova annorlunda, vakna annorlunda, lyssna efter nya ljud, gå annorlunda." (översättare troligtvis Tomas Tranströmer)
Så står det i förordet till Robert Bly-urvalet Krig och tystnad som kom ut 1967.

Robert Bly har dött. Han blev 94 år gammal. Under sitt liv gav han ut en stor rad diktsamlingar och tolkade en massa dikter. Hans egna dikter har åtminstone då och då lyckats gå annorlunda.

Robert Bly var med och grundade tidskriften "The Fifties" som snart blev "The Sixties". Han debuterade med Silence in the Snowy Fields 1962. Vietnamkriget kom att påverka hans dikter och han var med om att starta American Writers Against the Vietnam War 1966.
En av hans bästa, mest obehagliga dikter är "Räkna kroppar med små skelett" om alla de som dött av amerikanarnas krigföring i Vietnam: "Om vi bara kunde göra kropparna mindre,/kanske vi kunde få/ett helt års döda framför oss på ett skrivbord!" (övers. Göran Sonnevi)

Det finns flera diktsamlingar och -urval av Robert Bly på svenska. Dessa fokuserar oftast på hans tidiga författarskap. Men urvalet Min dom blev tusen år ger en bra bild av hans senare diktning. (Men saknar tyvärr, om jag minns rätt, dikten "Something About Morning Pajamas": "When you've been sleeping all night in a warm bed/There's sometimes a playful odor in your pajamas/It's a bit lowlife, but satisfying/It is some sort of fragrant warmth/That your balls created during the night.")

I slutet av 80-talet skrev Robert Bly en bok som heter Järn Hans som är nån slags mansrättsmanifest om att män ska gå ut i skogen och flå björnar med händerna. Men ett och annat snedsteg får man förlåta en bra författare.

Förutom egna dikter så har Robert Bly gjort flera översättningar av andras poesi. Bland annat av svensk poesi. Och hans tolkningar av Tranströmer hjälpte till att öppna världens ögon för denne.
Tranströmer och Robert Bly brevväxlade också. Deras brev har getts ut i volymen Air Mail. Och Tranströmer har översatt en hel del Robert Bly. Några tolkningar finns med i Tranströmers diktsamling Stigar (de har plockats bort från samlade dikter-utgåvorna). Och Robert Bly tilldelades Tranströmer-priset 2008.

Låt mej avsluta med att citera några rader ur en av Robert Blys sena dikter:

"Robert, you’ve wasted so much of your life / Sitting indoors to write poems. Would you / Do that again? I would, a thousand times."

(Det här är en något förändrad text jag skrev till Robert Blys 90-årsdag 23 december 2016. Och inlägget inleder därmed också bloggens jubileumsvecka.)

Gunnison av Mattias Jeschko-Edberg

"Nätterna slår ned på våra ryggar tills vi böjs. Men varje morgon reser vi på oss igen. Freud hade rätt när han var förundrad över de drifter som får oss till att vilja leva. Det finns inget självklart med det. När jag skriver detta tänker jag på min kärlek, saknaden som känns i min kropp. Lyckan som omfamnar allt. Vetskapen om att jag snart kommer få känna hennes lukt igen, höra andetagen som fyller mig. Jag måste få återvända till det."

Gunnison är en liten stad i delstaten Colorado i Förenta Staterna. Berättarjaget i Mattias Jeschko-Edbergs nya roman är på besök där med sin dotter och sin före detta fru. Den utspelar sej mestadels i Förenta Staterna men handlar också uttryckligen om Europa 

  Egentligen är det nästan hela handlingen i romanen. Berättaren, som varit i staden tidigare, beskriver vad han ser och funderar på livet, samhället och kärleken. Om det omöjliga i att skriva och om det nödvändiga med att skriva. ("Jag vill skriva för att söndra, för att röja vägen för något bättre. Oavsett hur omöjligt det är.") 

  Det händer kanske inte så mycket i boken men jag läste den här romanen parallellt med en välskriven skickligt berättad roman där det hände jättemycket – en så kallad episk skildring. Och Gunnison var en betydligt mer spännande och fängslande läsning. 

Mycket av spänningen ligger i språket. I essäsamlingen Och en konung trädde in i mörkret (2016) skriver Mattias Jeschko-Edberg om att han vill skrapa sitt språk rent, i den här boken skriver han att han måste hitta en långsammare hastighet. Och för varje bok är hans språk renare, hans röst mer sin egen. 

Någon gång kan detta riskera bli tics – ord som upprepas, en förkärlek för att berätta i futurum, författarnamn som återkommer. Men oftast är detta att boken har en tydlig igenkännbar röst en stor styrka. 

Det finns en ilska i boken men det är en lågmäld sorgsen ilska. Det Mattias Jeschko-Edberg här beskriver kan ibland påminna om en efter katastrofen-skildring fast katastrofen här är bara vårt nuvarande samhällssystem. Men det är också många vackra skildringar, av att gå och handla och lugna morgnar innan allting bryts upp. "Vi lever i de små tillfällena" heter det på ett ställe. 

Gunnison är Mattias Jeschko-Edbergs sjunde bok och andra roman. Tematiskt går den tillbaka ända till Eldträd tidig morgon (2013). Den känns som en fortsättning på Mattias Jeschko-Edbergs förra bok, diktsamlingen Till Athena (2019). Och på den självbiografiska essän Kebabträume i Southern Bastards, Kebabträume (2018).

Lite i skymundan har Mattias Jeschko-Edberg arbetat på ett författarskap som alltmer hittat sin egen röst. Till Athena fick lite mer uppmärksamhet än de tidigare böckerna så kanske kommer fler hitta fram till den nya boken. Jag hoppas det. För det är trots sin lågmäldhet på grund av sin lågmäldhet en stor roman, en uppfordrande läsning. 

Läst i oktober

Lite försenat är här en lista med de böcker jag läste i oktober (Jag har ännu inte läst ut någon bok i november men jag hoppas ändra på det i dag)

Ett annat liv av Per Olov Enquist

Liknelseboken av Per Olov Enquist

De två sista böckerna i min genomläsning av P. O. Enquists böcker i kronologisk ordning. Ett annat liv var en omläsning, Liknelseboken läste jag för första gången. Det finns några få böcker av Enquist som jag hoppat över: två barnböcker, ett idrottsreportage, en novell. Och kanske kommer jag att läsa dem med men jag betraktar det här läsprojektet som avslutat. Det har varit kul.

Tävlingsdräkten av Jonas Gren

Eftersom jag är med och hjälper till med Vendels förlag som gett ut den här sonettkransen så har jag läst den medan den blev till. Men nu har jag läst den i bokform med.

"att inget är beständigt, allt ska väck. / För även berg och solsystem är faser. / Och vallan nöts i snön som vinterdäck."

Bortom bergen av Gun Kessle och Jan Myrdal

Fascinerande bilderbok med foton på gamla statyer i Asien. Det var roligt att kunna upptäcka en så pass bra Kessle/Myrdal-bok som den här trots att jag hade läst så mycket av Gun Kessle och Jan Myrdal sen tidigare.

The Golden Notebook / Den femte sanningen

Omläsning. Läst delar i den svenska översättningen och delar i original.

Superman & The Authority av Grant Morrison (text) och Mikel Janín med flera (bild)

Rätt märklig serie om en medelålders Stålmannen. Jag läste om en stor del av Grant Morrisons serier i år och man kan se hur vissa teman kommer igen här men den kändes ändå lättviktig. (Läste den digitalt i lösnummerform men den kommer att komma ut som seriealbum.)

Diskret serie av George Oppen

"Se spårvagnens elektriska blixt, / hösten faller i elektrisk krevad." (övers. "från amerikanskan" av Peter Thörneby)

I Lyrikvãnnens lilla serie. Jag var inte så förtjust i den här. 

Billionaire Island av Mark Russell (text) och Steve Pugh (bild) 

Satirisk framtidsserie om en ö med egna lagar där miljardärer bor. 

Peanuts Every Sunday Vol. 1: 1952 – 1955 av Charles M. Schulz

Rapport från amerikansk stad: Chicago av Studs Terkel 

Reportagebok inspirerad av Jan Myrdals Rapport från kinesisk by där Studs Terkel hittar den stil för oral history som han kommer att använda i flera böcker bland annat i den fantastiska Working som jag läste tidigare i år. 

Läsebok av Stefan Themerson

Texturval gjort av Magnus Hedlund. Med illustrationer av Franciszka Themerson (som gjort I don't like brooks-bilden överst på den här bloggen). En del av urvalen har funnits i diverse antologier tidigare. Bland annat finns ett ur romanen Bayamus i Skeptisk antologi. Här har det utdraget tyvärr förkortats lite (troligen för att fler utdrag ska få plats) och slutar innan det jag tycker är kapitlets poäng. Men det är en charmig volym och ett måste för alla Themerson-fans. 

Läst i september

The Essential Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel

Samling med Alison Bechdels klassiska tecknade serie.

Efter solen av Jonas Eika

Märklig dansk novellsamling. 

Raskrigaren: Seriemördaren Peter Mangs av Mattias Gardell 

Bokcirkelbok.

Queen of the Ring: Wrestling Drawings av Jaime Hernandez 1980 – 2020 

Teckningar av kvinnliga wrestlingsbrottare. En del känns igen från Jaime Hernandez serier där kvinnlig wrestling varit ett ofta återkommande inslag.

How Late It Was, How Late av James Kelman

Skotsk roman om en man som förlorat synen. Mycket bra. Knepig att läsa ibland på grund av skotska uttryck men väl värd det. Min flickvän Janet som tipsade mej om boken hjälpte mej med de skotska glosorna.

Mister Miracle av Jack Kirby

Walking in the Shade: Volume Two of My Autobiography, 1949 - 1962 av Doris Lessing

Andra (och sista) delen av Doris Lessings självbiografi. Den har fått mej att börja läsa om Den femte sanningen (The Golden Notebook)

Resa i Afghanistan av Jan Myrdal 

Omläsning.

Jag blickar över huvet på Stalin ut av Pentti Saarikoski 

"Jag läser. Klassiker. Inte ids jag med de där moderna. / I juli ska jag arbeta, / i augusti börjar jag bli orolig, / i september mister jag sinnesfriden och sommaren."

övers. Oscar Rossi

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg 

Novellsamling. Väldigt bra. 

August Strindbergs Brev 11: Maj 1895 – november 1896

August Strindberg fortsätter kämpa mot makterna. 

Or What You Will av Jo Walton

En fantastisk metalitterär fantasy-roman som också funger som uppföljare på två av William Shakespeares pjäser.

Läst i augusti

Augusti var en bra läsmånad.

Uppenbarelser: Skriverier och porträtt av Lars Andersson 

Tryckt och otryckt om litteratur och annat.

Maya Angelou: The Complete Poetry 

"Some prophets say the world is gonna end tomorrow/But others say we’ve got a week or two/The paper is full of every kind of blooming horror/And you sit wondering/What you’re gonna do./I got it./Come. And be my baby."

Från sockerfabriken av Dorothee Elmiger

Schweizisk pamflettroman (för att använda Espen Haavardsholms term i sin text om Myten om Wu Tao-Tzu (fast essäroman skulle man kanske kalla det numera)). 

Nobody's Fool: The Life and Times of Schlitzie the Pinhead av Bill Griffith 

Seriealbum om Schlitzie Surtees som påverkade Bill Griffiths seriefigur Zippy. Schlitzie var en man med mikrocefali som åkte runt med en side show. Han var med i filmen Freaks som jag såg om strax innan jag läste den här. 

Den lysande världen av Siri Hustvedt

Roman om konst och könsroller. 

I den Röda Damens slott av Lars Jakobson 

Svensk ukroni eller kontrafaktisk berättelse. Omläsning för bokcirkel. 

Ni, de döda och försvunna av Ann-Marie Ljungberg

Svensk roman (men det hade varit lätt att tro den var chilensk) om tiden före, under och efter militärkuppen i Chile. Vi får följa flera personer som en slags kollektivroman. Boken är fängslande och ger en bra bild av händelseförloppet. Extra aktuell nu tyvärr när en del borgerliga debattörer börjat tona ner Pinochets brott.

Sommar av Ali Smith 

Sista delen i Ali Smiths årstidskvartett. Födelsedagspresent. 

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Ja, detta var första gången jag läste den här. Det är inte alltid klassiker talar till mej när jag läser dem (även om jag oftast kan se varför de är klassiker ändå – att alla böcker som man inte själv uppskattar automatiskt är överskattade är en mycket självcentrerad syn på litteraturen) men den här tyckte jag verkligen om. 

William Morris: Romantic to Revolutionary av E. P. Thompson

Biografi om William Morris med fokus på hans socialistiska idéer och praktik.

Den här började jag läsa i början av sommaren. 

Disability Visibility: First-person stories from the twenty-first century, red. Alice Wong

Självbiografiska essäer om funktionshinder.

Läst i juli

En del dagar i juli var för varma för läsning. Men några böcker blev det.

Ropa stenarna tillbaka av Heidi von Born

Femte och sista boken i den underbara romansviten om Ella. 

De tidigare böckerna i serien hade jag läst förut men den här blev aldrig av då av någon anledning så den här jag läst för första gången.

Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist

Min genomläsning av P. O. Enquists ouvre närmar sej så sakta slutet.

Zoetrop av Arne Johnsson

"Himlen svart, granar / vakade över vinterns hemlighet: detta är det som är, detta är sommarens / glömda gåva: att ingenting upphör"

Poetens nya diktsamling. 

Maybe... maybe not av Ralf König 

Tysk tecknad serie. 

Den drunknar ej som hängas skall av Jon Michelet

Klassisk norsk kriminalroman från 70-talet.

Skriftställning 2 av Jan Myrdal 

Omläsning. 

Venus är vår! av Frederik Pohl och C. M. Kornbluth

Sf-roman från början av 50-talet om en framtid där reklambranschen styr världen. Omläsning.

The Emperor's Soul av Brandon Sanderson 

Bokcirkelbok. 

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Mycket bra skotsk debutroman. 

P. O. Enquist och funktionshinder

"Skräckkabinettet var befolkat, skrev Charcot redan 1867, av mentalt efterblivna, av mentalt störda, av idioter, av epileptiker och sinnessjuka, samtliga kanske bara människor.

  Uttrycket är nog medvetet oklart: kanske bara människor."

Ur Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist

Jag har fortsatt med min om- och genomläsning av P. O. Enquists böcker. I veckan läste jag ut Boken om Blanche och Marie. Blanche i boken är en kvinna som måste amputera sina armar då hon förgiftats av radium efter att ha assisterat vid röntgenundersökningar.

Blanche har, liksom Charcot i citatet ovan, funnits på riktigt. Hon hette Marie Wittman och levde på senare halvan av 1800-talet. Bilden på omslaget är ett fragment ur en målning som ska föreställa Blanche Wittman. Men P. O. Enquists roman förhåller sej annars, som han brukar, rätt fritt till historiska fakta.

Medan jag läste boken så funderade på hur ofta olika funktionsnedsättningar förekommer i P. O. Enquists verk. Tydligast i den här romanen och i Nedstörtad ängel – Boken om Blanche och Marie refererar flera gånger till huvudpersonen/huvudpersonerna i Nedstörtad ängel – men även i många av de andra böckerna finns funktionshindrade personer med.

Jag önskar jag hade tänkt på detta/vetat om detta när jag började läsa om böckerna så jag kunnat anteckna om detta under läsningens gång. Men nu har jag i alla fall börjat tänka på hur man skulle kunna läsa böckerna ur ett funktionshinderperspektiv. Och jag kommer ibland att använda den här bloggen för anteckningar om funktionsnedsättning i litteraturen. Hos P. O. Enquist och andra författare. 

Smurf-facit

Vi har fått rätt svar på alla smurf-dikterna, i kommentarerna och på twitter. Jag hade råkat sortera en av dikterna i fel alfabetisk ordning så Geijer kom före Ferlin. Mea smurfa.

Nedan följer svaren.

a. Werner Aspenströms Den ni väntar passerar inte förstäderna

"Som i den klara oktobernatten/när de från norr kommande leoparderna/genombryter horisonten/och man samlas på torgen för att bedja/eller endast för att tyst betrakta./Varför spärrar ni förstädernas gator?/Den ni väntar passerar inte förstäderna."

Tungsinne/August, Blbolka, Majornabourgeoisien och Eva Ström kunde denna.

b. Elizabeth Bishops One Art

" The art of losing isn’t hard to master;/so many things seem filled with the intent/to be lost that their loss is no disaster.//Lose something every day. Accept the fluster/of lost door keys, the hour badly spent./The art of losing isn’t hard to master."

Cecilia Djurberg och Pastavatten tog denna.

c. Erik Gustaf Geijers Natthimmelen

"Men jag ej klagar flyende dagen./Ej mig förfärar stundande natten./Ty av den kärlek, som går genom världen,/Föll ock en strimma in i min själ." 

Pastavatten, Tungsinne, Toppenkille och Eva Ström klarade denna.

d. Nils Ferlins En valsmelodi

"Barnet det skådar i drömmarnas brus/hur en ängel med lyktor går runt våra hus,/och ensam i kvällen den sena,/jag slåss med en smäktande vals,/och jag är ganska mager om ben'a,/tillika om armar och hals.//Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,/och Gud må förlåta mej somliga rader,/ty jag är ganska mager om ben'a,/tillika om armar och hals."

Blbolka, Tungsinne, Toppenkille, Eva Ström smurfade denna. 

e. Kristina Lugns I ett obevakat ögonblick 

" I ett obevakat ögonblick/sköt jag honom faktiskt/i ett obevakat ögonblick

av klarsynthet/sköt jag honom äntligen/i en alldeles vit sekund/av bara mej själv/sprängde jag honom i bitar/och befallde jag alla hans minnen/att gå under/på det att mina skulle få leva"

Majornabourgeoisien kände igen Kristina Lugn.