Läst i november

En regnbågshinneinflammation (en åkomma med ett vackert namn men med irriterande symptom) har gjort att jag fått lite mindre läst den här månaden. Men de böcker som jag har läst var alla bra.

Trees Vol. 1 av Warren Ellis (text) och Jason Howard (bild)
Seriealbum. Inte lika bra som Injection och Supreme: Blue rose men liksom dem exempel på att Ellis fortfarande kan skriva bra serier. Om jättelika trädliknande utomjordiska föremål som landar på olika platser på jorden.

Etyder för en gammal skrivmaskin av Lars Gustafsson
"November månads/sträva svar på våra tilltal./I träden stelnar fåglar nu/och blir till sina egna skuggor."
Gustafssons sista diktsamling.

Miira av Eija Hetekivi Olsson
Fortsättning på Hetekivi Olssons Ingenbarnsland.

Inkalen av Alexandro Jodarowsky (text) och Mœbius (bild)
Fransk serieklassiker.

Mannen som reste av Tomas Löfström
Samling med resekrönikor.

Klaus av Grant Morrison (text) och Dan Mora (bild)
Seriealbum med jultomten som medeltida superhjälte (ungefär).

Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström
Ungdomsroman. Men påminner mycket om Sundströms vuxenromaner Student -64 och Maken.

Lättbok av Gun-Britt Sundström
Samling med kortare texter av Sundström. Bland annat skriver hon om att ha för mycket pengar och om att det är jobbigt att det går så bra för henne. Det är mycket underhållande. En text anknyter till Oppositionspartiet och handlar om interna uttryck Sundströms vängrupp använde i gymnasiet. Uttryck som används av gymnasieflickorna i Oppositionspartiet.

Butter tar ordet fyller tio år i dag

I dag är det tio år sen jag startade den här bloggen. De två första åren var jag i och för sej inte så aktiv. Men tio år känns ändå som en lång tid.

I år har jag bloggat lite mindre än förra året, men mer än förrförra. Årets mest lästa inlägg handlade om Bob Dylans nobelpris. Det nästmest lästa är lite oväntat ett inlägg om Fredrika Bremer.

I morgon börjar det andra decenniet med Butter tar ordet.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir

"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas", övers. Anna Petronella Fredlund

När essäurvalet Brigitte Bardot & Lolitasyndromet kom ut 2012 så kritiserades omslaget av en del. Att Modernista passade på att sätta Brigitte Bardot på omslaget är kanske inte så konstigt (och det är åtminstone mindre olämpligt än Fontanas pocketserie med Beauvoir-böcker vars omslag pryddes av foton på nakna kvinnor). Men titelessän är inte typisk för texterna i boken.
Bardot-essän skrevs 1959 medan merparten av texterna här är från 1944-46. Enda andra texten från 50-talet är "Bör vi bränna Sade?" (Spoiler: Svaret är nej.)

De sju essäerna från 40-talet är kanske inte lika säljande som den om Bardot. Det är filosofiska och litterära essäer som präglas av kriget. Det är rätt svåra men fängslande och underhållande texter, inte utan en slags torr humor ("'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp.")

En text som "Moralisk idealism & politisk realism" har inte förlorat sin aktualitet: "Det är därför den konservatives första argument inför en föreslagen reform alltid är att förklara den omöjlig: han vet mycket väl att han därigenom bidrar till att göra den sådan."

I en annan av essäerna skriver Beauvoir att folk gärna tänker sej dygden som enkel liksom de har lätt att föreställa sej dygden som omöjlig. Men inte lika gärna ser att "dygden är möjlig och svår".
De orden fångar på nåt sätt kärnan i dessa 40-talsessäer.
(Först publicerad 3 november 2016.)

Citerat från årets läsning

"Linda tjatade ständigt på modern att de skulle få gå och se på de där gårdarna, 'så att dem blir', som hon sa.
  — Nog är dem fastän du inte kan se dem, sa Hanna.
  — Men om jag glömmer bort dem, då är dem borta riktigt, sa Linda.
  — Ånej, Gud kommer ihåg dem. Och han kan se alla på en gång."
ur Regnspiran av Sara Lidman

Jag har hört sägas att farmor kunde röka opium utan att bli beroende och att det var därför som hon hade hy som en persika, ett glatt humör och ett klart förstånd."
ur Det röda fältet av Mo Yan, övers. Anna Gustafsson Chen

"Ada läste sex band av Den mänskliga komedin, mådde fysiskt illa, som om hon hade en Balzacförgiftning,"
ur Leklust av Juli Zeh, övers. Christine Bredenkamp

"Min berättare har gett sig av. Hur lite hade han inte fattat av hela min berättelse, fast det var han själv som hade tillverkat den, med sina egna händer. De där ludna tassarna."
ur Raserier av Anne-Marie Berglund

ur The Multiversity: Ultra Comics, text av Grant Morrison och bild av Doug Mahnke, färger av Gabe Eltaeb och David Baron

"mina hormoner litar jag inte ett ögonblick på. De har alltid varit ena farande svenner. Jag föreställer mig dem som hattifnattar: elektriska, oberäkneliga intill det farliga, skygga och ständigt på driven."
ur Maken av Gun-Britt Sundström

"Men i stället för dessa ord frågade han plötsligt vid ett för honom själv oväntat infall:
  — Hur kan man säkert skilja mellan en champinjon och en strävsopp? Varenjkas läppar darrade av sinnesrörelse då hon svarade.
  — Hattarna ser nästan likadana ut, det är bara på foten som de är olika. Och så snart dessa ord var sagda förstod både han och hon att allt var förbi, att det som skulle ha sagts nu aldrig skulle kunna sägas."
ur Anna Karenina av Leo Tolstoj, övers. Sigurd Agrell

När August Strindberg uppfann smileyn

1908 gav August Strindberg ut En blå bok III. Liksom de tidigare två böckerna i serien innehöll den texter i olika ämnen. I den inledande "Människokroppens Skönhet och Symbolik." tar Strindberg upp Carl Gustav Carus scheman för ögon-, näs-och munavstånd. "Med tre punkter kan man göra en fysionomi[...]sätter man en lodlinje till som näsa, så får man olika typer och uttryck" skriver Strindberg och tecknar sen några exempel. Varav ett ser mycket bekant ut för den nutide läsaren:

Figuren "En grinare" är i stort sett vår tids smiley :-) ställd upprätt.
Strindberg har också med en så kallad sad smiley. Men kallar den för "En melankoliker".

(Först publicerad 3 december 2014. Jag tog en ny bild på Strindbergs grinare då den gamla hade en stor prick för kameran var gammal..)

Liking What You See: A Documentary av Ted Chiang

"my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-lookingand who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend."


På ett amerikanskt college i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren. En av de som får flest stycken är förståreleven Tamera som bott i det samhälle i närheten av skolan där proceduren först blivit norm. Hon ser fram emot att stänga av callin nu när hon fyller arton. Flera andra för och emot denna framkallade oförmåga att se skillnad på fula och vackra får uttala sej.

Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads "The National Pastime"). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln "A documentary", vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt.

Detta gör det möjligt för Chiang att på ett smidigt sätt visa olika aspekter av frågan. Liksom att få in vetenskapliga utläggningar om hur processen går till utan att det känns krystat.

Tamera bestämmer sej för att stänga av sin calli och upptäcker att hon är vacker. Hon får också reda på att hennes före detta pojkvän, som hon fortfarande är förälskad i är ful. Detta får henne att tro att hon kanske kan få honom tillbaka om hon övertygar honom om att stänga av sin calli. Den här delen av novellen är den svagaste. Chiang har ibland kritiserats för svaga personskildringar. Det är inget jag tänkt på i andra noveller av honom men här så förmår inte Tamera och hennes kärleksbekymmer ankra berättelsen som den borde.

"Liking what you see: a documentary" var den enda nya novellen i Ted Chiangs första, och hittills enda, novellsamling Stories of your life and others. Han var ett redan i stort namn i genren när samlingen kom ut. Merparten av de övriga novellerna hade hyllats. En anledning till Chiangs stora framgång inom SF-fältet är att han varken kan säjas självklart skriva mjuk eller hård SF. ("Hard science fiction" brukar säjas inrikta sej på att spekulera kring en vetenskaplig idé, medan mjuk SF väl är mer som vanlig litteratur. Eller nåt.)

Ett annat är helt enkelt att han skriver väl och har om inte direkt nya idéer ("Stories of your life" som ett exempel tar delar av sin premiss från Slakthus 5) så nya vinklingar på de gamla bekanta idéerna. Hans noveller vad SF-entausiaster brukar påstå att science fiction är. "Liking what you see" är kanske inte en av hans bästa men liksom dem lyckas den med att för några ögonblick få vad vi tar för självklart att för några ögonblick framstå som främmande.

(Först publicerad 30 juli 2009. Titelnovellen "Stories of your life" har nu blivit filmen Arrival (en inte lika bra titel) som har fått goda recensioner.)

De odödliga av Lars Jakobson

Lars Jakobsons nya roman handlar om en man som upptäcker att han är odödlig. Han hamnar inspärrad bland en grupp andra odödliga. Förutom att de inte kan dö så kan deras kroppsdelar återskapas, lite som Wolverine i X-men.
Vår hjälte, Mark Rufus, flyr blir fångad och nedgrävd och vaknar upp in i framtiden.

Det tar ungefär tjugofem sidor innan Mark på ett abrupt sätt får reda på att han är odödlig och berättelsen byter spår. Innan dess har det varit en realistisk (nåja) skildring av USA. Vi färdas längre in i framtiden, längre ut i rymden och allt längre in i science fiction-genren. Tills berättelsen är rena spaceoperan (en av romanfigurerna talar till och med som Yoda i Stjärnornas krig).

Det hela påminner om en pikareskberättelse, en Gil Blas i rymden. Där vår huvudperson hamnar på olika platser, olika världar.
"Walk sade att olyckor i rymden sannerligen var märkliga. Oftast överlever du som genom ett mirakel och får vara med om ett äventyr" som en av bifigurerna uttrycker det.

Denna Walk finns med även i Jacobsons förra roman John & Denise. Till skillnad från De odödliga höll sej den helt på jorden och kvar i realismen.
Men de två böckerna har ändå vissa likheter. Bägge ser ut som Forumbibliotekets böcker gjorde när de var som fulast. Och bägge innehåller förord av samma fiktiva författare (i förordet till John & Denise så nämns De odödliga).
Och bägge utspelar sej i och handlar om USA.

I essän "Ombord på de stora skeppen" i Stjärnfall (2003) så skriver Jakobson att "Sf är en genuint amerikansk genre". Och många icke-amerikanska sf-böcker utspelar sej i USA. Här vet jag inte om det var ett så smart val.
Det USA som skildras i bokens början hör inte till de mer övertygande av de fiktiva platserna i De odödliga.

I den essän beskrivs science fiction-genren också som en megatext. Där författare citerar, varierar, stjäl och samplar och på så sätt lägger sina stenar till det stora bygget.
Och visst känner man igen många av inslagen i boken, från själva odödlighetsmotivet till rymdskeppet som styrs av ett inkopplat huvud (detta huvud utan kropp är den i boken som är närmast att få en personlighet).

Men tillsammans blir dessa många  välkända element (och ibland direkta lån av meningar) till en egen rätt så fängslande sf-berättelse.

(Först publicerad i augusti 2015.)

Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge

I första boken i Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp så besöker Knausgård poeten Olav H. Hauge för att göra en intervju. Knausgård påstår - så klart - att han lägger märke till ett block som det står "Dagbok" på.

Efter Hauges död gavs hans dagbok ut i fem band. Dagboken börjar när Hauge är sexton år gammal och slutar några dagar innan hans död åttiosex år gammal.

Dagboken tycks vara ett omtalat verk i Norge. Och det finns ett twitterkonto som twittrar ur dagboken som har tusentals följare. Nu har förlaget Molin & Sorgenfri gett ut ett urval på svenska: Dagbok 1924-1994. En vacker volym som ser ut lite som en anteckningsbok.

Jag brukar inte vara så förtjust i författardagböcker men tyckte mycket om denna. Från de tidiga lite lillgamla partierna där den sextonårige Hauge klagar på att han bara läst 626 böcker från biblioteket till den gamle trötte författarens sista rader: "Det var strålande sol." (översättning här och i övrigt av Lars Molin).

"God dikt strålar ut från sidorna när du har slagit igen boken och ställt tillbaka den på sin plats, den strålar i ensamhet och mörker" står det på ett ställe. Och mycket av volymen ägnas åt vad Hauge läser. Och den har fått mej ofta att gå och dra ut böcker från mina egna hyllor.

När han läser Anthology of chinese litterature av Cyril Birch (Hauge gillar kinesisk poesi) så tar jag fram mitt eget ex av Birchs antologi.

Hauges kommentarer kring det han läser är ofta insiktsfulla som dessa rader om Brecht: "Vad är det som är så uppfriskande hos Brecht? Jo, att skapandet sker underifrån, från folket. I språk, i tänkesätt."

Ibland kan en del andra funderingar i boken vara lite väl gammaldags knarriga. Som när Hauge 1959 menar att det att månens baksida fotograferats innebar att månen inte är månen längre. Men också dessa anteckningar känns levande.

Hauge led i perioder av en psykisk sjukdom. Och skildringarna av dessa anfall, berättade i efterhand, är en stark, och då man börjar känna att man känner Hauge, sorglig läsning.

Kanske på grund av sin sjukdom så levde Hauge halvt som en eremit. Men han får bedök av skriftställarkollegor som Robert Bly och Claes Hylinger. Och han skriver och får brev.
Urvalet är gjort av Bodil Cappelen som var Hauges fru. Och som han träffar genom att hon skriver till honom (deras brevväxling finns utgiven). Något vi får följa i boken.

Hauge är väl inte så känd i Sverige. Även om det kommit två svenska böcker om honom på senare år och Ellerströms gav ut hans sista diktsamling Gängelstrån häromåret (den enda bok av Hauge som jag läst innan denna).
Men även om du inte känner till Hauge eller har läst honom så finns det mycket att upptäcka i den här boken. "LÄS POETERNA! Bry dig inte om vad som skrivs om dem. Det förtar bara intrycket."

(Först publicerad i april 2015.)

Stig Larssons tio bästa dikter

Barnsligt mycket sanning
"(smaken av sockervadd, när den över en timme senare återkommer/i en kort omärkbar rap/just då/när hon ser ner mot grusvägen mellan granskog/i denna sommarkvälls allt tystare fågelfras. . .")
i diktsamlingen Likar

Choklad
"Man ska inte bläddra! -/Mina diktsamlingar är tänkta att läsas från pärm till pärm. - Så mycket/slarv, rent sjabbel, från läsarens håll!"
En dikt om att vilja skriva en dålig dikt. (Det är Tomas Tranströmer som diktjaget föreställer sej bläddrar i hans diktsamling.) I Natta de mina

Det är inte så många i den här stan
I en kulturdebatt nyligen så fördes Monika Fagerholms roman Diva fram som ett alternativ till Larssons och Karl Ove Knausgårds romaner. Som motto till romanen har Fagerholm sista raden ur den här dikten: "Vet att jag ska slåss i solsken."
I Deras ordning

Ett bra tillfälle
"Kramfors, någonstans i Ångermanland. Ja, Ångermanland, det är ett landskap som ligger i norra Sverige.
  Texten ska förmodligen översättas, ingen utanför Sverige vet vad Ångermanland är. Alltså måste jag poängtera att det ligger i 'norra Sverige".
  Jag vill att alla ska förstå vad jag menar."
I Larssons senare samlingar är ibland gränsen lite flytande mellan essän och prosadikten. Men det här borde man kunna räkna som prosadikt. Om ungdomar som diskuterar Kafka i Kramfors 2088.
Inleder Wokas lax?

Gul sol
"Fastän elden/brinner i den öppna spisen/och man ser katten i plötsligt dess sken. Eller/mitt på dagen -/n ä r  d e t  s k a  g ö r a  o n t/a t t  u p p f å n g a  s o l e n  t o t a l t  -/då den ändå i gasset/är ett mjukt,/nästan skirt väsen..."
Författare kan delas upp i kattmänniskor och hundmänniskor. Stig Larsson är en kattmänniska.
I Uttal (jag minns tydligt när Uttal kom, jag fick den av min far trots att det varken var jul eller min födelsedag).

Ķațarī
"Ķațarī:  Det finns också en annan berättelse. Den har aldrig berättats."
Diktsvit om en muslimsk poet och militär från 600-talet (om man tycker sviten är för lång för den här listan så kan man räkna enbart den avslutande dialogen). Det finns ett andligt, mystiskt drag i flera av Larssons dikter.
I Samtidigt på olika platser (eller jag tror i alla fall det, jag har dikten i Ordningen en av två böcker med Larssons samlade dikter (den andra heter En andra resa) ibland omarbetade.

Klick-klick från dörrklockan
Självbiografisk dikt. Överlägsen Larssons memoarbok När det känns att det håller på ta slut. "Det är något som får mig att - om det är på det han säger/eller sättet att vända bort huvudet,/blåsa ner rök mot några stora blommor, dahlior tror jag -/förstå/att Kim måste ha tänkt den tanken: hur han ska döda mig."
I Natta de mina

Kvinnan i huset
"Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två."
I Deras ordning

Ljuset vakande ut oss
"Denna dag, denna onsdag, lilla lilla vännen,/den är liten och pipande, misstyck inte dess känslor, gråtande,/fast barn har lycklig gråt,"
I Händ!

Upplysning
"Så jag ger mig: låter solen komma emot mig."
Sol och ljus är ett vanligt tema i Larssons dikter. I Ändras.

(Först publicerad 20 juli 2015 när den folkkäre poeten fyllde 60.)

Främlingar på ett tåg - boken

"Hon talade långsamt, och Guy blev plötsligt förskräckt och insåg att hon var en främmande person, en person med helt andra tankar, helt andra känslor än han."
övers. Hans Ullberg

Du känner säkert till att Främlingar på ett tåg handlar om två män som byter mord efter att ha träffats under en tågresa.
Att du känner till detta beror nog mer på Alfred Hitchcocks filmatisering än på Patricia Highsmiths roman.

Främlingar på ett tåg kom 1950. Den var Highsmiths debutroman och en stor succé. Nu har den kommit i nyutgåva på Modernista med nytt förord av Henrik Berggren. I förordet får man bland annat veta att Highsmith ett tag försörjde sej på att skriva superhjälteserier. Något jag inte kände till.

Om du har sett Hitchcock-filmen så skiljer den sej tillräckligt mycket från romanen för att du inte ska behöva känna att du vet vad som ska hända (jag såg om filmen efter att ha läst boken - den håller bra).

Framförallt är det skillnad på hur de två männen förhåller sej till varandra i filmen och boken.

Bruno som föreslår mordutbytet är en alkoholiserad ung man som har drag som påminnner om senare highsmithromanfigurer som Tom Ripley och sonen i Ediths dagbok. Guy Haines är här visserligen ett offer för Bruno och hans perfekta mord-plan. Men det framgår att han också känner en slags dragning till Bruno.

Främlingar på ett tåg skiljer sej från den gängse kriminalromanen i att den bara visar ett förstrött intresse för mordutredningen. Highsmith har apropå Tom Ripley sagt att hon inte är intresserad av vedergällning och att hon ofta tycker att rättvisan är en fars.
Spänningen i Highsmiths bok ligger istället i spelet mellan de två männen. Men spännande är det.

(Först publicerad 2 oktober 2016.)

Dikt for viderekomne av Amiri Baraka

"Poesien må se det som sin sentrale oppgave/å bygge/et marxist-leninistisk/kommunistparti/i U.S.A." heter det i Amiri Barakas dikt "Ja, dette er hva jeg mente!" från diktsamlingen Poetry for the advanced som gett namnet till det norska Baraka-urvalet Dikt for viderekomne.

Det är så klart orimligt att påstå att poesins mål är att skapa ett marxist-lenistiskt parti i Förenta staterna. En kritik av Inger Christensens poesi som gick ut på att den inte gjorde tillräckligt för att skapa ett marxist-leninistiskt parti i Förenta staterna vore felaktig. Till och med att kritisera Christensens poesi för att inte leda till ett marxist-leninistiskt parti i Danmark vore att ta i. Men Baraka visste så klart att det är ett provocerande påstående.

Poetry for the advanced är från 70-talet och skriven efter att Baraka blivit maoist. Denna hans mest politiskt uttalade period brukar inte ses gillande av kritiker. Men jag tycker dessa dikter är rätt så bra: rytmiska och roliga. Fast de tjänar nog på att läsas i urval.

Det norska urvalet Dikt for viderekomne kom ut på det maoistiska förlaget Oktober 1983. Urvalet och tolkningarna är gjorda av Jón Sveinbjørn Jónsson och det är ett generöst urval ur Barakas prodiktion. Från debutsamlingen Preface to a twenty volume suicide note (då Baraka hette LeRoi Jones) till dikten "In the tradition" från en skivinspelning.
Baraka har skrivit ett förord speciellt för denna norska volym. Där han nickar gillande åt att dikter från han skivinspelningar tagits med: "Av denne grunn er det norske utvalget kanskje bedre balansert enn den originale Selected Poetry" och han fortsätter att skriva om det musikaliskas roll i sin lyrik.

Det rytmiska och musikaliska i Barakas dikter kommer inte alltid fram i tolkningarna (eller gjendiktningerna som det heter på norska). Och nyligen efter Barakas död (jag höll på att läsa Dikt for viderekomne när Baraka dog) kom det ut en volym med Barakas samlade dikter på engelska som nog är ett bättre sätt att möta Barakas dikter på än i denna norska volym. Och som innehåller dikter efter 1983.
Men det är trevligt att det finns en tjock samling Baraka-dikter på norska. Och en skam att det inte finns någon på svenska.

Och flera av dikternas skönhet överlever förvandlingen till norska. Som dessa strofer ur dikten "Ka'Ba" i samlingen Black Magic:
"vi ligger sprikende i grå kjetting i et sted/Full av vintre når det vi vil eie er sol.//Vi ble fanget/brødre. Og vi sliter/med flukten, inn i/et gammelt bilde, inn i en ny//kontakt med oss selv/og vår svarte slekt. Vi trenger magi,/vi trenger formlene, for å oppdra/gjenta, knuse og skape. Hva er//de hellige ordene?"
(övers. här liksom övriga citat av Jónsson)
(Först publicerad i september 2015)

Tjänarinnans berättelse och Historiska kommentarer

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.

Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015.)