Gunnison av Mattias Jeschko-Edberg

"Nätterna slår ned på våra ryggar tills vi böjs. Men varje morgon reser vi på oss igen. Freud hade rätt när han var förundrad över de drifter som får oss till att vilja leva. Det finns inget självklart med det. När jag skriver detta tänker jag på min kärlek, saknaden som känns i min kropp. Lyckan som omfamnar allt. Vetskapen om att jag snart kommer få känna hennes lukt igen, höra andetagen som fyller mig. Jag måste få återvända till det."

Gunnison är en liten stad i delstaten Colorado i Förenta Staterna. Berättarjaget i Mattias Jeschko-Edbergs nya roman är på besök där med sin dotter och sin före detta fru. Den utspelar sej mestadels i Förenta Staterna men handlar också uttryckligen om Europa.

  Egentligen är det nästan hela handlingen i romanen. Berättaren, som varit i staden tidigare, beskriver vad han ser och funderar på livet, samhället och kärleken. Om det omöjliga i att skriva och om det nödvändiga med att skriva. ("Jag vill skriva för att söndra, för att röja vägen för något bättre. Oavsett hur omöjligt det är.") 

  Det händer kanske inte så mycket i boken men jag läste den här romanen parallellt med en välskriven skickligt berättad roman där det hände jättemycket – en så kallad episk skildring. Och Gunnison var en betydligt mer spännande och fängslande läsning. 

Mycket av spänningen ligger i språket. I essäsamlingen Och en konung trädde in i mörkret (2016) skriver Mattias Jeschko-Edberg om att han vill skrapa sitt språk rent, i den här boken skriver han att han måste hitta en långsammare hastighet. Och för varje bok är hans språk renare, hans röst mer sin egen. 

Någon gång kan detta riskera bli tics – ord som upprepas, en förkärlek för att berätta i futurum, författarnamn som återkommer. Men oftast är detta att boken har en tydlig igenkännbar röst en stor styrka. 

Det finns en ilska i boken men det är en lågmäld sorgsen ilska. Det Mattias Jeschko-Edberg här beskriver kan ibland påminna om en efter katastrofen-skildring fast katastrofen här är bara vårt nuvarande samhällssystem. Men det är också många vackra skildringar, av att gå och handla och lugna morgnar innan allting bryts upp. "Vi lever i de små tillfällena" heter det på ett ställe. 

Gunnison är Mattias Jeschko-Edbergs sjunde bok och andra roman. Tematiskt går den tillbaka ända till Eldträd tidig morgon (2013). Den känns som en fortsättning på Mattias Jeschko-Edbergs förra bok, diktsamlingen Till Athena (2019). Och på den självbiografiska essän "Kebabträume" i Southern Bastards, Kebabträume (2018).

Lite i skymundan har Mattias Jeschko-Edberg arbetat på ett författarskap som alltmer hittat sin egen röst. Till Athena fick lite mer uppmärksamhet än de tidigare böckerna så kanske kommer fler hitta fram till den nya boken. Jag hoppas det. För det är trots sin lågmäldhet på grund av sin lågmäldhet en stor roman, en uppfordrande läsning. 

(Först publicerad 22 november 2021. Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)