torsdag 22 april 2010

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: - I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död.
Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga.

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också - jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen. Liksom det inte är säkert att Strindberg kommit på hur man ska göra guld (även om det är möjligt och kan vara intressant att fundera över).

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Pocketversionen av Modernistas utgåva av Samtida... ska fortfarande gå att köpas. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek.

7 kommentarer:

Spiring sa...

En av mina mest omlästa böcker också, framför allt när jag var mellan 20 och 30 eller så. Då menar jag inte bara denna utgåva, utan alla varianterna.

Du menar att "A", kvinnan som tar livet av sig i boken, i verkligheten var en man? Det var mer än jag visste. Enligt Wikipedia dog Arne Sand av en hjärntumör, så i så fall var det en mycket fri tolkning av verkligheten. Fast både Rescontra och Samtida är ju i någon mån skönlitteratur, vissa avsnitt om "vännen x" eller "vännen y" verkar till exempel handla om sånt som hänt honom själv.

Härom veckan läste jag förresten Blåbärsmaskinen av Nils Claesson och fick då lära mig att vännerna som var närvarande då JM fastnade i yogaställning och rullade ner för en slänt var Slas och hans hustru, fast i hennes version rullade han inte ner i vattnet utan i en komocka. Det ena utesluter i och för sig inte det andra.

Petter Malmberg sa...

Oops. "Vännen S." ska det vara.
(Det är Nemesis Divina-episoden)Det gav onekligen en annan innebörd till stycket.
Jag har ändrat det nu.

Att också Myrdal ibland kan refereras till som Vännen Bokstav. är ett ganska typiskt exempel på hur Myrdal använder det självbiografiska i "Samtida...".

"För att kunna vara ärlig måste jag dra gränser för min ärlighet." heter det i början av boken.
En gräns kanske gick vid komockan.

Spiring sa...

Jo, jag hade precis kommit fram till det, att det nog var mannen med "värkhjälm" som du menade var baserad på Arne Sand.

Liksom med Ivar Lo och memoarerna kontra de självbiografiska berättelserna och romanerna, så färgas - som du skriver - en nutida läsning av Rescontra och Samtida av vad som senare stått i "jagberättelserna" från Barndom till Maj en kärlek, och vad man i övrigt vet om författaren. Och det innebär naturligtvis att man läser dem med andra ögon, vilket inte alltid är av godo - böckernas stora behållning är ju inte vad de händelsevis kan berätta om just författarens liv, och hur "sanna" berättelserna är, utan vad de mer allmängiltigt kan säga om hur en människas uppväxt och erfarenheter bidrar till att forma henne och hennes handlande längre fram i livet. (Oj, det blev en lång mening.)

I de fall då jag vet vem som är förebild för "vännen Bokstav", så stämmer bokstäverna i alla fall överens med förebildernas namn - nu senast för yogaincidenten. Har inte böckerna här nu, men det skulle inte förvåna mig om de vänner som verkar bygga på honom själv heter typ "vännen J" eller "vännen M".

Spiring sa...

Vill bara tillägga att böckerna naturligtvis inte kan sammanfattas med att deras "stora behållning" är vad jag skrev i min förra kommentar - så lätt kan de, framför allt inte Samtida, klassificeras.

Petter Malmberg sa...

Det är fler "vännen x" berättelser i "Rescontra" och därmed "En illojal...". Jag tror dock inte det finns "J" eller "M". (Jag tror han går under namnet "vännen N")
Annars verkar Myrdal oftast använda förebildernas för- eller efternamn.

Om man är intresserad av exempelvis Arne Sand som författare (vilket jag är - det var därför jag tog "vännen S" som exempel) så blir det naturligtvis intressant om han dyker upp i en bok.
Men egentligen ger den kunskapen inte så mycket till förståelsen av stycket. En nyckelromanläsning av boken är knappast den mest intressanta.

En uttalad anledning till den senare "En illojal..."-versionen var att Myrdal ansåg att han hopblandades med J.M., berättaren i boken.

Svårigheten att klassificera Samtida... (i dess olika versioner) är en del av vad som gör den till en stor bok.

Spiring sa...

"Vännen N" är det, det stämmer. Jag tänkte på minst två stycken i Rescontra - sida 35 respetive 109 i originalupplagan, sidorna 26 och 81 i En illojal europés bekännelser. Kanske också den episod som berättas av "en polsk intellektuell". Men det är som sagt inte främst som nyckelromaner de är intressanta.

Eftersom En illojal... kombinerar de två andra ser jag dem gärna som en enhet, fast egentligen är Rescontra och Samtida... rätt olika sinsemellan.

Petter Malmberg sa...

De blir till en enhet i och med den senare versionen. Vännen Bokstav-historierna är också en sak som ytterligare förenar de två böckerna.
Jag läste bägge första gången i samlingsvolymen "Samtida" som också har med "Söndagsmorgon". Så för mej hör de alla tre samman.