Förmyndarberättelser av Villy Sørensen

I "En framtidshistoria", den längsta av de tolv novellerna i Förmyndarberättelser (1964) av Villy Sørensen, så berättar Filip Rose historier för sin (adoptiv)son Filius. Historiska berättelser och bibelhistorier. Han ändrar de lite, dels för att han inte riktigt kan komma ihåg hur de gick. Och dels för att historierna har ett syfte. Han vill att Filius ska slåss mot sin biologiske far, landets president.

I novellen så får alla barn sin framtid utstakad vid födseln. Något Filip Rose kämpade emot. Då Filius föddes sa de maskiner som utstakar barnens framtid att han skulle komma att döda sin far. Därför gav presidenten sin son till sin motståndare så att han kunde uppfostra honom. Filius är den enda i landet som inte känner till sin framtid.

Historien har drag av myten om Oidipus. Det har även ytterligare en av novellerna i boken: "Om den onde Judas". En av tre bibelhistorier eller legender i Förmyndarberättelser.

Dessa, samt "Ett förmynderskaps historia" (om Fredrik III), bygger på tidigare källor. Också Sørensens ändrar lite på dessa berättelser. Omvandlar de och gör om de till starka, sørensenska sagor.

Fredrik III:s liv berättas snabbt och raskt. Mord och kungar och sysslingar och kusiner flimrar förbi i en fart som får hans liv att framstå så underligt som det nog också var.

Det är framförallt sättet novellerna berättas på som gör boken till en stark läsupplevelse.

I "Chefen" går en direktör går på ett personalföreningsmöte och kan sen inte få en ung man som också är där ur tankarna. Novellen berättas i Ni-form, som riktad till direktören. Och lyckas under tio sidor att fånga in en, inte trots utan på grund av dess banala karaktär - "Naturligtvis är det en tråkig historia, herr direktör. Men den är nu inte så märklig som Ni själv tror."

Märklig är annars det ord som närmast beskriver novellerna i boken, den ena bättre än den andra. Från sagoliknande fabler som "Fågeln i jungfruhamn" (en av Sørensens populäraste noveller) till den som i en feber berättade "I främmande land".

Eller ta den inledande "En glashistoria", där en optiker uppfinner glas som om man ser genom det gör att man får en ljusare syn på allting. Vilket leder till civilisationens undergång.
Så långt en rätt gängse om än roande satirisk utgångspunkt. Men Sørensen berättar den som en vemodig kärleksberättelse.

I novellen är huvudpersonen en av de få som är immuna mot glasets verkan. I en scen håller han ett tal mot glasögonen. Alla åhörarna tycker han talar bra då de har glasögonen på sej.

Tal inför folkmassor förekommer också i "En framtidshistoria", den sista novellen i samlingen. Berättelserna i boken skiljer sej en hel del från varandra. Men teman och ton binder dem samman.

Sørensen gav ut flera novellsamlingar. Jag har läst ett par av hans noveller tidigare i olika antologier samt kortromanen Ragnarök. Jag kommer att läsa fler.

Det är smurf att göra smurf

Seriealbumet Supersmurfen (det fjärde smurfalbumet av Peyo) börjar med att Gammelsmurfen, smurfbyns patriarkale ledare, lämnar byn. De övriga smurfarna bestämmer sej för att hålla ett val om vem som ska leda byn i hans ställe.

Först tänker alla rösta på sej själva utom Gnällsmurfen - "Jag gillar faktiskt inte röster" ((övers. Ingrid Emond) eller, filosofiskt nog, i den engelska översättningen efter att alla andra smurfer sagt "I'm voting for myself": "I hate selves".

Men Smurf kommer på att lova andra saker om de röstar på Smurf.
Alla kandidater heter Smurf. Det absurda i smurfspråket är alltid en styrka i serien. Och det används till fullo här.
Som när de ska rösta och en av de röstande frågar "Hur stavar man till 'Smurf'.

Den här leken med ord där Smurferna ersatte antingen verb eller adjektiv med ordet smurf gjorde serien något kontroversiell i skolor och bibliotek. En del ansåg att det inte var bra för barnen. Min farfar blev väldigt trött när han högläste ett smurfavsnitt för mej.

Smurf vinner en jordsmurfsseger. Han inrättar snabbt ett totalitärt styre. Motståndsrörelser bildas. Smurferna bör inte frukta sina regeringar, regeringarna bör frukta sina smurfar.

På slutet återvänder Gammelsmurfen och status smurf återsmurfas. "Skäms ni inte? NI UPPFÖR ER JU PRECIS SOM MÄNNISKOR!!".

Om man vill skulle man kunna se detta som att Peyo tar ställning mot demokrati. En läsning som enligt DN Antoine Buéno gör i den nyutkomna boken Le Petit Livre Bleu: Analyse critique et politique de la société des Schtroumpfs (ungefär Ett smått blått liv - en kritisk syn på smurfsamhället (om han tar upp just Supersmurfen framgår inte men något annat vore väl underligt).

Om albumet kan säjas ha en politisk tendens så är det snarast en allmän misstro mot politiska institutioner - både de utom- och inomparlamentariska.

I och för sej har naturligtvis Buéno rätt i att Smurfdalen är en diktatur. Men jag tycker att det är att missa poängen med serien.

Eller, för att uttrycka det mer precist: "Det är klart att Smurf är smurfigare än Smurf, men å andra sidan är ju Smurf..."

(Detta inlägg, i en något annorlunda version fanns här första gången den 21:a mars 2009)

It goes something like this

Danmark blev lite bestulet på sin skivlista. Så veckans sång får som bot bli två danska band till priset av ett. Asteroids Galaxy Tour gör "Attack of the ghostriders", ursprungligen med The Raveonettes.
It goes something like this:

10 bra svenska skivor

Det är Svenska Flaggans Dag. Det är lite oklar hur den firas men de flesta är överens om att listor är inblandade.

Babylon blues - Labyrintens hjärta
Jag tror vi alla kan vara överens om att detta är det bästa svenska albumet genom tiderna. Stry Terrarie som ledde bandet var också med i de inte riktigt lika framgångsrika banden Imperiet och Ebba Grön.
Bästa spår: Sponkad

Max Book - Istomen
Book är mest känd för tavlor och sånt. Men det här industrialbumet är tungt och bra.

Folk och rackare - Rackarspel
En av de tungsta folkrockskivorna. Trots att den är akustisk. Med starka låtar som Lussi Lilla, Bältet ("När jag gick mig vägen fram så mötade jag hin håle") och Halling etter Knut Dale.
Bästa spår: Vänner och fränder

Knife - Silent shout
Blues möter industri, typ.
Bästa spår: From off to on

Marie & The Wildwood Flowers
Bästa spår: Diary of a lost girl

Noise - Små röda, lätta regndroppar

Jag har en komplett Noise-samling. De var ett band som hörde till Klippan-bolaget Svensk pop. Inte att förväxla med det andra bandet med samma namn men sämre rättstavningsförmåga. Detta är deras enda fullängdare. Ska, märkligt nog, ha kommit på CD.
Bästa spår: Gröna ögon

The Plan
The Plans första (och enda riktigt bra) album kom 2001 och borde ha satt tonen för det nya svenska musikmillenniet.
Bästa spår: Fell a mile

Pojken med grodan i pannan
Ett av Henrik Venants band. Kom 1986 - ett starkt musikår. Förr eller senare så kommer det en venant-våg och då kommer detta album att få sin rättmätiga plats i svensk skivkanon. Pojken med grodan i pannan är på väg.
Bästa spår: Tack så mycket

Arja Saijonmaa - I Stockholms konserthus, 9 januari 1978.
Arja Saijonmaa gör Mikis Theoderakis. En livedubbel. Det är kanske inte en klassisk albumtitel, men det är en klassisk skiva. "takk takk slår du/takk takk slår jag.//Slakthuset doftar som en äng av timjan/och i vår cell har himlen färgats röd."
Bästa spår: Din tur idag...

Joakim Thåström - Xplodera mig 2000
Tommy Steele.
Bästa spår: Fuzzbox

(Skivor verkade som ett naturligt steg efter böcker och filmer. Men det är väl tyvärr inte så många länder där jag kan få ihop en skivlista på deras nationaldag)

10 bra danska böcker 2

Det är 5:e juni och Danmarks grundlovsdag. Jag har svårt att helt ge upp nationaldagslistorna (it's a bit sad really, som Engelskmanden siger). Då jag grundlagsdagen 2009 hade en lista med 10 bra danska romaner så blir årets lista en med böcker som inte är romaner.

Beväpnad med vingar
Antologi med nutida (eller vad som var nutida anno 1987) dansk poesi utvalda och tolkade av Ragnar Strömberg. Elva poeter, från Thomas Boberg till Morti Vizki. Åttiotalet var en bra tid för dansk poesi.
"en blå fjäder har jag lagt på bordet för varenda lycklig dag/för varenda lycklig dag har jag lagt den/och just när jag lämnar dig tänder jag ett ljus för dig/och jag går nerför trappan, och du sitter ensam kvar/och jag har lämnat dig, och nu är du alldeles ensam/och ljuset brinner för dig tills jag blåser ut det/ja, det brinner för dig tills jag blåser ut det/och det gör jag:/Nu." - ur "Det är det, det handlar om" av Søren Ulrik Thomsen

Poetisk modernism av Poul Borum
Poul Borum var en av Danmarks ledande kritiker och det är underhållande att läsa honom. Den här översikten kom 1966.

Fjärilsdalen av Inger Christensen
När Poetisk modernism skrevs så var Poul Borum och Inger Christensen gifta med varandra. När Fjärilsdalen skrevs var de det inte. Där de (då) yngre poeterna i Beväpnad med vingar var inspirerad av punk och new wave och sånt så var Inger Christensen lite mer sonettkransad.

Antingen eller av Søren Kierkegaard
"Jeg siger om min Sorg, hvad Engelskmanden siger om sit Huus: min Sorg is my castle. Mange Mennesker ansee det at have Sorg for at være en af Livets Beqvemmeligheder."
När Søren Kierkegaard skrev den här på 1840-talet så föreställer jag mej att han vart iförd svart mascara och hade Bright Eyes i hörlurarna.

Köttslig kärlek av Jens August Schade
KÖPENHAMNSLIV

Jag har hört att linje 14
går mot norr en tidig morgon,
jag har inte sett det själv.
Jag har stigit upp för sent
mitt hela liv.

Fjärilsdalen är översatt av Sven Christer Swahn. Köttslig kärlek (en liten grön bok) är ett urval sammanställt och tolkat av Sven Christer Swahn och Poul Borum. What SPLENDOUR, IT ALL COHERES.

Rumænsk billedbog av Hans Scherfig
Hans Scherfig är väl idag mest känd för sina humoristiska och samhällskritiska romaner. Men han gav också ut flera reseskildringar. Som den här om Rumänien från 1967. Och så skrev han en hel del om naturen. Detta intresse märks också i denna bok som börjar med ett stycke om blåmusslor. En vackert skriven bok med trevliga, lite naivistiska teckningar av Scherfig själv.

Samlede Strunge
Tjock svart (vad annars?) volym med alla Michael Strunges diktsamlingar. Dessa borde naturligtvis finnas på svenska. Men nu gör de inte det (prosadiktsamlingen
Kristallskeppet finns översatt>). Orden "beväpnad med vingar" är från en Strunge-dikt.

Förmyndarberättelser av Villy Sørensen
Den här novellsamlingen läste jag ut nyligen. Det är den bästa boken jag har läst i år.

Dagen ditt ljus av Pia Tafdrup
"Jag önskar ett hemligt språk mellan oss/ett som kan hejda det krig vi har fört", ur "Den första bokstaven" (övers. M. Silkeberg & M. William-Olsson).
Det finns lite mer Tafdrup på svenska än det finns Strunge. Dels detta urval och sen ytterligare några diktsamlingar i helhet. Sen är ju danska inte det mest främmande av de främmande språken. Hennes produktion är stor.

Vampyrer av Dan Turèll
Dan Turèll är en de författare som jag tycker bättre om än hans böcker egentligen är bra. Vampyrer var den första av hans jag läste. Då var jag kanske mer intresserad av ämnet. Som fortfarande lär vara populärt.

Åtta länkar en lördag

Gnidkonungen förklarar Kristi Himmelsfärd
"Jag tror jesus var lite som Marthin Luther King, eller när han va på dåligt humör lite som Malclm X. Fast inte lika svart kanske."

Gamble wijsor av Gunnar D. Hansson
Hansson i en DN-artikel från 2008 om nedtecknandet av medeltda ballader. Hansson lyfter fram Ingierd Gunnarsdotter. Från henne nedtecknades flera ballader på 1600-talet och Hansson menar att hennes versioner, bland andra "Jungfrun i hindhamn", är de bästa.

Bernur om en nygammal version av Dorian Grays porträtt
Tidskriftsversionen av Oscar Wildes roman innan tidningens redaktör ändrade i den har kommit ut (på engelska) i en kommenterad utgåva. "Vad vi vinner i den här versionen är att Dorian Gray blir en mindre enkelspårigt elak karaktär. För att blidka kritikerna tvingades Wilde ta bort allt som mildrade hans egoism. På ett sätt blir texten nu (ännu) modernare, med en protagonist som slits mer mellan sina goda och onda sidor."

Ingrids boktankar om en hundantologi
Om den tyska antologin Hunde mitzubringen ist erlaubt. Texter om och av hundar genom litteraturhistorien. Eller kanske inte av.
Ingrid citerar dikten "Ottos mops" av Ernst Jandl, med slutraderna: "ottos mops klopft/otto: komm mops komm/ottos mops kommt/ottos mops kotzt/otto: ogottogott"

Simon säger om Mister Wonderful av Daniel Clowes
Som verkar vara ovanligt feel-good för att vara Dan Clowes.

I'm not going to be terribly happy if this means I won't see an Action Comics #1000 in my lifetime
DC Comics ska omstarta alla sina superhjälteserier med nya första nummer i september. De börjar också samtidigt släppa tidningarna digitalt. Mike Sterling's Progressive Ruin om detta ovan, Comicsreporter har fler länkar HÄR
Bara en liten del av de 52 planerade pågående serietidningarna har offentliggjorts. Så det är svårt att säja om detta kommer att leda till något nytt och intressant eller inte. China Mievilles Swamp Thing inte av för att det fanns andra planer för karaktären. Kanske finns det en Swamp Thing 1, skriven av Mieville bland de nya serietidningarna.

Kulturfront

Kulturfront var namnet på både en förening och en tidskrift under 30- och 40-talet. Föreningen hade bildats 1936 av bland andra Erik Blomberg, Georg Branting och Anna Lenah Elgström. Första numret, ett dubbelnummer, av tidningen kom ut samma år.

Det var en antifascistisk tidning. De flesta som skrev i den var kommunister och socialdemokrater. Men också liberalen Torgny Segerstedt medverkade.

Föreningen Kulturfront stod nära Clarté. När SSU 1939 beslutade att deras medlemmar inte fick vara med i Clarté ledde det till att organisationen nästan helt upphörde några år. Kulturfront blev lite av ett Clarté-substitut under krigsåren.

En av de SSU-are som blev uteslutna på grund av deras Clarté-medlemskap var C.-H. Hermansson, som senare blev partiledare för Kommunisterna.

Hermansson står som ansvarig utgivare för det nummer av tidningen som jag har: 1943 års februarinummer (det är inte det på bilden). I redaktionskommitén sitter bland andra Blomberg och Josef Kjellgren.

Numret innehåller en litteraturartikel av Gunnar Gunnarson om realismen (mycket marxsk sådan - "Borgarklassens kulturella kraft har upplösts i dekadensperiodens groteska ideologier" och liknande) , en novell av Erskine Caldwell och ett kåseri av Moa Martinsson. Hennes bidrag heter "Nyordning på hemmafronterna". Jag tror inte det finns omtryckt.
Martinsson förfasar sej över det nymoraliska klimatet: "På vår egen hemmafront låter man unga människor som kysser varandra få dagsböter. När den unge mannen i en tidning förnekade att han kysst flickan måste jag ta till ögonen. Det var det värsta av allt."

Resten, ungefär hälften, är politik och debatt. Vilket väl inte är så märkligt med tanke på att det är en antifascistisk folkfrontstidning. Men tidningen hade ofta noveller och texter av populära författare.

Kulturfront levde vidare några år efter kriget. Namnet kom att upplivas av vänstertidningen Folket i bild/Kulturfront på 70-talet (med paroller som påminde om de i den äldre Kulturfront. Det gjorde att det blev svårt att hitta uppgifter om Kulturfront på nätet.
Då FiB/Kulturfront hela tiden kommer upp när man söker på Kulturfront. Jag tvingades gå och slå i faktiska fysiska böcker i mina hyllor för att hitta information om den.

Författare X är som författare Y och författare Z

I innerfliken på Gerald Murnanes Sammetsvatten står, efter ett citat från en av novellerna, att stycket "skulle Proust lika gärna ha kunnat skriva på franska, W. G. Sebald på tyska eller Javier Marías på spanska" (Murnane ges ut i Bonniers Paqnache-serie, som också gett ut böcker av Sebald och Marías).
Jag skrattade till när jag läste denna blurb - vilket kanske säjer mer om mej än om detta i och för sej klumpiga försök att sälja boken (Panache är en bra bokserie men när de har ofta lite underliga baksidestexter, särskilt när det handlar om författare som Murnane som egentligen inte är särskilt stora utanför sina hemländer).

Det finns nuflörtiden flera sidor på internet där man om man skriver en författare får namnet på andra författare man borde gilla. Det är som regel rätt underliga förslag. Algoritmer ger inte särskilt bra boktips.

Att säja att en text är som en annan text, eller att en författare liknar en annan författare är lockande. Jag gör det ofta själv. Det är enkelt.
Men det är också i de allra flesta fall rätt meningslöst. Du kommer att gilla bananer, de är lite som passionsfrukt och marsipan och långfranska, om långfranska läst päron.

Jesus på Mars

"'The Martians are orthodox Jews,' Bronski replied."
Den första bemannade marsexpeditionen upptäcker att planeten är befolkad av ättlingarna till en grupp judar som var lärjungar till Jesus. Som återuppstod här på Mars och är deras världs ledare.

De judiska marsianerna pratar grekiska (avsnitten om hur expeditionen lär sej denna speciella variant av gammalgrekiska upptar en större del av boken än som är vanligt i såna här böcker, Farmer var något av en amatörspråkvetare) och deras samhälle bygger på hebreisk lag.

Jesus följer med expeditionen tillbaka till jorden. Huvudpersonen börjar dock tvivla på att denne marsianske messias är den han utger sej för att vara.

Premissen i Philip José Farmers roman från 1979 är förvisso absurd. Men den tar sitt tema om tro på allvar.

Flera av Farmers böcker handlar på olika sätt om Jesus. Flera andra sf-författare, från Ray Bradbury till Philip K. Dick, har ofta avhandlat religiösa frågor.
Jesus on Mars (som tyvärr inte finns på svenska) är en av de bästa böckerna i denna subgenre.

10 bra italienska filmer

Det är Italiens nationaldag. Därav denna lista (länkar går till tidigare inlägg om filmerna på denna blogg).
Cinema Paradiso
Den här har råkat ut för en smärre back-lash på senare år. Kanske för att alla gillar den. Det är som regel inte populärt.

God morgon Babylon
Filmer om filmer är populära i den italienska filmen. Denna film av bröderna Taviani handlar om två bröder som bygger filmkulisser, bland annat till D. W. Griffith. Sen kommer kriget emellan dem (att krig och sånt kommer mellan folk är också ett vanligt italienskt tema). En utsökt vacker film.

I afton dans
Hela filmen utspelar sej på samma dansställe - en bar i Algeriet. Men scenerna kommer från olika år. Samma skådespelare spelar olika karaktärer. Filmen är utan dialog. Ettore Scola har använjt sej av en och samma plats och tidens gång på liknande sätt i flera filmer (som i Familjen. Detta är den klart roligaste av dessa.

Kristus stannade i Eboli
Lång filmversion (jag har ett vagt minne av att svensk TV delade upp den när de visade den - eller så finns det kanske en TV-serievariant som med Fanny och Alexander av Carlo Levis självbiografiska roman. Om en antifascist som blir förvisad till en liten italiensk by.

Kära dagbok
Regissören Nanni Moretti spelar själv huvudrollen som sej själv i denna film från 1994. Han funderar på sin nästa film och i den sista delen så drabbas han av en klåda som han går till en mängd läkare som alla misslyckas med att ställa rätt diagnos. En fascinerande och fängslande film (det kan råda delade meningar om detta).

Matteusevangeliet
Passar väl bra med tanke på vilken dag det (också) är idag. Pier Paolo Pasolinis mästerverk.

Miraklet i Milano
Ingen film gör en på lika gott humör som denna Vittorio de Sica.

Och skeppet går
Om ett operasällskap på en båtresa. Inget har gjorts för att dölja att havet och himlen är kulisser. I en scen betraktar ett par månen och säjer att den ser så vacker ut att man skulle kunna tro att den var konstgjord. Något den helt tydligt är. Min favoritfellini.

Rom - öppen stad
Den stora neorealistiska klassikern.

Zombi 2
Ettore Scola, Federico Fellini och Vittorio de Sica har alla gjort flera bra filmer. Men ibland lider dessa av bristen att sakna en scen med ett slagsmål mellan en zombie och en haj. Denna brist har inte denna film av Lucio Fulci.

Om en novell om en märklig författarverkstad berättad av en man som deltar i den märkliga författarverkstaden

Jag har just läst en berättelse om en man som var han än befinner sig insisterar på att ta reda på hur tjock bergrunden är under hans fötter.
Jag skulle vilja veta namnet på den kvinna som har skrivit denna berättelse. Hon har ljusbrunt hår och intressanta ögon, men hennes hy är ganska väderbiten och pannan egendomligt fårad
(övers. Peter Samuelsson)

Berättaren i den Gerald Murnanes novell "Stenbrottet" i samlingen Sammetsvatten (utgiven i Australien 1990, på svenska 2009) är en man som går på en författarverkstad med en hel del speciella regler. Främst av dessa är att deltagarna i kursen inte får prata med varandra. De läser varandras berättelser men får inte veta vem som skrivit vad. Varje dag byter man pseudonym.

Den som bryter mot reglerna rapporteras och kan bli tvungen att lämna huset som verkstaden hålls i. När kursen avslutats bränner man det som skrivits.

Det här kallas för Waldometodiken efter den plats där huset som kursen är hållen i ligger (platser, verkliga eller inte, spelar en stor roll i flera noveller i Sammetsvatten liksom i Murnanes roman Slätterna, den enda andra Murnane-bok som jag läst).
En dag lämnar en kvinna på kursen ett meddelande till novellens berättare.

Novellen ger sej ut för att vara en av texterna som skrivs under författarverkstaden.
Murnanes text har en lätt omständlig ton - "Mannen jag skriver om är en figur i en berättelse, men kvinnan som skrev berättelsen är en levande kvinna som rynkar pannan när hon skriver eller läser".
En liknande lite tillkrånglad och distanserad berättarröst finns i flera av novellerna i Sammetsvatten.
Det kan ibland bli lite för mycket, som i "Fingerspindel" (som dock räddas av ett starkt slut) eller, när detta dras till ytterligare ett varv som i titelnovellen, bli till själva poängen med berättelsen. I "Stenbrottet" känns det helt naturligt.

Den vördnad och romantisering av litteraturen som sker i den sektliknande författarverkstaden är till det absurda extrem men Murnane har en ton som gör det svårt att säja om han är riktigt allvarlig eller inte.

Det är som att om man när man blundar med ena ögat läser en festlig drift med den sköna litteraturen och dess mest högtravande anhängare, medan man om man blundar med det andra ögat ser en hyllning till litteraturen förklädd till fantastik.

Joner av Katarina Frostenson

En av de tre diktsviterna i Katarina Frostensons Joner (1991) heter "Jungfrun skär; ljudkällan (variation).
Den utgår från medeltidsballaden "Jungrun i hindhamn". De sista åtta verserna av den finns citerade i början av sviten.

I balladen så varnas Herr Peder av sin mor från att jaga hind ("Du skjut hjortar och du skjut rå/men låt den fagra hinden gå!" heter det i början av sången). Som alla andra herr pedrar i medeltida ballader går han sen ut och gör precis det han inte ska göra.
Hinden han skjuter visar sej vara hans fästmö. Som är en varhind och liksom med varulvar så blir hon människa igen när hon dör. Herr Peder tar sen livet av sej. ("Herr Peder spände bågen emot sin fot/- se djuren under ö/och skjuter sig själv i hjärterot./- Så lusteligt så rinna de!")

När Herr Peder i sången siktar på hinden så ägnas det fyra verser. Som börjar "Herr Peder lade bågen". Han lägger bågen för sitt bröst och för sitt lår; mot sin fot och emot sitt knä. Knä rimmas här med ihjäl.

Frostenson använder sej också av upprepningar i denna och de två andra sviterna i samlingar. Bilder och fraser återkommer.


Joner hör till de bästa svenska diktsamlingarna.

"I ett ögonblick syns världen, lusteligt att se - och höra."