Buffy Vampyrdräparen som sit-com

Det ska kanske göras en nyfilmatisering av Buffy the Vampire Slayer utan Joss Whedons medverkan. Regissören till filmen ligger bakom. Det här låter väl kanske som en mindre bra idé.

Själv har jag börjat se om serien från början. Alla avsnitt och inte bara de jag minns såsom bra. Fast jag orkade inte se om hela det långtimslånga pilotavsnittet. I stället ser jag den icke sända tjugotvå minuter långa versionen. Komparativa studier.

Effekterna är sämre och en del roller görs av andra skådespelare. Vilket bara är att förvänta sej. Intressantare är skillnaden i tidsformat. Inte dramaseriernas en timme minus reklam utan sit-commens en halvtimme.

När de först diskuterade att göra en TV-serie av den misslyckade Buffy-filmen så var Power Rangers populära. Halvtimmesprogrammen var inte bara sit-coms utan också det vanligaste formatet för den sortens serier för yngre.

Detta pilotavsnitt följer ungefär samma handling som första halvan av den riktiga piloten. Men ingen Mästarvampyr.

Tonen är något lättare. Mer i lag med sit-com/barnprogramstuket. Buffy blåser en tuggummibubbla första gången vi möter henne. Men den första scenen är med likadan som i den sända piloten. En scen där vi luras att tro att en ung kvinna är i fara medan det egentligen är hon som är faran. Eller lurades att tro. Då denna omkastning nuförtiden är rätt uppenbar. Men det är i vilket fall en man som blir biten av en vampyr och dör.

Detta är ett tecken på att Joss Whedon och de andra som arbetade med programmet ändå hoppades på heltimmesformatet och dramagenren. Och man kan se hur detta krockar med 22-minuterstonen.

Men det finns en och annan scen som är annorlunda mot piloten som fungerar rätt bra. ("Especielly The Muppets Take Manhattan") En Buffy-sitcom hade kanske kunnat bli underhållande. Men troligen inte haft samma utrymme för den genreblandningen som var det nya med serien.

Du kan se denna pilot HÄR: DEL 1,DEL 2 och DEL 3.

(Först publicerad den 26:e maj 2009. Länge var det rätt tyst om Ny-Buffy. Men nu kommer nyheter om att den är på gång. De reaktioner som man kan hitta på nätet från en del fans, av den sorten som inte verkar medvetna om att Joss Whedon har ett efternamn, tycker jag är lite överdrivna. Det kommer kanske att finnas två dåliga Buffy-filmer istället för bara en i framtiden. De får det att låta som det handlade om The Haunting-remaken.)

En obehaglig tematrio

Lyrans senaste tematrio handlar om böcker som är obehagliga men så pass bra att man fortsätter att läsa dem ändå.
För att anknyta till vår jubileumsvecka här så tar jag tre böcker från tidigare tematrissar:

Barnhemmet av Giménez
Seriealbum. Skildrar barnen i ett barnhem under Francotiden. Bland det hemskaste man kan läsa. Rekommenderas.
Från tematrio om barndomsskildringar (Jan Myrdal och Heidi von Born är de två andra författarna i trion).
Senare har jag off-tematrioskt skrivit om serien:
Barnhemmet (Paracuellos) skildrar livet för ett antal barn på ett barnhem i Francotidens Spanien på slutet av 40-talet och första halvan av 50-talet. Den första delen (den svenska utgåvan innehåller de två Paracuellos-albumen och den fristående fortsättningen Barrio) består av tvåsidiga episoder där olika barn på barnhemmet har huvudrollen.
En episod handlar om en vattentävling bland pojkarna. Där priset är ett fikonbröd. Vinnaren dricker femton glas. Han blir väldigt sjuk.
Det är en fasansfull tillvaro som skildras i albumet. Ändå finns det en värme i berättelserna. Gimenéz skildrar enstaka ljusa händelser (man skrattar åt en åsnas stora penis) och vänliga handlingar (en pojke hämtar vatten åt en annan som är sjuk, trots att det är förbjudet). Detta gör att eländet i de andra avsnitten känns mer.

Den andra delen har lite längre episoder men går i liknande stil. Medan den sista delen skildrar ett barn som kommer hem från ett barnhem. Också den är väldigt bra.

Giménez är vanligen fantasytecknare men hans teckningar här visar att han behärskar en mer markbunden stil till fullo. Barnen och föreståndarna är tecknade i en stil som gränsar till karikatyr. I en stil som bryter mot det mörka innehållet. Teckningarna är levande och personerna känns äkta.

Mödrar emellan av Sindiwe Magona
En bok om en sydafrikansk mor vars son är med och dödar en amerikansk studentska. Romanen berättar om hans liv ur moderns perspektiv. Och om hennes liv och Sydafrika.
Från en tematrio om mödrar (mödrarna i Rosemarys baby och Dumskallarnas sammansvärjning - "Mödrar får lida mycke, tro mej" - var de andra två)

Lenke Rothman - Regn
Rothmans bok är en dagbok från året 1987. Flera avsnitt kretsar kring hennes tid i Auschwitz. Rothmans föräldrar och fyra av hennes fem syskon blev dödade av nazisterna. Rothman minns också tiden innan, som när hennes momor berättar en historia för barnen om deras morfarsfar som blir räddad från en anklagelse om att ha dödat en kristen pojke av en underlig tiggare. Tiggaren var en förklädd ängel förklarar modern. "Lång är den tid som har gått sedan den lördagseftermiddagen då min mormor berättade för oss. Hon var angelägen om att vi inte skulle glömma hennes berättelse. De andra, de sex små barnen och föräldrarna, fördes iväg till evig glömska. Mormor också, med all den visdom hon ägde.(...)En förklädd ängel väntar jag fortfarande på, kanske av tradition. Jag skulle vilja få hjälp att förstå människan. Retroaktivt och nu."
Från en tematrio om vittneslitteratur (seriealbumet Maus och pjäsen Rannsakningen är de andra två)

TVM - TVMalmö eller TVModerskeppet har kommit för att hämta hem oss

Så sitter jag så rejält förkyld en lördagkväll och gör det människan har gjort i alla tider när de varit förkylda - hönssoppa och zappar mellan tv-kanaler.

Nu har de tagit bort alla mina tv-kanaler vilket gör kanalvandringen till en frustrerande syssla. Jag har två svenska kanaler, två danska och sen TV 4. Samt TVM. TV Malmö.

Det är ytterst sällan jag ser på TV Malmö. Visserligen visar de ibland mindre klassiker som Lady Frankenstein eller Brother from Another Planet då de är gratis. Men då de restaurerade versionerna kostar pengar att visa är de oftast omöjliga att se på.

Men de visar någon slags körtävling på en kanal och Colin Firth på en annan. (Körer som tävlar mot varandra på en lördagskväll är åtminstone lite förvånande - som en tvåhövdad kalv ungefär.) Så jag slinter allt oftare över på TV Malmö.

TV Malmö är en slags motsvarighet till närradion. Så att en del underliga organisationer sänder program där bör inte förvåna. De pratar om faran med psykofarmaka, på scientologivis. Men de bara fortsätter med fler och fler människor yttrande sej om psykomedicinens sammansvärjning.

Det framgår inte vilken förening som sänder programmet. Tablån säjer att det ska vara långfilm. Filmen ser för billig ut för att vara scientoliogisk. Scientologer har både pengar och rymdälvor på sin sida. De pratar engelska men med svensk voice-over.

Så vilken sekt vill de att jag ska gå med i ?

Deras hemsida ger inget svar. Pingstkyrkan är en av medlemmarna. Så jag antar att det är en möjlig kandidat.
Men varför är det ingen som säjer att nu talar jag i tungor i stället så nu är jag frisk eller något liknande.

De brukar ha ett program med en tjock asiatisk man som talar om självuppfyllande. Ligger han bakom? Är detta lösningen? Ligger det subliminala tecken bakom bilderna som i det där försöket med coca-cola reklam?

Det säjs att subliminal reklam är en myt men det kanske är det den psykofarmakasäljande sammansvärjningen vill få oss att tro.

Eller anti-psykofarmakasammansvärjningen.

Om man börjar nysta i sånt här kan man förr än man anar det vara inne i något liknande Buden på nummer 49 eller Ernesto Sabatos böcker om de blinda.

Eller åtminstone snabbt tröttna.

(Först publicerad 18:e januari 2009.
Även i kväll är jag förkyld. TV Malmö har visat ett schackprogram där en überkäck tonårsflicka förklarat schackstrategier. Det skulle inte förvåna mej om även det programmet var finansierat av scientologerna.
För det visade sej helt enkel vara våra rymdälvedyrkande vänner som stod bakom på programmet.
Nu ska jag göra hönssoppa.)

Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.

(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")

Brazil och Terry Gilliam

Terry Gilliams bästa film - Brazil visas på tvåan ikväll 22.30 (observera: det gör den inte alls - Butter av år 2010). Om ni inte har sett den så rekommenderas den. Jag har den på DVD själv så jag kommer nog inte att se den. Även om det inte är självklart att det är riktigt samma version som visas på SVT och som är på den DVD-n.
Det finns flera versioner av Brazil. Det finns tre varianter, och ytterligare några som bara skiljer sej lite från dessa. Den europeiska, ibland kallad Director's cut även om Gilliam själv motsätter sej termen, som troligtvis är den som går ikväll. Och den av Gillian godkända något kortare amerikanska. Dessa skiljer sej från varandra enbart i några scener. Om det är moln i början av filmen så är det den amerikanska.
Sen finns det en tredje, radikalt omändrad version som brukar kallas Love conquers all-versionen med ny förklarande dialog och ett annorlunda slut.
Alla tre versionerna finns på Criterions utgåva av filmen.

Egentligen har Gilliam aldrig nått i närheten av Brazil med sina senare filmer. De tolv apornas planet är en hyfsad film (och har i delar vissa likheter med Brazil men är svagare än "La jetée" den kortfilm av Chris Marker som den bygger på.)
Emellertid finns det nästan alltid några scener i Gilliams filmer som är utmärkta. Som när Monica Belluccis karaktär krossas som en spegel i den annars usla Bröderna Grimm.

(Det här inlägget är då en repris. Först publicerat den 26:e november 2009. Så om du sätter dej för att se filmen är du ett år sent ute.
Detta är kanske inte något särskilt märkvärdigt inlägg. Men då det är Terry Gilliams 70-årsdag idag (gratulerar) så tycker jag det är passande).

Tove Jansson och Snarkjakten

Jag läser om Snarkjakten 1959 års utgåva i översättning av Lars Forssell och Åke Runnquist. Det är en rätt bra tolkning av Lewis Carolls dikt. Men det är inte egentligen för texten jag läser boken. I så fall läser jag hellre den på engelska. Det är Tove Janssons illustrationer som är vitsen med utgåvan.

The Hunting of the Snark som den heter i original kom första gången ut 1876, fyra år efter den andra Alice-boken. Det är en humoristisk skildring av en jakt på en Snark. Och om hur Snarkar ibland kan visa sej vara Boojumar.
Här får de enskilda rent absurdistiska inslagen i Alice, som dikten Jabberwocky breda ut sej i en hel berättelse. De första illustrationerna gjordes av Henry Holiday och var robust humoristiska. Tove Janssons mer finstämda teckningar passar historien bättre.
Endast i ett fall kan Holidays val av illustration kanske säjas vara bättre. Bellman eller Ringarn hos Forsell/Runnquist har en karta över de fartvattnen de ska över denna "saknade kuster och land./Den enklaste gast alla chanser den gav/Att förstå den med rodret i hand.//'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock'".Denna karta "alldeles fläckfri och ren" får hos Holiday en egen helsidesillustration (till vänster). Vilket är ett skämt som flera av de många senare illustratörerna av boken har upprepat.
Att Tove Jansson inte gör detta skämt är inte enbart för att det enbart vore en upprepning av Holidays skämt (och knappast heller att det skulle kopiera idén från tecknare efter Jansson även om jag alltid har föreställt mej Tove Jansson med förmågan att se framtiden.) Utan snarare att skämtet inte hade passat in med de mer lyriska illustrationerna hos Jansson. Där Holiday och flera andra betonar det humoristiska i Carolls text och i kartfallet direkt återskapar, förtydligar skämtet understryker Jansson istället den melankoliska undertonen.

Denna kommer nästan bäst fram i de små illustrationerna än i de större. Men stora som små så tillhör bilderna den bästa delen av Tove Janssons konstnärskap.


(Publicerad första gången den sextonde april 2009. Om Ringarns karta kan du också läsa i inlägget Alan Moore och Alice i Underlandet som skräckberättelse. Mer om Tove Jansson och Lewis Caroll finns annars under etiketterna nedan. Det finns 13 inlägg om Jansson här, medan Caroll får nöja sej med tio. Snarkjakten med Tove Janssons illustrationer kan tyvärr vara svår att få tag i till överkomligt pris.)

Jubileumsvecka på Butter tar ordet

I veckan är det fyra år sedan den här bloggen startades.
Något jag tänker uppmärksamma genom att reprisera några gamla inlägg. Och ibland kommentera dem.

So it goes - Kurt Vonnegut

Bild av D'Israeli.
Från Hey Oscar Wilde - It's Clobbering Time!!!. En blogg där olika tecknare ritar bilder av författare och karaktärer.
Orden "So it goes" är från Slakthus 5. Medan den bild bilden av Vonnegut håller upp är en bild av en illustration i romanen Morgonmål för mästare.
Den föreställer ett anus.
I förordet till romanen finns också den bilden med. Vonnegut skriver: "För att ge er en uppfattning om hur pass mogna mina bilder till den här boken är, låt mig visa min teckning av ett rövhål".

Citerat från veckans läsning

"Slutligen slöts genom Vatikanens förmedling ett internationellt avtal, som befriade folken från krigets mardröm utan att ändra något i fientligheternas normala utgång. Man beslöt att tiden skulle flyttas fram sjutton år."
ur "Dekretet" av Marcel Aymé, i Mannen som kunde gå genom väggar, övers. Sture Hjerpe

"Och det var sant. Nils Johan Nilsson var känslig. Inte bara för sin kroppshydda. Han var helt enkelt känslig.
Det var därför han alltid, när han kunde, föreställde vem som helst utom just Nils Johan Nilsson.
Ibland var han engelsman från Eton och ibland amerikan och hette Sol Hurok och var impressario.
Att det verkligen fanns en impressario som hette Sol Hurok brydde han sig inte om eller utgick ifrån att ingen kände till.
Det var mycket han utgick ifrån att ingen kände till."
ur Om vänskap funnes av Stig Claesson

Åtta länkar en lördag

Harvey Pekar vs The Thing
En sida ur en serie i den kommande Strange Tales II, en tidning där indieserieskapare gör serier med Marvels superhjältar. Harvey Pekar skriver, Ty Templeton tecknar.

Hombres necios que acusáis av Sor Juana
På Old Poetry. Med en tolkning till engelska som diskuteras i kommentarerna.

Carl-Johan Malmberg om Jean-Luc Godard
"Jag förstod något, inte bara om Godard, inte bara om film, utan om konst överhuvudtaget: att man inte måste förstå den för att uppleva den. Det som var hårt och svårbegripligt kunde tvärtom vara betydligt starkare än det man omedelbart fick grepp om. Det viktiga med Godards Två eller tre saker jag vet om henne var själva känslan den förmedlade. Den känslan kan jag bara beskriva med ett ord – lycka."

Karin Dreijer ska göra varulvsfilmmusik
"Sveriges Lady Gaga" kallar filmregissören Honey Is Cool-, Knife- och Fever Ray-sångerskan. Filmen är en varulvsvariant på "Rödluvan".

Red Riding Hood-trailer
Trailer för filmen i fråga. Med vad som borde vara Dreijer-musik i bakgrunden.

Trailer för kortfilmen Little Red Riding Hood
Av David Kaplan och med Christina Ricci.
Jag har sett ytterligare en kortfilm, jag tror fransk-kanadensisk, som kombinerar "Rödluvan" och varulvsmyten. Fast den var en rätt trogen version av en av varianterna på sagan från innan bröderna Grimm tecknade ner den.

Om Angela Carter och In the company of wolves
Och tidigare så har jag skrivit om Carters version av sagan - filmen och novellen.
Anspelningarna på Rödluvan är vanliga i varulvsfilmen. Som i Ginger Snaps Unleashed (eller Ginger Snaps 2) där man vänder och vrider på rollerna i sagan. "Varg, flicka och jägare. Deras roller är här inte längre självklara."

Red - seriealbumet som nu blivit film

I början av Red får den nye CIA-chefen se ett hemligstämplat videoband. Detta handlar om en av U.S.A.s lönnmördare. När han kommer ut ur visningsrummet ger han order om att döda agenten som bandet handlar om. Ingen får någonsin veta att något sånt har hänt, att världen en gång var sådan.

Agenten på bandet heter Paul Moses och lever ett tillbakadraget pensionärsliv. Att skicka tre män att döda honom visar sej vara en dålig idé. Moses dödar männen och ger sej iväg för att få fatt på dem som gav ordern.

Denna serie av Warren Ellis (text) och Cully Hamner (bild) är som en actionfilm avskalad till sin kärna. Moses tar sej från punkt A till punkt B som han tänker skjuta sönder. Temat med den åldrade slagskämpen som dragit sej tillbaka är vanligt i amerikansk populärkultur. Och knutet till bilden av den amerikanske mannen. Oftast bara som undertext. Men här klagar Moses hela tiden medan han dödar folk till vänster och höger (och kallar de män han dödar för barn) att det inte längre finns några män som tar ansvar för vad de gör.

Men som den gamla tidens man är han också uttalat ett monster: "If I am a monster -- and i was a very quiet, loyal monster -- then I am quite definitely your monster."

Det här är kanske inte så subtilt. Vad som ändå hindrar serien från att bli enbart en enkel action är Hamners lite kantiga men väldigt smidiga teckningar.

Nu har då albumet blivit film. Det som är en kvalité hos serien - att den sextiosidiga Red enbart berättar det nödvändigaste av historien borde egentligen göra den lite problematisk att filmatisera. Det skulle bli en rätt kort film om man var förlagan trogen.

I filmversionen, där Bruce Willis spelar huvudrollen, har de lagt till en massa andra åldrade agenter. Och verkar ha gjort det till något av en komedi. Varken Expressens eller DNs recensioner nämner att filmen bygger på en tecknad serie. Utan handlar mest om skådespelarna. (uppdatering: inte heller Svenskan nämner förlagan, det gör dock Elin Larsson i Metro. Hon föredrar serien som hon säjer är tajtare)

Filmen har ändå fört något gott med sej. Tidigare fanns Red i samlad form enbart med den usla Tokyo Storm Warning (dessa ingick i en svit på fyra fristående miniserier som Warren Ellis skrev där förutom Red sf-serien Mek är rätt bra). Förra året gavs den pågrund av filmversionen ut i egen volym.

Det är en effektiv och underhållande tecknad serie. Som kanske inte är så väsentlig. Men har en hel del energi och mycket våld.

Den sårade

Ge mig din näsduk, syster,
för jag är allvarligt sårad.

- Säg mig vilken näsduk du vill ha:
den rosa eller den olivfärgade.

- Jag vill ha en broderad näsduk,
som i sina fyra hörn
har ditt hjärta insytt.

Rafael Alberti
1924
övers. Bo Magnusson.
I Alberti-urvalsvolymen Du som är ljuset