tisdag 19 oktober 2010

Den här har jag väl ändå redan läst?


Jag har påbörjat Svält av Knut Hamsun. Denna norska korta roman från 1890 har jag inte läst tidigare.
Jag är emellertid rätt säker på att jag påstått att jag har läst den.

Och då också trott att jag har gjort det.

Det kan ibland inge en känsla av deja vu när man läser klassiker. Då handling och ofta också fraser känns igen från annat håll.
Just handlingen är kaqnske inte ett så stort problem med Sult. Redan det inledande "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania" (övers, Pelle Fritz-Crone) täcker en stor del av intrigen. Att jag sett filmen påverkar inte heller läsningen så mycket.

Men meningar och stycken känns bekanta. Och detta att boken påverkat så många senare stadsskildringar som jag läst ger en slags ekande effekt till texten. På postmodärnt vis så borde jag väl närma mej texten utan att tänka på dess inverkan. Men i så fall så skulle denne Hamsun bli något av en Stig Larsson- eller Jan Myrdal-epigon.

Det är trots allt en fängslande text. Man kanske skulle ge sej på fler av de där böckerna som man tror sej ha läst.

As small as a world and as large as alone - del 70


KLICKA HÄR
för att läsa det senaste avsnittet av min och Rasmus Grans serie.

måndag 18 oktober 2010

Mellan alltid och aldrig

Mellan alltid och aldrig
är det som tingen äger rum
en andlös sekund
när man minst väntar det
förändras världen

sjunken in i sig själv
på sju hjärtans djup
är det som man plötsligt föreställer sig
en tid då stenar börjar att blöda.

Pia Tafdrup
1983
övers. Marie Silkeberg & Magnus William-Olsson
På danska i diktsamlingen Den inderste zone
på svenska i Tafdrup-urvalet Dagen ditt ljus. Dikter 1981 - 1994

Elixir


efter typ en halv timme hade läsken blivit kall och det. vem vill ha sa Marco. alla ville för utom jose sa jag vill inte. han gick hem. igenkligen ville Jag också gå hem men jag stanna för jag ville endÅ prov smaka och nästa dag var Marco nÄstan helt blOnd i håret och läraren och alla frågade och han sa jag har färjat. jag märkte jag kunde konsentrera mej bättre på leksjonen plus att sen kom Flaco och sa han kunde inte komma ihåg nästan ett enda ord på spanska.
I går såg jag kortfilmen Elixir (2004) av regissören Babak Najafi. Med manus av Alejandro Leiva Wenger. Som också skrivit novellen den bygger på. "Elixir" finns i hans novellsamling Till vår ära som kom ut 2001. Men jag läste den först i någon tidskrift (möjligen BLM).

Den handlar om en grupp invandrarkillar. En av vännerna får med posten en flaska med en dryck som när han dricker den gör att han blir blond, får blåa ögon och bättre resultat på proven i skolan. Novellen är skriven i en stil som påminner om språket i en del av Irvine Welshs (han med Trainspotting) bästa noveller. Fast istället för skotsk dialekt så berättar huvudpersonen på invandrarsvenska.

Det är en direkt fängslande historia som då när jag först läste den kändes väldigt ny. Den nyhetens kvalité har den lite förlorat med åren. Men det är fortfarande en väldigt bra novell.

Kortfilmen lyckas inte riktigt föra över originalets frenetiska energi. Och där novellen "Elixir" hade rätt starka skräckelement för att stärka den burleska effekten så betonar Najafi den komiska sidan av berättelsen. Vilket bryter udden av satiren.
Filmspråket här är inte alls lika starkt som Leiva Wengers prosa. Något som inte döljs av greppet att låta filmen ha en berättarröst.

Det är ändå en rätt rolig film. Den rätt billiga svennesminkningen av skådespelarna fungerar bra. Och den har ett lyckligt slut på en sidohistoria där en av våra hjältar bevisar sin kärlek genom att leende slå ner ett mindre barn.
Najafi har nyligen långfilmsdebuterat. Men Leiva Wenger verkar inte ha gett ut några fler böcker sen den korta debutsamlingen Till vår ära. Han lär syssla mest med dramatik nuförtiden.

Till vår ära kom ut i pocket. Så den ska väl gå att hitta på antikvariat. Annars finns ju bibliotek fortfarande. Kortfilmen Elixir finns på DVDn Memfis Shorts.

söndag 17 oktober 2010

Citerat från veckans läsning

"Han blev stående på stentrappan utanför porten och myste mot solen.
Han tänkte:
Livet och solsystemet går förträffligt.

Det var ett citat. Han brukade använda det ibland. Det var någon bra karl som hade sagt det, han kom inte ihåg vem."
ur Fjorton dagar före frostnätterna av Sigurd Hoel, övers. Karin Stolpe

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

lördag 16 oktober 2010

Åtta länkar en lördag


Daily Supreme (1-3 och 4-12 + en extra)
Rick Veitch har på sin blogg publicerat en dagsstrippsseriepastisch från hans och Alan Moores stålmannenhyllning Supreme. De tolv stripparna fanns i ett specialnummer av serien och finns inte samlad i något seriealbum. I serien slåss denna variant på Stålmannen mot andra lätt förklädda seriefigurer.

A poem for Popeye
En av de han slåss mot bygger på Karl-Alfred. Flera poeter har anspelat på den klassiska dagsstrippsserien av E. C. Segar (som börjat komma ut samlad i en serie vackra böcker - jag håller på och läser den tredje delen, Lets you and him fight). Bland andra John Ashbery. Och den kanadensiska poeten Richard Outram vars “Diapason in Thimble Theatre” är en kärleksdikt om två bifigurer i serien. Comics Comics återger dikten med ett par kommentarer.
"And was their union steadfast as the constellations?/Or fraught with discord? Again, history does not relate:/and not just because Elzie Crisler Segar put aside his pen/to give up the ghost, in nineteen thirty-eight."

Om modellhus byggda av Gary Panther och Seth
Death to the universe skriver om två sinsemellan rätt olika alternativa serieskapare som bägge bygger små detaljerade modeller av byggnader på sin fritid.

Om en bortklippt scen i Let me in
Jag skrev i Om Låt den rätte komma in och förväntningar om att utländska filmkritiker ofta läste förhållandet mellan Håkan och Eli annorlunda än den svenska publiken. Den nya remaken verkar lite mer uttalat stödja den läsningen. Scenen på länken handlar om hur Eli först blir vampyr. Regissören förklarar sen i ett klipp varför den blev bortklippt.

En resa till världens ände
Stänk och flikar om boken som Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände bygger på.

Per Anders Fogelström-sällskapet och nobelpriset
"När han fortfarande levde brukade Per Anders Fogelströmsällskapet samlas på biblioteket på Kungsholmen och lyssna på radion.
De hoppades alltid att Sture Allén skulle säga hans namn
Detta skedde ju så klart aldrig och sedan intervjuades ordföranden i Fogelströmsällskapet som trots sin besvikelse ivrigt lånade allt av Cela och Mafhouz."

fredag 15 oktober 2010

10 bra spanska filmer


Tre dagar försenad kommer så denna lista för att fira den spanska nationaldagen (+ 3 dagar):

Begärets dunkla mål
Det här är den där Luis Bunuel-filmen där två olika skådespelerskor spelar samma roll. Detta märkte jag inte förrän en bra bit in i filmen. Det var något skumt med filmen men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. De två skådespelerskorna är inte särskilt lika varandra till utseendet.

Crazy Summer
Något underlig svensk titel på denna film om två tonåringar. Den spanska titeln är Krámpack. Vilket lär vara ett fult ord. Filmen har fått flera priser. Bland annat ett par från festivaler med filmer med homosexuellt tema. Säkert gjordes det på dessa ett och annat skämt om regissörens namn - Cesc Gay.

Dracula
När Tod Browning i början av 30-talet spelade in filmen Dracula så använde man på kvällen samma rekvisita för att spela in en spansk version. Denna har mer liv än den engelskspråkiga. Finns som extramaterial på en del DVD-utgåvor av Browning-filmen.

El secdleto de la tlompeta
Underbar kortfilm av Javier Fesser.
Mitt liv utan mig
Den här filmen utspelar sej i Kanada med kanadensiskt folk som gör kanadensiska saker. Den spanska regissören Isabel Coixet gör filmer i flera olika länder. Den här handlar om en kvinna som får reda på att hon är döende och gör en lista med saker hon ska ha gjort innan hon dör. Sorglig men ändå upplyftande. Bygger på Nanci Kincaids novell "Pretending the Bed is a Raft". En bättre titel kan man tycka. Med Sarah Polley. Som vi gillar.

Rec 2
Här tänjer vi kanske på innebörden i ordet bra. Men denna Dawn of the Dead möter Exorcisten borde vinna någon slags high concept-pris. Om du när du såg Exorcisten tyckte att den filmen skulle ha blivit bättre med ett eller två dussin extra besatta flickor så är detta filmen för dej. Plus att den katolska kyrkan (som så ofta i spanska skräckfilmer) är de ansvariga snarare än de som räddar dagen.

Snuff-Movie
Alejandro Amenábars thriller från 1996 om en ung filmvetare som får höra ett rykte om filmer med riktiga mord. Det har gjorts flera filmer på samma tema. De är oftast rätt dåliga. Men den här är riktigt spännande.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Tidig rätt så underbar Pedro Almodovar.

Werewolf shadow
En av flera spanska varulvsfilmer skrivna av Paul Naschy som också spelade huvudrollen. Roligare än de Wolf Man-filmer som inspirerade dem. Naschy använde uppföljarformatet till att se på flera sidor av varulvskonceptet. Hans hjälte Waldemar Daninsky hade levt sen romartiden och karaktären hade också lite inspirerats av historien on den vandrande juden. Denna Daninsky-film har vampyrkvinnor och ett par smått surrealistiska sekvenser.

Ät mig!
Det här ska vara en av J.J. Bigas Lunas minst konstiga. Men den är nu ändå rätt så underlig.

torsdag 14 oktober 2010

Den goda modern


"The Good Mother", 2008 Gouache on paper, av Louise Bourgeois (© Louise Bourgeois Trust)
Om du av någon anledning är i (på?) Skärhamn så har det Nordiska Akvarellmuseet där en utställning med målningar av Louise Bourgeois. Som den ovan. Mycket rosa verkar det vara.
DN skriver om utställningen HÄR.

En självbetraktelse

Hur löjligt människornas beteende är! Sina samtida, som de leva tillsammans med, vilja de ej tala väl om; däremot vilja de själva bli lovordade av sina efterkommande, som de aldrig har sett och aldrig skola få se. Det är ju ungefär som om man skulle bedrövas över att icke även förfäderna överhopat en med lovord.

ur Självbetraktelser av Marcus Aurelius. Betraktelse nr. 18 i sjätte boken. Översättning Ellen Wester.

onsdag 13 oktober 2010

Bokgeografi Spanien


O har kommit till Spanien i sin bokgeografi. Det var den spanska nationaldagen igår. Vilket jag glömde bort och där för inte hade någon filmlista. Förra året listade jag emellertid 10 bra spanska böcker.

O vill att man ska berätta
om en spansk bok:
Barnhemmet av Gimenéz
Barnhemmet är ett seriealbum i lite samma genre som Maus eller Persepolis. Den skildrar livet för ett antal barn på ett barnhem i Francotidens Spanien på slutet av 40-talet och första halvan av 50-talet. Med korta episoder där olika barn på barnhemmet har huvudrollen.
En episod handlar om en vattentävling bland pojkarna. Där priset är ett fikonbröd. Vinnaren dricker femton glas. Han blir väldigt sjuk. Det här är en av de muntrare episoderna i boken. Som mest skildrar en fasansfull tillvaro.
Ändå finns det en värme i berättelserna. Gimenéz skildrar enstaka ljusa händelser (man skrattar åt en åsnas stora penis) och vänliga handlingar (en pojke hämtar vatten åt en annan som är sjuk, trots att det är förbjudet). Vilket inte gör det hela mindre fruktansvärt.
Teckningarna är levande i en stil som bryter mot det mörka innehållet.

om en spansk författare:
Alvar Núnez Cabeza de Vaca
På 1500-talet skrev denne författare en reseberättelse kallad Skeppsbrott. Såna här historier var roligare på en tiden. Berättaren blir efter sitt skeppsbrott tillfångatagen av indianer ,svälter och hamnar i krig. Det finns många reseskildringar från senare år som hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Núnez.

om en spansk bok man inte läst man är nyfiken på:
Corazón de tango av Elia Barceló
För några år sen kom den korta romanen Guldsmedens hemlighet av Barceló ut på svenska. Det var en lågmäld vemodig kärlekshistoria med några kryddmått borges. Hennes roman om tangodansare har tyvärr inte kommit på svenska. Men den finns på engelska. Svenskan hade en recension av boken när den var nyutgiven i Spanien. Den verkar bra.

Ordets makt och vanmakt och förmåga att tråka ut en - om Jan Guillou om sitt skrivande liv


Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.

De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.

Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.

Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.

Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.

Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.

I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.

Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.

En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons Passionerna-svit.

Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.

Även om Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.

Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.

Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.

(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)

tisdag 12 oktober 2010

Den 21:a december

"We're on a roll" med U.n.p.o.c & King Creosote/Gummi Bako


Från Fence Reunited. En samling med spår från lo-fi-skivbolget Fence från 2004.
U.n.p.o.c, som bara gav ut ett album (så vitt jag vet) var relativt stora i Sverige då P3 spelade singeln "Amsterdam" en hel del när den kom.
Den här är nog inspelad live.
Kom och se oss den 21:a december sjunger de. We're on a roll. Datumet i texten varierar i olika versioner.