Om två romaner av Peter Handke

I Peter Handkes roman Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" [tre sidor lång monolog följer].

De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.

Upprepningen kom året innan Frånvaron och påminner en del om denna i ton och tema. Men den har en handling som är lite mer påtaglig. En man minns en resa han gjorde när han var ung. Då åkte han till Slovenien från Österrike i jakt efter sin bror. Han läser broderns anteckningar om äppelträd och minns sin familj och sin by. Bokens konflikt mellan det österrikiska och det slovenska kommer senare att få stor plats i Handkes böcker.
"I värdshuset, som i likhet med de andra hade namn efter ett berg, satt kortspelare och visade vid slutet av partiet med ett snabbt leende motståndaren sitt vinnarkort. En kvinna på en svängd estrad knipsade med fingrarna av de vissna blommorna från den husväggslånga pelargoniesamlingen och ställde i slutet dit ännu en lysande röd kruka. 'Här är min härkomst!' Jag bestämde det så."

(Ursprungligen publicerade som delar av två olika inlägg 18 september 2009 och 16 oktober 2009. Peter Handke fick som bekant nobelpriset i litteratur i år. Det som är bra med Handke som pristagare är att hans kontroversiella ställningstaganden gör att man kan ha åsikter om honom utan att behöva ha läst honom. En annan sak som är bra med priset är att det gör att det kommer nyutgåvor av några av Handkes böcker. Men tyvärr så finns inte Frånvaron och Upprepningen med bland de böcker som ges ut igen nu i samband med att han får priset.)