söndag 20 juli 2025

10 bra böcker av Stig Larsson med anledning av hans 70-årsdag

(Foto av Björn Tilly)

I dag fyller den svenska författaren och filmregissören Stig Larsson 70 år. Jag har läst Stig Larsson länge och på gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete om Stig Larsson. (Ett av kapitlen hade rubriken "Klasskamp genom språket", ett annat "Holland kul namn". Det handlade om brytningen mellan realism och modernism.)
Nedan följer tio av mina Stig Larsson-favoriter.

Nyår
Roman. Det här var den första Stig Larsson jag läste och jag tror att det är den första för många. En obehaglig och spännande läsning. 

Introduktion 
Min personliga favorit bland Stig Larsson-romanerna. Tyvärr lite förbisedd.

Pjäser
Samlar tre pjäser av Stig Larsson. Den bästa är VD  (jag skrev en uppsats om den när jag läste Drama Teater Film). En annan bra pjäs av Stig Larsson som tyvärr inte finns med i volymen är radiopjäsen Getsemane som jag skrivit om HÄR.

Om en död
"En annan sång – den kanske mest populära här, och den första som jag kom att lära mig texten till - handlade om rösten som invaderade den som den talade till. En gång buren av en pojke på ett solbelyst fält; han blev den rösten som ljus blir dag. För var och en som sedan hörde sången, kom den in – upprepad likt evigheten i en spegelsal. Från mun till mun for den, som den friaste fågel. Och alla blev de samma barn därefter."
ur "Två o:n"
Novellsamling. 

Ordningen
När jag tidigare uppmärksammat att Stig Larsson fyllt jämnt så har jag skrivit om hans dikter (Stig Larssons tio bästa dikter). Det här är en samlingsvolym med dikter från 1985-1992. Dikterna är i många fall omarbetade. En omistlig volym i poesihyllan.

Wokas lax?
"Det kan det väl ändå inte vara? En hel landsända som skulle ha varit gjord av tomat?"
Stig Larssons senare dikter befinner sej ofta i gränsen mellan essän och dikten. Som i den här märkliga samlingen.

Avklädda på ett fält 
Medan Wokas lax? nog fortfarande måste säjas vara en (prosa)diktsamling så befinner sej Avklädda på ett fält närmare essän. Det den mest påminner mej om är En blå bok av August Strindber.

Jag hade gärna sett en uppföljare till den här samlingsvolymen (som jag skriver mer om på länken).

När det känns att det håller på att ta slut
"Plötsligt kom jag på att jag var inbjuden till Dagens Nyheters middag på van der Nootska palatset. Kim var ju som man säger på rymmen för rånmord. Men jag lyckades övertala honom att det absolut sista stället polisen skulle söka efter honom på var just DN:s kulturfest. Så vi tog en taxi dit. Eftersom middagen var avslutad var det bara öl och vin som fortfarande var gratis. Vi satte oss med var sin öl vid Sara Lidman och kulturministern Bengt Göransson. Som alltid när jag och Sara träffades kom samtalet att handla om hur, exakt på vilket sätt, de olika sjöarna i norra Västerbotten var sammanbundna."
Stig Larssons självbiografi är ojämn men innehåller en del pärlor som citatet ovan. Om du läser den här borde du också läsa dikten "Klick-klick från dörrklockan" i Natta de minna.

Högt och lågt
Stig Larssons senaste böcker lever upp till titeln också i att den är ojämn men jag tyckte om den. Höjdpunkten är en text om Jan Myrdals författarskap. 








fredag 18 juli 2025

Om en struken rad i en skriftställning av Jan Myrdal

Jag är mitt inne i min kronologiska genomläsning av Jan Myrdals författarskap. Jag har just blivit klar med år 1975. Detta års höjdpunkt är helt klart den fascinerande romanen Karriär. En av 1970-talets bästa svenska romaner.

Men på 1970-talet ägnade sej Jan Myrdal också åt annat än att skriva böcker. Bland annat var han initiativtagare till tidskriften Folket i Bild/Kulturfront som 1975 är inne på sitt fjärde år. Tidningen hade stora ambitioner och tog också en stor plats i svensk debatt med IB-avslöjandet. 
Jan Myrdal själv var emellertid nu när det gått ett par år inte helt nöjd med tidskriften. I Fibbaren (en interntidning för medlemmar av FiB/Kulturfront) nr 1 1975/1976 skrev han att tidskriften var tråkig "som en korsning av Femina och Vietnambulletinen."

Jag tycker Jan Myrdal är lite orättvis. Jag har de tio första årgångarna av FiB/Kulturfront inbundna (jag fick de i 50-årspresent av min sambo). Och visst kan tidningen ibland vara lite torr. Men att bläddra i den är mycket underhållande. För det här projektet med att läsa igenom Jan Myrdal ger det mycket att ha de här årgångarna.

I nästan varje nummer ingick en krönika eller skriftställning av Jan Myrdal. Flera av år 1975 års skriftställningar i FiB/Kulturfront har heller inte tryckts om i bokform. Och dessutom innehåller årgången flera kortare texter av Jan Myrdal som inte heller finns omtryckta: presentationer av de som gjort omslagen och bokrecensioner. Bland annat en mycket charmig recension av Solstaten av Tommaso Campanella (en utopi från 1600-talet) "ta med den på semestern och ägna ett par eftermiddagar åt samtal med vår äldre kamrat Tommaso Campanella!".

Även i de fall där skriftställningarna har tryckts om i bokform så har jag läst dem i tidskriften då det är trevligt att bläddra genom den. När jag jämfört texterna med dem i böckerna så finns det ibland vissa mindre skillnader.

Som med "Dumheten och dess politik" i FiB/Kulturfront 3/1975, omtryckt i Skriftställning 5. Det är en kritik av Christopher Jolins bok Sverige nästa?. "En dum bok för dumma läsare" enligt Jan Myrdal. Det är en bok om hur kommunismen enligt dess författare urholkar det svenska samhället. Det verkar också vara ren reaktionär smörja. 
Senare skulle Christopher Jolin gå ännu ett snäpp högerut och ställa upp i en debatt för den högerextremistiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt, en av de grupperingar ur vilka Sverigedemokraterna föddes).

En anledning till varför han anser att boken måste lyftas fram i ljuset, skriver Jan Myrdal, är att dess författare åker runt i landet och föreläser samt att "Svenska Dagbladet har skrivit att han är 'förtjänt av hela nationens tacksamhet' och Sven Stolpe menar att 'Sverige har fått en ny, skärpt politisk skribent'."
Det är den senare meningen som är struken i Skriftställning 5.

Genom att läsa FiB/Kulturfront kan vi också få ett hum om varför meningen ströks.
Förutom skriftställningen, omslagspresentationer och bokrecensioner finns också inlägg där Jan Myrdal tar upp reaktioner på skriftställningarna.

Ett sådant är "Inte ens Sagittarius älskar Jolin" i FiB Kulturfront 7 1975.
Där framgår att Jan Myrdal fått kritik i Svenska Dagbladet för att han framställt Sagittarius (pseudonym för den konservativa SvD-skribenten Gunnar Unger) som mer positiv till Christopher Jolins bok än han egentligen var. Jan Myrdal går delvis med på kritiken (även om han fortfarande menar att Sagittarius är för högaktningsfull gentemot Christopher Jolin): "Rätt skall vara rätt också när man skjuter på Svenska Dagbladet." 
Och stryker som sagt helt enkelt  meningen om Sagittarius när texten trycks om i bokform.

(Ser man till den allmänna synen på Jan Myrdal skulle man kanske tro att det var en engångsföreteelse att han medgav att han hade fel. Men i ett svar på läsarreaktioner till "Berlinerluft" (också i FiB Kulturfront 7 1975) skriver han "Det var fel av mig att inte från början ha gett en användbar hänvisning.")

Med eller utan denna strukna mening så är "Dumheten och dess politik" inte någon av Jan Myrdals viktigaste texter. Men temat med ondskefull enfald är aktuellt i dag med högerpopulism på frammarsch. Jan Myrdal avslutar med ett Erich Kästner-citat: "när dumheten blir ondskefull leder den mot fördärvet."