2012 eller Har inte jorden gått under än?

Regissören Roland Emmerichs film Independence Day var en enfaldig variant på Världarnas Krig. 2012 är en lika fördummad version av When Worlds Collide.

When worlds collide av Philip Wylie och Edwin Balmer kom ut 1933. Där håller jorden på att gå under. Världens regeringar försöker rädda en rest av mänskligheten. Handlingen är mer eller mindre den samma i 2012.

2012 heter som den gör eftersom en del anser att Mayaindianerna förutsåg att världen ska gå under 2012 (en optimistisk prognos: Maya-indianernas värld kom att gå under mycket tidigare). Men kopplingen är väldigt liten. Indianerna namedroppas ett par gånger i filmen.
Titeln har emellertid fördelen att den låter som en parodi på en sci-fi-film. Den känns ofta som en sådan även om det inte är avsikten.

Trots en del skämt har Emmerich inte gjort en komedi. Den komiska vägen hade kunnat fungera. Det är rätt festligt att se jorden gå under. Särskilt då undergångseffekterna ofta är snygga. Men det komiskt förstörande går inte långt nog. When worlds collide är ofta en satirisk skildring men 2012 nöjer sej med att driva med Arnold Schwarzeneggers brytning.

Filmen vågar inte förlita sej på att jordens undergång är spännande nog. Utan denna apokalyps blir hela tiden framflyttad. Att världen ska gå under en kvart tidigare än planerat anses uppenbarligen förhöja dramat.

En sån sista minuten syn på action råder över hela filmen. Alla flyger eller kör iväg i precis rätt ögonblick. Sista tredjedelen av 2012 handlar om svårigheten att få i gång en stor båt. Som att se på en fyrtiofem minuter lång scen med en man som förgäves vrider om nyckeln till sitt billås.

Förutom When Worlds Collide så påminner handlingen om Anthony Burgess Slutet på världsnyheterna (som i och för sej också är påverkad av Wylie/Balmers bok). Den har liksom 2012 en författare i en av huvudrollerna och en av de saker som diskuteras är hur mänsklighetens kulturarv ska räddas.

I Emmerichs tidigare film The Day After Tomorrow (I övermorgon), en bättre fast ännu tråkigare undergångsfilm, räddar en av personerna en Gutenbergbibel. Här representeras istället litteraturen av John Cusacks karaktärs roman.
Vars sista mening vi får höra i slutet av filmen.
Den är bra, säjer den Onkel Tommige presidentens dotter till vetenskapstrollkarlspersonen spelad av Chiwetel Ejiofor. Det är den inte.

(Repris från den 15e november 2009. Jag tog väck två länkar till tidningsrecensioner av filmen. Strax efter detta skrev jag om 10 bra berättelser där världen går under. Emmerichs film kom inte med.)

Vila i frid

Jag ser att DN idag har haft sin årliga topplista med 10 röster som tystnat 2011. Att de tystnat betyder då att de dött, inte att de tappat rösten.

Ibland när folk går och dör skriver jag något kort om de här på Butter tar ordet, eller citerade en bild eller ett stycke eller en sång av dem.
Dessa är de som jag skrivit om i år (jag har säkert glömt någon):

Ricky Bruch

Gene Colan

Peter Falk
"you take a pencil and you make a dark line, then you make a light line and together it's a good line."

Václav Havel

Helena Henschen

Russell Hoban

Bert Jansch

Sakyo Komatsu

Ulf Löfgren


Lena Nyman

Joanna Russ
"She materialized so quietly and expertly out of the dark that the gatekeeper found himself looking into her face without the slightest warning: a young, gray-eyed countrywoman, silent, shadowy, self-assured. She was hugely amused. 'My name,' she said, 'is Alyx.'
'Never heard of it,' said the gatekeeper, a little annoyed.
'Good heavens,' said Alyx, 'not yet,' and vanished through the gate before he could admit her, with the curious slight smile one sees on the lips of very old statues: inexpressive, simple, classic.
She was to become a classic, in time.
But that's another story."

Ken Russell

Sif Ruud

Ernesto Sabato

Jean Tabary

Birgitta Trotzig
"hon gick rak, lätt och snabb; hennes fägring var av det ömtåliga slaget som fort bryts och tärs bort - men nu i trettonårsåldern var det fortfarande något med henne som lyste framom alla andra, något ömtåligt men glittrande något som ett ljus av hetta eller köld eller återskenet av snö plötsligt tändes i huden - ett skimmer, antingen det nu var av köld eller värme, ont eller gott, eller den obestämbart skimrande blandningen av bägge."

Christa Wolf

Ur Kleinzeit av Russell Hoban (1925-2011)

"Tack så mycket, sade Syster. Det var välgörande att få tala med dig. Nu får jag inte uppehålla dig längre.
Faktum är att jag uppskattar avbrott, sade Gud. Skapelse är inte så enkelt som folk tror. Man gör det inte en gång för alla som i det där Haydnoratoriet. Man jobbar dag ut och dag in. Om man hejdar sig ett ögonblick så blir allt ogjort och måste göras igen. Och himlen ska veta att jag har blinkat då och då."
Russell Hoban, 1976 (övers. Sam J. Lundwall)

Sven Lindqvist får Jan Myrdals stora pris

Sven Lindqvist har fått Jan Myrdals stora pris. Kallat Leninpriset - "ett besynnerligt namn på ett litterärt pris" som Lindqvist säjer i en kommentar till Hallands Nyheter

Namnfrågan åsido är det ett rätt självklart pris - som att Bob Dylan skulle få Polarpriset. Myrdal Och Lindqvist debuterade ungefär samtidigt och har utvecklats parallellt, sysslat med liknande ämnen. Som att de bägge var för sej har gjort något nytt med resebokens form.

Lindqvist nämner i samma artikel på HN just två av Myrdals reseskildringar - "Myrdal har ju skrivit fruktansvärt mycket. Allt är inte bra, men en del är otroligt bra. "Kulturens korsväg: en bok om Afghanistan", är ett litet underverk. Och "Sidenvägen", för att ta ett annat exempel. Sedan har han gjort många dumheter också, saker som inte är hållbara i dag."
Lindqvist har själv skrivit böcker om både Afghanistan och Kina (som Sidenvägen handlar om).

Det är det andra sexsiffriga priset Lindqvist får i år (det ska löna sej att vara radikal), i januari tilldelades han Ivar Lo-priset. Något jag uppmärksammade med en topplista med Lindqvists 5 bästa.

(uppdatering 3 jan: Lindqvists ifrågasättande av prisets namn hindrar inte att man i Svenska Dagbladet kritisera honom: "Han tar, visar det sig, med glädje emot en belöning som uppkallats efter hans partivänners bödel." - Magnus Ljunggren, som skrivit artikeln, nämner inte att Lindqvist sagt att han tycker priset borde hetat något annat.)

June Tabor gör Polly Jean Harvey

"That was my veil" är från den nya Ragged kingdom med June Tabor & Oysterband. Albumet är deras andra studioplatta tillsammans. Den klassiska Freedom & Rain kom 1990.
Liksom det tidigare samarbetet mellan Tabor och folkrockbandet Oysterband (Tabor hade innan Freedom & Rain bara haft akustiskt ackompanjemang) så innehåller Ragged Kingdom både traditionella sånger och versioner av nyare musik.
"That was my veil" tillhör de senare. Originalversionen finns på Dance Hall at Louse Point (1996) med John Parish och PJ Harvey, Parish och Harvey har också skrivit låten.
På Ragged Kingdom finns också covers på "Love Will Tear Us Apart", "Dark End of the Street" och en Dylan-låt.

Dessa passar utmärkt tillsammans med de traditionella numrena. "That was my veil" ligger mellan inledningsspåret "Bonny Bunch of Roses" och Son David (en variant av Child-ballad nr 13, den som i den skandinaviska varianten heter "Svend i Rosengård"). Sångerna på Ragged >Kingdom förstärker varandra. Det är en värdig uppföljare till Freedom & Rain

Ärret efter drömmen av Horace Engdahl

En anledning till Horace Engdahls framgång är hans torra lite livlösa stil. Något som smakar så träaktigt måste vara bra för en, tyder på lärdom.

Krocken mellan Engdahls egna prydliga stil och dragningen till bombastiska genrer som romantiken och högmodernismen kan ibland bli smått komisk.

När det kommer till romantiken är Engdahl emellertid uppenbarligen kunnig och ibland lever till och med hans språk upp lite när han skriver om detta ämne.

Kommer man förbi hans tråkiga språk så finns det en del intressant i artikelsamlingen Ärret efter drömmen som samlar texter publicerade mellan 1989 och 2004.
Som när han läser den en gång så populära Corinne av Madame de Staël. Enligt Engdahl så tar det bara en 400 sidor innan man kommer in i verket och får uppleva glädjen av en död klassiker som vaknar till liv.
Å andra sidan avslöjar han sej i texten om Fänrik Ståls sägner som en tråkmåns inte bara till stil utan också i sin litterära smak - Runeborg "ger oss den största gåvan, fädernas tårar" (jomen).

Det finns flera motsäjesfulla sidor i Engdahls skriftställarskap. Som denna hans förkärlek för föråldrade verk. Han hävdar att det som är verkligt stor konst aldrig nått sin största verkan i sin samtid. Ändå sysselsätter han sej inte sällan med författare som ingen längre läser. Och ofta är det då han är som mest intressant.

I slutet av en essä om Stig Larsson, ett förord till ett norskt urval, så synar Engdahl för en kort stund kritiskt själva grundstenen i sin litterära syn om att bra litteratur är den som överlever sin samtid. Men annars härskar synen om skrivandet som en strid mot omvärlden och publiken i större delen av Ärret efter drömmen.

Författarens förakt för publiken blir av och till här närmast en fix idé och snedvrider annars bra texter om både Gunnar Björling och Denis Diderot. Den senare är i stort en upprepning av essän om Jakob fatalisten i Beröringens ABC. Fast här är det läsdramat Ramaeus brorson som ägnas mest utrymme.

Texterna i Ärret efter drömmen är oftast fullt läsmöjliga och med tanke på ämnena så är boken lättläst.

Men ändå - Engdahl avslutar en lite tråkig essä om Freud som författare med en aforismliknande mening (Engdahl har en ej besvarad kärlek till aforismen) om hur man alltid känner en lättnad när man lämnar ett sällskap. Och jag känner en liknande lättnad när jag slår igen boken.

The Mad Wizards of Mars

"A door banged wide in a little hut by the shore. A thin short man, with flesh hanging from him in folds, stepped out and, paying no attention to the others, sat down and stared into his clenched fists.
«There's the one I'm sorry for,» whispered Blackwood. «Look at him, dying away. He was once more real than we, who were men. They took him, a skeleton thought, and clothed him in centuries of pink flesh and snow beard and red velvet suit and black boot; made him reindeers, tinsel, holly. And after centuries of manufacturing him they drowned him in a vat of Lysol, you might say.»"
ur "The Exiles" av Ray Bradbury, i Den illustrerade mannen,
en tidigare version av denna novell där alla litterära gestalter av övernaturligt slag lever i exil på Mars hette "The Mad Wizards of Mars".

Svenska framtider från förr, sista luckan: En riktig gammaldags jul

"Nej," avbröt Eva-Linda, "det måste vara historiskt riktigt, och nu är det ju mitt i vintern. Vi ska fira jul, precis som man gjorde det 1984."
Annikki började fnittra. 'Så fånigt det låter. Hur kan man fira ett hjul?"
"Inte ett hjul utan en jul," rättade vår mellandotter. "Ordet stavas j-u-l. Och festen ska hållas den 24 december."
"Varför just då?" undrade Jens. Det visste inte Eva-Linda, men hon lovade att forska vidare och hålla oss underrättade.

I "En riktigt gammaldags jul" av Börje Crona från 1984 så ska elvaårig Eva-Linda äntligen ta studenten. Som elev har hon ägnat hela tolv timmar i veckan åt skolarbetet, mycket mer än den fyra timmars arbetsvecka hon nu har att se fram emot. Hon väljer som examensuppgift att ordna en historisk fest som examensuppgift.

Det är inte så lätt att hitta uppgifter om den högtid, den så kallade julen, som hon beslutar sej för.Bara en kassett och några böcker finns på biblioteket. Men familjens julfirande får viss uppmärksamhet i pressen.

Börje Crona är en författare som oftast skriver humoristisk SF. Så även här.
Novellen finns i Den fantastiska julen. En antologi sammanställd av John-Henri Holmberg med SF-noveller med jultema. Ytterligare två svenska noveller finns med (av Bertil Mårtensson och Sven Christer Swahn). Gene Wolfe och Brian W Aldiss är några av de andra författarna.

Antologin är utgiven på Timbro - inget säjer julstämning som den svenska högerns propagandaförlag.

Sleigh Bells ring...

Svenska framtider från förr, lucka 23 - Geniernas återkomst

Läkaren tycks ha gått om tid så här dagen före jul. Han pratar på:
- Min dotter har flera gånger frågat om hon inte kan få ta med sej sin klass och åka över till er på ön. Jag vet inte, jag har ställt mej lite tveksam. Man vet ju inte hur man blir mottagen?

Det brukar inte bli särskilt bra när slutet av en roman helt oförhappande utspelar sej i framtiden (Göran Hägg har gjort en sån, Doris Lessing en annan). Undantaget är P. C. Jersilds Geniernmas återkomst. Men så består den också av historier från människans gryning, med en berättelse om våra förfäder hominiderna fram till när romanen skrevs 1987. Och så ytterligare en bit in i framtiden.

Vi besöker kung Herodes hov, Freuds lärjungar och Gulasg. Det är en fascinerande hopljugen världshistoria. Om makt och vanmakt, om felläsningens och den för hastigt givna befallningens roll för skeendet.
I slutkapitlen har man lyckats klona hominider och andra förstadier av människan. Liksom enskilda människor. Men en religiös omvandling har skett i samhället. Och evolution och sånt där anses numera förlegat. Så klonerna bor på en liten ö undangömda från världen.

P. C. Jersild har skrivit flera framtidsskildringar och ytterligare några böcker av fantastisk karaktär. Bland dessa finns både några av hans bästa och hans sämsta. Geniernas återkomst tillhör de allra bästa Jersild-romanerna.

Ej blott i juletid

"när vi om sommaren sitter på verandan och efter dagens tunga läskar våra strupar med farbrors milda apelsinbål, händer det inte sällan att den spröda klangen av glasklockor tränger ut där inifrån, och i halvljuset kan man se tomtarna hamra som flinka smådjävlar medan ängeln viskar sitt 'frid, frid'. Och fortfarande gör det ett sällsamt intryck på oss när farbror mitt i sommaren plötsligt ropar till sina barn: 'Var snälla och tänd granen, mor kommer.'"
ur Ej blott i juletid av Heinrich Böll i Doktor Murkes samlade tystnad, övers. Per Erik Wahlund

Svenska framtider från förr 22 - skymning:gryning

Staden skimrar som av silver långt i fjärran, byggnader av silver som reser sig höga upp mot himlen mellan gatornas rutnät i silver, kristalltorn som strävar högt och högre, genomskinliga prismor som svävar i luften utan förankring, blixtrande i solen, mjukt glimmande under den silvergrå himlen, stålblå speglande det höga, glittrande i skymningen[...]skimrar långt i fjärran men mörknar med ens och faller ned mot jorden och blir till en samling träskjul

Jag är inte helt säker på huruvida skymning:gryning (2005) utspelar sej i framtiden eller inte. Det är sista delen i en trilogi i fristående delar så kanske hade detta framgått tydligare om jag läst de andra två.
Fast jag tvivlar på det. Lotass har delat upp sitt författarskap i populära (nåja) läsartillvända böcker och smala experimentella. skymning:gryning hör till den senare gruppen (nu när hon gått och blivit en av de smak- och snillrika aderton och hennes försörjning därmed är säkrad så har hon helt inriktat sej på den trådsmala delen av sitt skrivande).