tisdag 17 april 2012

På väg till koppargruvan



Jag har just läst Proggen av Håkan Lahger från 2002. En bok med undertiteln "Musikrörelsens uppgång och fall". Och den var rätt intressant. Ibland kändes det lite väl mycket som att läsa en extralång musikartikel. Men det vart väntat.

Det kunde ha varit mer om folkmusikgrupperna och om hur de förhöll sej till musikrörelsen. Diddlers nämns som Gärdesfestmusikanter och Bella Ciao får lite lovord. Men inget om till exempel Folk och rackare eller Låt och trall (Diddlers efterföljare). Och trots att det står en hel del om Blå tget så finns det inget om plattan där med Marie Selander där de medverkar.

Vad man kan sakna i Lahgers beskrivning av Blå tåget är att bandet Fugs som var ett av deras förebilder inte nämns. Det är mest om huruvida de kunde spela, hur rik Tore Berger var, att de en gång fick en halvdan recension i Clarté (det verkar som om man ska tycka det är upprörande att det politiska innehållet i en politisk text, i det här fallet "Gesällvisan", kritiserades) och huruvida Mikael Wiehe gillade dem.

Till boken hörde en samling som jag inte har. På den finns två låtar med Blå tåget. Den ena då "På väg till koppargruvan". Lahger skriver som kommentar till låtvalet att "I den absolut sista versraden uttalar [Torkel] Rasmusson ordet 'skiter' med ett extremt utdraget överklass-i." Vilket jag aldrig tänkt på. Så är jag också dålig på/ointresserad av dialekter/sociolekter.

"På väg till koppargruvan" är i vilket fall nio rätt så fantastiska minuter. Skriven av Rasmusson.

Inga kommentarer: