tisdag 8 maj 2012

Thomas Pynchons fem bästa romaner

I dag fyller den amerikanske författaren Thomas Pynchon 75 år. Vi firar med en lista (kronologiskt ordnad) med hans V bästa böcker:

V.
Pynchons genombrottsroman. Kanske hans bästa. Handlingen är lite knepig att förklara. Den sträcker sej över tid och rum. Ett kapitel beskriver en näsoperation. En av de mest inflytelserika amrikanska romanerna efter andra världskriget. Finns tyvärr inte på svenska.

The crying of lot 49
I denna Pynchons tunnaste roman visar det sej att det är amerikanska postverket som har styrt världshistoriens gång. En underhållande roman (men med lite svagt slut - det enda bokens många efterhärmare, Da Vinci-koden och kompani ibland fått till bättre). Finns på svenska men jag har bara läst den på engelska. 


Gravitationens regnbåge
På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Odysseus av James Joyce och Herman Melvilles Moby Dick. Men dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.


Vineland
När Vineland kom ut var det Pynchons första roman på väldans många år. Den fick ett svagt mottagande. Den är lite mer lättviktig än hans andra. Men befriad från de förväntningar som fanns när den kom är det en rätt fängslande berättelse. 


Against the day
Min pocketutgåva av den här är på 1200 sidor, små bokstäver. Och det är naturligtvis för mycket. Trots allt finns det ju annat att göra än att läsa Pynchon. Men det är en fantastisk berättelse där pojkboksäventyr blandas med konspirationer kring lovecraftsk matematik ackompanjerat av obscena slagdängor. 
Man må ha glömt vad som hände i början av boken när man kommer till slutet och det händer ofta att man går vilse i romankonstruktionen. Men när man irrar runt och försöker hitta vägen ut så finns det hela tiden allehanda häpnadsväckande ting där att se och upptäcka och när man väl kommit till sista meningen ("They fly toward grace.") så har resan nästan varit värd sitt pris.

2 kommentarer:

Anders sa...

Fint om Against the Day. Näsoperationen är en av de obehagligaste passager jag någonsin läst. Jag gillar faktiskt slutet i Crying of Lot 49. Någonstans såg jag någon fråga efter bra kritik av Gravity's Rainbow och fick svaret: Vineland. Det var roligt. Vineland är min favorit. För övrigt är inte Mason & Dixon dum heller (och innehåller, i hård konkurrens, Pynchons bästa öppningsmening.)

Petter Malmberg sa...

Vineland verkar lite ha återupprättats på senare år.

Jag kom bara halvvägs i Mason & Dixon. Delvis beroende på den svenska översättningen som inte riktigt klarar av pastischelementet. Kanske tydligast i just förstameningen. Men jag ska ge den ett försök till en vacker dag.