Själen är större än världen - Ricky Bruch 1946-2011

Stefan Jarls film Själen är större än världen följer diskuskastaren Ricky Bruch när han tränar för att göra comeback på OS i Lops Angeles 1984.

Vi får se honom lyfta vikter, diskutera den oändliga mängd mediciner han tar med sin läkare och sitta i naturen och fundera.

Det är en vacker, mycket långsam men märkligt fängslande film. Konflikten med Internationella Olympiska Kommitén ger filmen en riktning.
Både scener som de där Bruch tar muskelprov eller lyfter omänskligt tunga vikter och de när han sitter i den svenska naturen och läser poesi har en stillsam lyrisk ton.

Filmen finns utgiven på DVD samman med två andra kortare Jarl-dokumentärer.
Detta är inte en dokumentärfilm om Ricky Bruch, utan en film med Ricky Bruch" står det på DVDns baksida.

Det är den bästa av de av Jarls filmer som jag sett och en av de bästa svenska dokumentärerna. Som fångar in en även om man inte egentligen är så intresserad av idrott.
Se den.

Dans och lek och fagra ord

Är man road av ballader och folkvisor och hur de förändrar sej när de färdas över jorden så finns det en intressant svensk bok om detta.
Proffessor Gustaf Fredéns Dans och lek och fagra ord har undertiteln "Folkvisestudier". Sju kapitel om motiv i olika ballader och om hur dansen och sången skildras i äldre texter (bokens titel är från Erikskrönikan) och hos äldre författare som Dante, Chaucer och Bocaccio.

Flera av texterna är jämförelser mellan olika balladvarianter. "Den bretonska visan om greve Nanu och dess samband med den franska resp. nordiska visan enligt George Doncieux" lyder en för boken typisk rubrik.
Sista kapitlet handlar om Orfeus i svenska medeltidsballader.

Det är en mycket underhållande bok som jag ofta återkommer till.
Den gavs ut direkt i en billig originalpocket 1975. Vilket på den tiden inte var så ovanligt för den här sortens böcker.
Fredén har bland mycket annat också skrivit en bok om svenska folksagor.

Tom Paley och Peggy Seeger

Who's Going to Shoe Your Pretty Little Foot? Who's Going to Glove Your Hand? kom 1964. Albumet var ett samarbete mellan folkmusikerna Tom Paley och Peggy Seeger. Och så sjunger Tom Paleys fru Claudia Paley på ett spår.
Claudia och Tom Paley bodde under den här perioden i Sverige (långt senare skulle Tom Paley spela in en skiva med svenska sånger) men skivan är inspelad i England.

Den innehåller enbart traditionell musik. Flera spår påminner om varandra. Titelspåret "Who's going to shoe your pretty little foot" är som exempel en variant på Child-ballad nummer 76. Spåret innan den är också en variant på Child-ballad nummer 76. Med en liknande text men en annan melodi.

"Who's going to shoe your pretty little foot?" är en av flera låtar på skivan som låter bekant för den som har lyssnat på den tidige Bob Dylan. Paleys skivor hörde nog till de som den unge Dylan "lånade" av sina vänner.

Paley hade varit en av förgrundsfigurerna i New Lost City Ramblers. En grupp som spelade Old Time Music. De brukade börja sina spelningar med att säja att gammal musik var the new thing. Han har medverkat i fler band och samarbetat med många musiker.
Seeger var ett av de större namnen inom den amerikanska folkmusikscenen.

Två av de 16 sångerna på skivan är duetter mellan Paley och Seeger. De andra spåren delas jämnt mellan de som Paley sjunger och de som Seeger sjunger.
Skivan innehåller bra versioner av kända sånger som "Love Henry" (alltså "Henry Lee", med Paley på sång - Seeger har sjungit in den på annat håll), "Pretty Polly" och "The Cuckoo".
Men också de mindre kända sångerna är bra. Som "Englewood Mine" nedan, sjungen av Seeger:

Paying for it - ett seriealbum om att köpa sex

I början av Chester Browns senaste album Paying for it: a comic-strip memoir about being john så gör hans flickvän och sambo slut med honom. Men han bor kvar i lägenheten samman med henne och hennes nye pojkvän. Brownn trivs rätt bra med arrangemanget. Han saknar inte att ha ett förhållande. Men han saknar att ha sex. Han börjar gå till prostituerade (så om du köper boken så vet du vart pengarna går).
Detta diskuterar han med vänner och kollegor och en före detta flickvän.

Det förekommer många kvinnor i boken - men bara ett par av dem avbildar Brown så att deras ansikte syns. De flesta tecknar han med ansiktena täckta av hår eller pratbubblor. Ibland så anas deras anletsdrag när Brown ritar när han har sex med dem - då ser vi de uppifrån, på avstånd.

Att de prostituerade i albumet på detta sätt döljs och fråntas sin personlighet försvagar bokens försvar för att köpa sex.

För boken är ett försvarstal. Med ett långt efterord som argumenterar för att normalisera sexhandeln. Den börjar med en utopisk framtidsvision av ett samhälle där alla köper och säljer sexuella tjänster. Detta kommer tyvärr enligt Brown aldrig att inträffa pågrund av att den elaka Staten lägger sej i. Det är en korkad början och det blir inte bättre. Jag ögnade bara texten. (Merparten av den utgår från att man delar en libertariansk grundsyn - libertarianismen är en nordamerikansk underlig blandning av liberalism och anarkism). Avdelningen är onödig och drar ner seriealbumet.

Själva serien är betydligt bättre. Om än obehaglig. Handlingen består av scen efter scen där Brown söker upp prostituerade och har sex med dem. Dessa många sexscener är skildrade utan glädje. De prostituerade är tecknade till förväxling likt varandra (förutom att de dessutom alla är ansiktslösa). Det borde vara en tråkig läsning.

Men Browns skicklighet som serieskapare får en att fångas av historien. Teckningarna är avskalade. Brown själv är avbildad som om han bara bestod av det minsta möjliga antalet streck. Samma antal bildrutor förekommer på de flesta sidor. Men det finns ändå en kraft och ett liv i bilderna. Och berättandet har en rytm som får en att sjunka in i denna rätt så sorgliga historia.

Om jag inte hade vetat att det var en självbiografi med förord och efterord som försvarar ens rätt att köpa sex så hade jag nog inte gissat att det var det som var menat att vara bokens tendens.

Trots före- och eftertal och intervjuer och allt möjligt som påstår annat så framstår Brown i boken som en rätt så sorglig varelse. Hans argument som rationaliseringar. I en scen diskuterar huvudpersonen huruvida prostitution ska legaliseras eller avkriminaliseras med en kollega. Vår hjälte blir upprörd när
vännen inte håller med honom.

I kapitlet före det så har Brown sex med en prostituerad när det verkar som om hon får ont. “That she seems to be in pain is kind of a turn-on for me, but I also feel bad for her. I’m gonna cut this short and cum quickly.”
Brown ser bekymrad ut när han tänker detta. Vi får inte se flickans ansikte.

Bild & Bubbla

Bild & Bubbla var (och är) en tidskrift utgiven av Seriefrämjandet. Nummer 6/82 var det första numret av tidningen jag läste.
Det innehåller en artikel om Floyd Gottfredsons dagsserie Musse Pigg. Och en intervju med undergroundserieskaparen Bill Griffith.

Artikeln om Musse Pigg heter "Hjälte: Pigg Musse" och var skriven av Horst Schröder. Schröder stod för en stor del av materialet till tidningen. På den här tiden hade Bild & Bubbla också med en kort serie i varje nummer, knuten till en av artiklarna eller intervjuerna. Här är det en serie med Zippy the Pinhead av Griffith.
Den borde jag väl egentligen ha varit lite för liten för att uppskatta när jag först läste den. Men det är en rolg serie, ett bra exempel på Griffiths serier.

I numret finns också recensioner, bland annat om två böcker om tecknade serier - bägge riktade till skolan. Samt en artikel om en dansk skämtstrippserie, nyheter från serievärlden och recensioner av amatörserier (Gunnar Krantz är en av de som tas upp, hans serie säjs vara influerad av Mystiska 2:an). Och så, naturligtvis, en artikel om en fransk sf-serie.

Jag brukade läsa Bild & Bubbla på biblioteket när jag väntade på att min far skulle bli klar. Det här numret var det enda jag tror jag hade - det är rätt sönderläst (omslaget ovan finns inte kvar på mitt exemplar).
Jag skaffade en bok med de tidiga Musse Pigg-stripparna några år senare. Men den slutar strax innan den period som Schröder framställer som seriens mest intressanta. Då den övergår från att vara en skämtserie till en äventyrsserie med komiska inslag. Den ska börja ges ut i sin helhet av det amerikanska förlaget Fantagraphics.

Bröd och stenar

Bröd och stenar är ett urval ur den franske poeten Eugène Guillevics produktion. Den ingår i serien "Moderna poeter" på Norstedt. Serien redigerades av Anders Olsson och Lars Gustafsson, jag tror bara det kom två volymer (den andra var med Michael Krüger).

Det är en tunn men vacker bok (jag köpte den på en rea en gång, utan att känna till poeten, mest för att volymen var så snygg). Den innehåller runt 15 av Guillevics dikter. De äldsta från 1942, den nyaste från 1978.

Guillevic var en kommunistisk poet som hade debuterat under ockupationen. En slags brytning med den politiska poesin ska ha kommit med samlingen Carnac från 1961.
Med vilken han enligt baksidan av Bröd och stenar och volymens förord ska ha utvecklat en ny stil. Endast en kort dikt finns med i boken från Carnac, vilket kan bero på att den egentligen består av en enda lång dikt. Denna finns på engelska (Guillevic verkar vara rätt rikligt representerad på engelska, Ingrid läste nyligen ett urval).
I stället domineras boken av två 40-talssamlingar, debuten Terraqué och den strax efter kriget utkomna Exécutoire.

Dikterna från de här två samlingarna är väldigt bra, liksom de från perioden efter Carnac. Urvalet stöder kanske inte direkt att det är någon stor skillnad mellan dessa. Men likheten i ton kan bero på att Gustafsson valt sina favoriter.

En intervju med Guillevic går att läsa i Gustafssons Kommentarer. Och det kom en ny bok med Guillevic-tolkningar i år kallad Sånger som jag ännu inte hunnit läsa.
Ett par av tolkningarna i Bröd och stenar finns i Gustafssons Bränder. Tolkade dikter från Vergilius till Heaney (som rekommenderas) - men inte, som jag råkade säja i förra inlägget, allihopa. Snarare en tredjedel.

En som finns i bägge är "Monster" ur Terraqué:


Monster

Det finns monster som är mycket goda,
Som sätter sig mittemot er med ögon,
slutna av ömhet
Och på ert bröst
sätter de sina pälsmjuka tassar.

En kväll -
när allt är purpur i universum,
när klipporna återtar sina vilda banor,

Då skall de vakna.
Eugène Guillevic
1942
övers. Lars Gustafsson

Åtta länkar en lördag

Vid Evelyns bageri i Norberg av Lars Gustafsson
En dikt av Gustafsson skriven för Babel (ett TV-program). De sista raderna är tagna från de sista raderna i första halvan av Eugène Guillevics dikt "Saker" (du kan läsa denna hälft av Guillevics dikt HÄR). "Saker" inleder Bröd och stenar - ett urval av Guillevics dikter valda och tolkade av Gustafsson. En vacker volym med vackra dikter (de finns också i Bränder. Tolkade dikter från Vergilius till Heaney - en volym med Gustafssons dikttolkningar).

Den grymma Matteuseffekten - Vixxtoria (sic) om Yarden av Kristian Lundberg

"Jag strök ett halvfärdigt och halvlångt resonemang om hur just Lundberg på flera sätt skriver in sig i arbetarlitteraturen. Dels genom att han själv så explicit skriver om de arbetarförfattare han själv läser och inspireras av, dels genom sin bakgrund, och dels – kanske viktigast i den här boken – att han bokstavligt talat hamnar i en situation som liknar den många arbetarförfattare skrev om och ville förändra" (Vixxt i kommenterarerna.)

Arbete, klass och litteratur av Lorena Toro Meneses
En liten debatt om Lundberg och arbetarlitteraturen har gått i Helsingborgs dagblad efter en recension av Och allt ska vara kärlek. Meneses tvivlar på Lundbergs autencitet.


Se boken! av Magnus Nilsson
Medan Nilsson menar att Lundberg ingår i arbetarlitteraturens tradition just genom att vända sej från den "Folke Fridell hävdade exempelvis på 1940-talet att framväxten av folkhemmet och den moderna storindustrin nödvändiggjorde en ny typ av arbetarskildring. Och antagligen var det liknande idéer som låg bakom att många arbetarförfattare (bland annat Maja Ekelöf och Göran Palm) under åren kring 1970 övergav den realistiska fiktionsprosan till förmån för ett mer dokumentärt berättande." (varken Ekelöf eller Palm kan säjas ha övergett den realistiska fiktionsprosan då Rapport från en skurhink var Ekelöfs första bok och Palm innan Ett år på LM mestadels skrivit poesi, kritik och debattartiklar, inga arbetarromaner).

Jag är ingen arbetarförfattare av Kristian Lundberg
Lundberg svarar.

Jag har ett utkast nånstans till ett inlägg som jämför Folke Fridells Greppet hårdnar och Yarden. Det kanske man skulle leta upp.

Det finns fyra slags mörker av och med Tua Forsström
Forsström läser en specialskriven dikt på Forum för poesi och prosa. Från förra året.

Liftarens guide till galaxen - radioversionen
Douglas Adams bok var först en radioföljetong. Det här är början på den. Den engelska versionen - den har också gjorts på svensk radio. Radioversionen skiljer sej en del från romanerna.

Love from the shadows av Gilbert Hernandez

Love from the shadows är det senaste av de så kallade Fritzfilmserierna av Gilbert Hernandez.
Fritz är en karaktär i en annan svit serier som Hernandez gjort. Där försöker hon slå igenom som filmstjärna. Men är mest med i underliga B-filmer.
Det här albumet är då tänkt att vara en av de filmer som Fritz är med i (det här påminner lite om hur filmregissören Tarantino i intervjuer brukar säja att Kill Bill är menad att vara den slags film som finns i Pulp Fiction-världen).
Det här är det första av dessa fritzfilmalbum som jag har läst. Men de senaste två numrena av Love & Rockets har innehållit denna slags serie.
De tyckte jag var rätt bra (jag har tidigare skrivit om Hypnotwist.)
Det här var inte så bra.

På många sätt påminner albumet om andra, bättre, Hernandez-serier som jag har läst. Det finns ett syskonpar som vill hämnas på sin far, underliga oförklarade figurer som kallas för monitors och går omkring i kläder som ser ut att komma från en billig sf-film från 50-talet (bihistorien med dessa övervakare är den bästa delen av albumet).
Men berättelsen tar aldrig riktigt tag i en. Hur mycket våld och sex och hårdkokta falska andeåkallare den än innehåller.

Till en del tror jag att problemet är just detta att det ska föreställa en film. En av historiens plotpoints är att Fritz spelar två karaktärer. I början finns också en scen som jag antar är menad att föreställa en dåligt spelad orgasm.
Hernandez teckningar är svagare, liksom tunnare. Men ibland verkar också detta som om det är meningen - som om han efterliknar en överbelyst dålig filmproduktion.

Albumet får aldrig stå på ena ben. Det blir som en fotnot till Fritzserierna (alltså de om Fritz själv, inte om filmerna hon spelar med i). Huvudpersonens sexuella förödmjukande speglar Fritz egna i High Soft Lisp. Men de scenerna i det albumet är obehagliga därför att Fritz där är en fullt utvecklad karaktär. Medan personerna i Love from the shadows knappt lyckas vara klichéer.

Detta album är påverkat av B- och exploitation-filmer. I interjuer har Hernandez pratat om hur märkliga och kraftfulla dessa ibland kan vara och att han vill fånga den energin.
Men albumet påminner en snarare om att de flesta B-filmer är olidligt tråkiga.

Jorge Luis Borges - Tigrarnas guld

Det finns inte många dikter om Karl XII bland de diktsamlingar jag äger. "Till Karl XII" i dikturvalet Tigrarnas guld av Jorge Luis Borges har, som de flesta av Borges dikter, en lätt sorgsen ton. Samtidigt som den på nåt sätt är kall - "Du brinner iskall, ensam som öknen./Ingen nådde din själ och du är död."

Karl XII dyker upp på åtminstone ett ställe till i boken. Det är rätt mycket Norden hos Borges. En dikt från den nyaste av samlingarna i urvalet, som också gett den dess namn, handlar om Island och fornnordiskt språk. Hur hans far gav honom en översättning av Völsungasagan när han var liten och hur han nu försöker läsa i original.

"det barn jag var och som inte har dött" heter det. Och bilden med olika Borges återkommer flera gånger. Bland annat i en av prosadikterna.
Dessa prosadikter påminner mer om Borges noveller. "Ett problem" kan ses som en pendang till en av de mesta kända av ficciones - "Pierre Menard, författare till Don Quijote".

Borges poesi är en viktig del av hans verk. Tigrarnas gul, i den av Artur Lundkvist redigerade serien Tuppen på berget, är ett bra ställe att börja. Det är ett fylligt urval från tre diktsamlingar och en best of-samling med Borges. Kom 1975, medan dikterna är från åren 1923-1972.

"Oändlig ära gav gudarna åt andra,
inskrifter och medaljer, monument och pålitliga historiker:
om dig, obekante vän, vet vi blott
att du en afton hörde näktergalen."
(ur "Till en mindre poet i antologin", övers. Marina Torres och A. Lundkvist)

5 bra argentinska böcker

Apropå att det är Argentinas nationaldag.

Adolfo Bioy Casares - Morels uppfinning
I denna korta roman kommer en förrymd fånge till en ö där han, från början på avstånd, betraktar ett sällskap och derasintriger. Med tiden blir han mer oförsiktig när han iakttar dem. Men de verkar inte lägga märke till honom. En perfekt spänningsroman.

Jorge Luis Borges - Fiktioner
Dessa ficciones är grunden till den borgeska berömmelsen. Korta märkliga fantastiska berättelser om städer som styrs av ett lotterisällskap, en påhittad värld som tar över vår egen och ett bibliotek där alla möjliga böcker finns.
Fiktioner gavs ut i Bonniers pocketklassikerserie för ett par år sen. Tidigare fanns visserligen alla novellerna däri på svenska men utspridda.

Julio Cortazar - Hoppa Hage
Cortazars tegelsten hoppar i tiden. Men har också utmarkerat kapitlena i kronologisk ordning. På lite samma sätt som den japanska tecknade TV-serien The Melancholy of Haruhi Suzumiya.

Ernesto Sabato - Om hjältar och gravar
Det är ett bra tag sen jag läste den här. Men som 17-åring tyckte jag det var en av de bästa böcker jag läst. Och redan som 17-åring hade jag oklanderlig smak.

Juan José Saer - Undersökningen
Det här är en sån där modernistisk deckare som undergräver deckargenren, typ. Vilket i vanliga fall är den enda sortens böcker jag skyr mer än deckare. Men den här är bra.

(Repris från förra året - duger det åt norrmännen så duger det väl för argentinarna. Jag kom inte på fem bra argentinska filmer - vilket kan bero på att jag är trött, jag har för mej att det egentligen är ett rätt flitigt filmland.)

Livet, universum och allting

Viktiga fakta ur den Galaktiska Historien, punkt 1.:
[...]Natthimlen över planeten Krikkit är Universums mest ointressanta sevärdhet.

Livet, universum och allting är den tredje boken i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit. Det har alltid varit min favorit av de fem böckerna. Av det enkla skälet att jag läste den först.

Denna tredje bok i serien var på sätt och vis Adams första roman. De tidigare två romanerna var romanversioner av en radioföljetong. Vilket märks på deras rätt episodiska karaktär. Nu passar den Adams stil rätt bra. Och själva ramhandlingen i Livet, universum och allting är den svagaste delen av boken. En i och för sej rätt lustig historia om ett fredsälskande folk som vill utrota alla andra varelser i universum ("Hela vägen sjöng dom stilla, melodiösa sånger om fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och förintelse för alla andra livsformer". (övers. Thomas Tidholm)) Men den hade fungerat bättre som en av de många kortare berättelserna i boken än som ett skelett för romanen.

Om jag skulle se mer objektivt på böckerna, och inte gå efter vad jag läste först i elvaårsåldern, så är Restaurangen vid slutet av universum (del 2) den bästa av böckerna, med den bästa inledningen: "Det finns en teori som säjer/att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för/och varför det existerar/kommer det omedelbart att försvinna/och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt.[och på nästa sida:]Enligt en annan teori/har detta redan inträffat."

Om man inte tycker att det och citate överst på inlägget är roligt så kommer man nog inte att uppskatta Adams böcker. Anledningen till både hans popularitet och att många står helt oförstående inför romanerna är att Liftarens guide till galaxen och uppföljarna är konsekventa i sin humor.

Jag gillar böckerna. Men ibland kan den entusiasm med vilka andra gillar dessa romaner och radiopjäser vara lite tröttande. Idag har till exempel av Liftarens guide-fandomen utsetts till handduks-dagen. Inspirerat av ett redan i de fem romanerna utslitet skämt.

Så om du skulle se någon gå omkring på stan idag som bär på en handduk så har du min tillåtelse att slå personen i fråga.

Tarantula - en roman av Bob Dylan

translate this fact for me, dr.
blorgus: the fact is this: we
must be willing to die for
freedom (end of fact) now what
i wanna know about the fact is this: could
hitler have said it? de gaulle? pinocchio? lincoln?[...]general franco?
custer? is it possible that jose melis said it?[...]by the way, if you do not
have a reply to me by this coming tuesday,
i will take it for granted that all these
forementioned people are all really the
same person...

Bob Dylans "roman" Tarantula skrevs 1966 men kom först ut 1971. Den kallas "A novel" på omslaget men är snarare en samling prosadikter - möjligen noveller. Dylans låttexter har flera influenser. Från protestmusik till modernistisk poesi till amerikansk folkmusik. Hans prosa är emellertid tydligt influerad främst av beatpoeterna - Alan Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och de där.

Det gör att boken inte blir lika stark som hans texter.

Innan Tarantula hade Dylan haft kortare betraktelser på baksidan av albumen Subterranean Homesick Blues (från början och numera återigen kallad Bringing it all back home) och Highway 61 revisited. Boken är rätt lik dessa. Nu är de inte så dåliga och de bästa delarna av Tarantula är i samma klass. Var och en för sej skulle nog de flesta kapitlena i boken vara läsvärda. Men det blir lite mycket efter ett tag.

Rytmen driver texten mer än innehållet. Vilket ofta händer när beat-poeter ska skriva prosa (Tarantula påminner till exempel om den beatpoesiinfluerade Amiri Barakas senare korta prosastycken - och jag tror inte detta beror på någon direkt påverkan).

Av och till finns det en del roande formuleringar, framförallt i de lite mer direkt satiriska brev som knyter samman styckena (citatet överst är från ett sånt brev).

Det finns en svensk översättning av Tarantula. Men den har jag inte läst så jag kan inte uttala mej om hur pass bra den är. Det borde vara en rätt svåröversatt sak.