Åtta länkar en lördag

Andres Lokko om Om Strindberg
Lokko visar upp en ny Strindberg-antologi för en engelsk vän som sluter sej till att det är en bok om svenskt herrmode.

Ingrids boktankar om Ut med blondinerna!
Om Olle Hedgergs roman om ett samhälle där de blonda förtrycks.

Jerry Grandenetti 1927-2010
Tom Sturgeon på The Comics Reporter om serietecknaren Jerry Grandenetti som dog tidigare i år. Grandenetti var bland annat med och skapade Prez, en serie om en tonårig president. Neil Gaiman byggde sitt bästa nummer av Sandman kring karaktären. Jag har skrivit om detta nummer här

Love & Rocktober
Sean T. Collins på Attentiondeficitdisorderly inleder en temamånad om Los Bros Hernandez med en sågning av Locas av Jaime Hernandez som han senare ångrat.

Two Be Frank - om Frank King och Frank Quitely
Death to the universe om gestaltandet av tidens gång i serierutan hos de två serietecknarna.

The right thing the wrong way: The story of Highwater books, del 1 och del 2
Om det inflytelserika indieserieförlaget.

Martin Ljung

"Jag är här för att införa humorn. Förr fanns här inte humor för fem öre. Nu finns det. För fem öre." (ur Funny Boy)

När jag var liten så sände de ibland gamla Knäppupp-filmer på TV. Med Povel Ramel och Martin Ljung och dom. Martin Ljung var alltid min favorit.

De sände även repriser av en radioföljetong kallad Dickie Dick Dickens där Ljung spelade den hårdkokte hjälten (bilden till inlägget är tagen från radioprogrammet). Det var nån slags deckarparodi som också fanns i B. Wahlströms bokserie med gröna ryggar. Med en bild på omslaget av Martin Ljung. Jag läste flera av de böckerna.

En sketch eller sång med Martin Ljung får mej idag snarare att känna mej nostalgisk än att skratta. Men många av sketcherna var roliga. Som den "Fingal Olsson" vars inledning jag citerar ovan.

Martin Ljung skrev sällan sitt eget material men la till och ändrade i sina monologer och gjorde de till sina på scenen.
Så ingick "Fingal Olsson" i Povel Ramels och Hasse Ekmans revy Funny Boy (som också innehöll en av de bästa Martin Ljung-sångerna: "Svarta Malin".) Medan själva den sketchen skrevs av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Flera av skämtets varianter och namnet Fingal Olsson stod Martin Ljung för.

Och pauserna.

"Ni kan ju tala med Fingal Olsson, han sitter där borta."

Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?

På SvtPlays öppna arkiv kan man se ett inslag från när priset 1974 gick till en niondel av Akademin självt. Tre författare har på olika sätt invändningar mot Svenska Akademin och dess prisutdelande.

Det kom en våg av kritik mot nobelpriset i litteratur år 1974. Som numera ofta beskrivs som om man mobbade ledamöterna Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Men de invändningar mot institutionen som förs fram på klippet är fortfarande giltiga.

Bruno K. Öijer, vars hår ännu inte blivit riktigt öijerskt underligt, säjer att han tycker Akademien är ointressant.
Jan Myrdal, med märkligt hår, menar att Akademin fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället.

Karl Vennberg ifrågasätter om Akademien kan överblicka hela världslitteraturen.
Den ständige, men ändå märkligt nog avgående, sekreteraren brukar lägga viss energi i intervjuer på att hävda att de visst har överblick. Och det verkar också som om de faktiskt lägger ner mer tid på att försöka hålla sej bekanta med internationell litteratur. Men den har knappast blivit lättare att överblicka.

Öijers motstånd är väl kanske mer en inställning än ett argument (samma inställning präglar även Myrdals syn).
Men denna opposition mot de akademiska borde vara självklar. Ändå diskuteras Priset på kultursidor och liknande som om det vore något annat än en pseudonyhet.

Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har.

Alltså: svenska akademien är ointressant, skadlig och har dålig överblick.

Till denna kritik kan man lägga den ojämna könsfördelningen och hur den påverkat synen på litteraturen. Kvinnliga nominerade som inte fått priset gås igenom i en artikel i SvD den 26:e september 2009. (Jag antar att man skulle kunna se detta som ett argument för att behålla Nobelpriset - för att jämna ut fördelningen.)
De flesta av dessa nominerade är för oss idag okända namn. Nobelpriset har en påverkan på litteraturhistoriorna.

Varför ska en excentrisk död miljonär fortfarande tillåtas ha detta inflytande på den litterära diskussionen?

Till höger kan du rösta om huruvida man bör avskaffa Nobelpriset i litteratur (hur det skulle gå till rent juridiskt är en annan fråga.) Jag röstar Ja.

(Inlägget är en repris från förra året. Omröstningen är redan avgjord.)

5 bra kinesiska filmer

Det är Kinas nationaldag. Vilket traditionellt firas med en lista:


Den gula jorden
Chen Kaiges (Farväl min konkubin, Kejsaren och mördaren) genombrott från 1984 handlar om en ung medlem i kommunistpartiet som 1939 kommer till en by för att samla in de lokala folksångerna. Han bor hos en familj vars liv han förändrar. En förödande vacker film. En av de bästa som gjorts.

Ju dou - förbjuden kärlek
En annan filmskapare som gör vackra filmer är Zhang Yimou (Hero). Han gillar färger. Den här är filmad i Technicolor (enligt en del sista filmen någonsin som gjorts med den färgsättningstekniken, men jag vet inte om det är sant eller inte). En kvinna blir bortgift till en man som försörjer sej genom att färga tyger. Vilket ger Zhang Yimou möjlighet att låta böljande tygstycken ackompanjera den tragiska berättelsen.

Kung Markatta
(ibland kallad Apkungen)


Maskernas kung
Film från 1994 om vänskapen mellan en gatuartist och ett barn. Om motsättningen mellan tradition och nya idéer och sånt. En fin och vackert filmad film.

Små röda blommor
En pojke på ett dagis med strikta regler där man får små röda blommor om man uppför sej snällt gör uppror mot dagisfröknarna som en kinesisk (istället för då kinavänlig) version av Gunnar Ohrlanders När barnen tog makten.

Browntown - den senaste av Jaime Hernandez (den är lika bra som alla säjer)

Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.

Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospå i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.

Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.

Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.

Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.

Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.

"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.

Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.

Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.

(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer. Gilbert Hernandez-serierna i numret kommer att få sitt eget inlägg).

På den italienska bokkartan

O har nått Italien i sitt bokgeografiska tema. I början av sommaren hade jag ett inlägg om 10 bra italienska böcker. Men det finns ju fler, så:

Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.
En av böckerna på den var av Italo Calvino. En av de senare fantastiska. Men också hans tidiga realistiska period är intressant. Som i novellerna i Difficult loves av Calvino. "Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her". ur The adventure of a reader, översatt till engelskan av William Weaver.

Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Italien
Ruzante hette egentligen Angelo Beolco och var en dramatiker från Venedig på 1500-talet. Han skrev på pavanska, ett så kallat dialektspråk närbesläktat med italienska. Hans komedier blandade talspråk och mer högtidligt språk och var ofta burleska. Styckenas oanständiga karaktär gjorde att de sågs ner på av en del av teaterkritikerna i hans samtid. Och är kanske en anledning till att han fått en något undanskymd plats i teaterhistorien.
På senare år har flera dramatiker, som till exempel Dario Fo, åter lyft fram honom som ett föredöme och en av den folkliga teaterns föregångare. Som följd av denna ruzanterenässans så har han även satts upp i Sverige. Bland annat i regi av Hans Alfredson. I boken Dialoghi / Dialoger : två teaterstycken finns två av hans mest inflytelserika komedier. De håller fortfarande att läsa.

Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.
En av mina favoritfilmer är Kaos av bröderna Taviani (inlägget handlar om en av kortfilmerna i filmen och ingick ursprunglingen i en serie inlägg om varulvsfilmer). Denna episodfilm bygger på en handfull noveller av Luigi Pirandello.
Jag har bara läst en novell av Pirandello (som annars mest är känd för pjäsen Sex roller söker en författare) och det var ingen av dem som bröderna Taviani adapterade. Men i Krukan och andra berättelser från Italien av Pirandello så bör åtminstone titelnovellen vara en av de som finns med i filmen. Om en man som fastnar i en kruka.

TVÅ RÄVAR

De var en gång två räfvar, hvilka lefde samman;
De njöto ganska mycket af hvarandras sällskap.
En kung, med pantrar och med falkar, uti öknen,
Skilde de begge räfvarne ifrån hvarandra.
Till hanen sade honan: >>O du som söker hål!
Hvar skola vi, till sist, få råkas? Svara!<<
Han sade: >>Om det, för oss, ännu, en andel finns af lifstid,
Blir det i stadens pelsvaru-butik.<<

'Attãr
översättning Eric Hermelin

Jag håller på och läser Persisk balsam ett urval av Hermelins översättningar gjort av Carl-Göran Ekerwald (som dikten ovan då är hämtad ur). Ett slags fortsättning på den klassiska Persisk antologi.
Hittills är den kanske inte fullt lika bra som sin föregångare. Men det vore också svårt. En hel del bra konstigt stavad poesi finns ändå däri.

Tre från Afrika

Lyran ber oss i senaste tematrion att berätta om tre böcker från Afrika (eller om nåt som heter bokmåssan, men jag är inte riktigt säker på vad det är för något eller vad man har det till):

Sonallah Ibrahim - Kommittén
Kafkaesk egyptisk roman om en man som i första kapitlet möter Kommittén och håller ett tal om coca-cola-flaskans förträfflighet. Sen inväntar han svaret från denna kommitté. Men beskedet dröjer - om han nu inte redan fått det, för hur ska han kunna veta hur det ser ut? Ibrahim säjer nog en del specifika saker om Egypten här som gått mej lite förbi. Men romanen är rolig och besk och det egyptiska gör att den står ut i den Processen-inspirerade mängden.

Tayeb Salih - Utvandringens tid
Klassiska sudansk roman från slutet av 60-talet ursprungligen skriven på arabiska. En keynesiansk ekonom vänder tillbaka från Emgland till sin afrikanska hemby. Motsättningen väst/öst tar sej här också uttryck i mord. Vilket piggar upp vad som annars kanske skulle kunna kännas som en rätt tung tunn roman.

Aminata Sow Fall - Tiggarnas strejk
En stad bestämmer sej för att få bort tiggarna från gatorna. Dessa inleder en strejk. Hur ska stadens invänare nu uppfylla sin muslimska plikt att ge allmosor? En rolig senegalsk satir.

Legalize it (bad music)

När jag ser DN-rubriken Plura får fängelsestraff undrar jag för ett ögonblick om det är för alla de tråkiga Eldkvarn-skivor som han sänt ut över världen.
Det är det inte. Och tur är väl det.

För om man fick fängelse för tråkig, medelmåttig musik så skulle alla världens fängelser för längesedan varit överfulla.

vars strålar fem kraftlösa fingrar var;

KLICKA HÄR
för att läsa den sextiosjunde delen av min och Rasmus Grans As small as a world and as large as alone.

På fredag fyller serien ett år (jag har dock inte varit involverad hela den tiden).

Citerat från (förra) veckans läsning

"Jag skulle vilja kunna säga att jag är född sådan här, med en upp-och-nervänd stol på huvudet, men det vore att ljuga."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"Sex with God can be attained by daubing the sexual parts in mutton fat and communion wine."
ur City of silence av Warren Ellis

"På ryska skriver jag inte det jag vill, utan det jag kan: knappheten kommer till undsättning.[...]Och jag tycker om att skriva i första person singularis: V pervom litse jedinstvennovo tjisla, "i första ansiktet av den unika siffran". Jag älskar det uttrycket. Tack vare ryska språket är det som om mitt första ansikte visar sig för mig."
ur En rysk roman av Emmanuelle Carrère, övers. Anna Säflund-Orstadius

I got a hobby rereading Lady Chatterley

"Smut" med Tom Lehrer från That was the year that was (1965):

All books can be indecent books
Though recent books are bolder,
For filth (I'm glad to say) is in
the mind of the beholder.

När jag först hörde talas om Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie (som jag skrev om igår) så var det denna låt och raderna efter raderna ovan som jag kom att tänka på.