St. Swithin's Day

Tomorrow.
Telegrams of sympathy will flood in.
Andrew Harvey and Nicholas Witchell will read the news, heartbroken.
And all over the country there'll be parties in the streets.
Ding-Dong the wicked witch is dead.

Det regnar alltid i England. Åtminstone om man är nitton år. Som huvudpersonen i den tecknade serien St. Swithin's day från 1990 ("I hate being 19./I want to be 19 forever.") Serien är skriven av Grant Morrison och tecknad av Paul Grist. Den utspelar sej i England på 80-talet under Margaret Thatchers styre. Den 15 juli så är det St. Swithin's day i England. Om det regnar då så kommer det att fortsätta regna i fyrtio dagar (Jane Austen har skrivit en dikt om detta - den är inte särskilt bra). Berättelsen om Sankt Swithin är en av de saker vår hjälte tänker på i serien. Men han anklagar en annan för att det alltid regnar. Det är Thatchers fel.

Han reser in till London. Han snor böcker (Räddaren i nöden och en utgåva av Rimbauds dikter) som han vill att de ska hitta på honom "when this is all over". Han fantiserar att en flicka han ser på kafé blir hans flickvän.

I början när seriealbum började kallas för graphic novels även här i Sverige felöversattes det nästan alltid till grafisk novell. Och St. Swithin's day påminner en om många noveller som man har läst (och den är bara 20+ sidor lång).
Men en tecknad serie är inte en prosaberättelse (och grafisk roman är en korkad term). Skillnaden märks tydligast i en scen där huvudpersonen dansar framför Karl Marx' grav medan han hör Velvet Underground i sitt huvud. Detta hade naturligtvis kunnat skildras i textform. Men det är Grists teckningar som ger scenen dess verkan.

Grist är en serietecknate vars bilder numera är direkt igenkännbara. Här var han bara halvvägs framme vid detta typiskt gristiga - något serien tjänar på. Bilderna ger ett enkelt och omedelbart intryck. Också den inre monologen som utgör större delen av texten har något direkt över sej (Morrison ska ha baserat den på sina dagboksanteckningar från 19-årsåldern).

Det är en otypisk serie i både Morrisons och Grists bibliografier. Som mest är fyllda av genreverk - superhjältar och detektiver och sånt. Men man känner igen en grundton från senare Morrisonserier som The Invisibles eller sista numret av Animal Man.

Serien fick en del uppmärksamhet i den thatchervänliga tidningen The Sun när det begav sej. De tyckte inte om den.

Tidningens upprörda reaktioner citerades sen naturligtvis i reklamen när serien gavs ut i samlad form i en färglagd utgåva som är omöjlig att få tag i. Jag har läst den i Oni Press' svart-vita utgåva från slutet av 90-talet. Som går att få tag i till ett billigt pris utan större problem.
Det är en läsvärd serie, inte bara för oss Morrison-komplettister och Thatcher-hatare.

"I wonder if her blood'll be blue , like her ugly hats."