Tomas Tranströmer - poesins Astrid Lindgren?

I helgen i en paus i bokslängandet kom jag och min entusiastiske bokförstöringsmedhjälpare (som ville att jag skulle slänga betydligt fler böcker) att prata om Tomas Tranströmer. Som ofta när Tranströmer kommer upp kom också nobelpriset på tal.

Min bokkastningskumpan undrade varför man alltid nämnde just Tranströmer som kandidat. Varför till exempel inte Robert Bly? Han har också skrivit en del snygga bitar.

På vilket jag svarade att Tranströmer har ett jämnt författarskap utan en Järn-Hans på sitt samvete.

Som man gärna vill så hade min kamrat glömt bort att det var Bly som skrev Järn-Hans. Och visst - man kan inte skriva Järn-Hans och få nobelpriset.

Men vi gick vidare till varför Tranströmer är det enda svenska hoppet i nobelprissammanhang. Jag gillar Tranströmer. Jag skulle aldrig få för mej att slänga en Tranströmer (kanske om jag hade haft memoarerna).
Att han så självklart skulle stå högre än alla andra nu levande svenska författare känns ändå lite tveksamt.

När Günther Grass fick nobelpriset talade han inför publik i Stockholm. Och fick frågan vem han tyckte skulle få priset nästa gång. Han svarade P. O. Enquist. Den tidigare skrattande och applåderande publiken lär ha blivit tyst och tittat obekvämt på varandra.

Vi vet inte hur stor Enquist är utomlands, som min medFahrenheit 451-brandsoldat uttryckte det och vi fortsatte i stället att tala om Musikanternas uttåg - en av de få böcker han nog hade blivit arg om jag hade försökt att slänga.

Nu anser jag inte att ett nobelpris säjer särskilt mycket. (Och den senare delen av Enquists författarskap tycker jag är rätt tråkigt.) Men det ständiga framhållandet av Tranströmer som vår ende svenske kandidat är ändå lite besynnerligt. Särskilt eftersom det ofta är människor som verkar ha läst högst ett dussin poeter (varav minst två är Bob Hansson) som varje år hoppas att Tranströmer ska få det.
När blev Tranströmer poesins Astrid Lindgren?

(repris från den 12 nov 2010, det där med bokslängandet i början hänvisar till ett allmänt omtyckt inlägg veckan innan detta)

Flann O'Brien

I en kort text av Brian O'Nolan under hans pseudonym Myles na gCopaleen så beskriver han utförligt en snömätare. Som genom ett rör fångar in snö som när den sen smält hamnar i en hink. Enligt vår berättare är en sådan här snömätare väldigt bra att ha på sin tomt om "någon ung man med månansikte som läser Proust råkar driva omkring runt ert hus". För eller senare kommer denna yngling att (på franska) utbrista Var är den snö som föll i fjol?. Då visar ni honom snömätaren och pekar på hinken: där är snön som föll i fjol.

Brian O'Nolan eller Myles na gCopaleen eller Flann O'Brien skulle ha fyllt hundra år idag. Han debuterade som romanförfattare med Sanning är ett udda tal (At-Swim-Two-Birds) 1939. Det är en udda berättelse om en studerande som ligger på sitt rum mestadelen av romanen. Där ligger han och hittar på historier. En av dem handlar om en författare vars karaktärer besöker honom.

Det är en slags modernistisk experimentell roman. Men en mycket rolig sådan. Som kan rekommenderas till den som gillar Dumskallarnas sammansvärjning lika mycket som till den som gillar James Joyce.

En av karaktärerna i en av berättelserna-i-berättelsen i Sanning är ett udda tal är en irländsk sagohjälte och historieberättare. Och romanen innehåller parodier på både vilda västern-historier och socialistisk kampdikt. O'Brien skrev en roman på gaeliska, Klagomunnen som är en parodi på irländska patriotiska romaner där folk är fattiga och äter potatis och går omkring och säjer att såna som vi kommer aldrig mer att finnas. Det är en mycket rolig bok och man behöver inte ha läst de irländska berättelser som den parodierar för att uppskatta den. Inte om man läst Vilhelm Moberg eller Moa Martinsson.

O'Briens andra roman Den tredje polisen är ännu mer absurd än debuten men också enklare och mer direkt. Den blev refuserad och gavs ut först postumt. Med åren har O'Briens böcker blivit till klassiker och hans hundraårsdag uppmärksammas av flera brittiska tidningar.

Dessa tre romaner av O'Brien kom i början på 90-talet ut på svenska på Ellerströms förlag, i tre vackra volymer (Den tredje polisen var en nyutgåva, men reviderad) översatta av Magnus Hedlund som också hade skrivit efterord. De gav även ut en fjärde volym med liknande utseende kallad Tema O'Brien med texter om författaren samt kortare historier som den om snömätaren. Om just den finns med vet jag inte säkert - jag har den i antologin På spaning efter den gris som flytt (red. Claes Hylinger och Hedlund).

"En god bok skulle kunna ha tre fullständigt olika öppningar, relaterade till varandra enbart i författarens förhandsvetskap, eller för den delen hundra gånger så många slut." (övers. Hedlund) heter det på första sidan av Sanning är ett udda tal.

SAG ES MIR

Här är originalet då om man inte hört det. "Ein Stühl in der Hölle" med Einstürzende från Haus der lüge. Som betyder Lögnens boning - om inte min gymnasietyska sviker mej.
De rytmiska slagen (som i Amanda Palmers version gjordes genom att publiken klappade takten) görs genom att en stor metallpåle stöts i golvet. Något som lär vara rätt tufft live.
Men detta är då studioversionen.

Einstürzende Neubauten och Bon Jon Jovi och Amanda Palmer

Ovan tolkar Amanda Palmer låten "Ein Stühl in der Hölle", en Einstürzende Neubauten-sång. Jag har skrivit mer om sången HÄR. Och om hur den folkballad den bygger på är en gemensam nämnare mellan Bob Dylan och Neubauten.

På klippet är bara de två första minuterna Neubauten-hitten. Sen följer en Jon Bon Jovi-cover. Neubauten och Jon Bon Jovi är förvisso en oväntad kombination. Men så driver de också mest med Jovi-låten (själv kan jag nog tycka att Palmer har mer germensamt med Jovi än med Neubauten)

Adonis - always the bridesmaid

Plötsligt,
omringar nattväktarna luften
och avbryter stigarnas kuttrande
de knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna

- Vad är ni rädda för?
- För allting. För böcker och kif, hasch och bläck,
hanen och honan, dagen och natten...

Spekulationerna har startat inför Den Stora Årliga Litterära Pseudohändelsen. Adonis toppar en av vadslagningslistorna.
Det måste vara segt att vara Adonis ibland. 50 veckor om året så bryr sej ingen om honom och de flesta som läser honom läser honom bara för att de ska kunna säja att de har läst honom om han nu skulle gå och få det där priset. Om man går efter bokbloggar så blir dessa läsare sällan imponerade (3 av 5 stjärnor).

Ändå är han en riktigt bra poet: "Han ska förse bokstäverna med tecken/som kommer att avslöjas i sin tid/ty han och tiden är två barn i samma säng//Poesin stiger ur sin fålla/Härska som ni vill, o galaxernas moln/min dikt tar på sig sin kaftan/med välavvägda ord med hjärtats/matematik"//Visst kan du vara poet här/mellan gården och fängelset/mellan Imozar voch Tanger/mellan Asilah och Agadir/[...]Min dikt tar på sig sin kaftan/rytmen är blodet som forsat i nuets ådror"
(ur en dikt i Den förälskade stenens tid (övers. Hesham Bahari))

Stormcentrum - modern tysk prosa

Stormcentrum. Modern tysk prosa är en antologi redigerad av Stig Jonasson och Carl-Henning Wijkmark från 1964. Så modern är den kanske inte längre. Och texterna i den var inte så nya när den kom heller. Flera av de är från mellankrigstiden. Till skillnad från de flesta såna här urval är det fler romanutdrag än noveller.

Här finns Max Frisch och Klaus Mann (third most famous Mann!); Gottfried Benn och Ernst Jünger. De två senare har fått lite av en renässans i Sverige på senare tid. Att Jünger (och i mindre mån Benn) inte översattes brukar förklaras med författarens radikalkonservativa politiska läggning (och som Göran Greiders artikel i Aftonbladet visar så är Jünger fortfarande kontroversiell). Men de flesta av de tio författarna i Stormcentrum är dåligt representerade på svenska. Inte bara de som vart ultrahöger.
Förordet beklagar att bara ett fåtal tyska namn rönt intresse i Sverige. Vid den här tiden så hade det anglosachsiska tagit över den roll det tyska tidigare haft.

De två höjdpunkterna i boken är "Antigone" av Alfred Döblin och "Generalen talar" av Karl Kraus.
"Antigone" ett kapitel ur Döblins romantrilogi November 1918 omredigerat till novell. Den skildrar en diskussion i en skolklass om det antika dramat. De olika politiska fraktionerna i klassen har sina tolkningar av pjäsen.
"Generalen talar" är ett kort utdrag ur Kraus pjäs Die letzten Tage der Menschheit. En pjäs som den österrikiske Kraus (tysk prosa betyder här tyskspråkig) själv ansåg bara kunde sättas upp på planeten Mars och som brukar kallas för oöversättlig. Men dramat har satts upp på Jorden och den finns numera på engelska så man skulle ju önska att någon kunde ta och ge ut den också på svenska.

Stormcentrum gavs ut i en häftad volym av Prisma. De gav ut flera liknande antologier. Den bör gå att få tag i begagnat.

10 bra tyska skivor

Med anledning av Tysklands nationaldag:

Blixa Bargeld - Auftragsmusik Film- und Theatermusiken
Skiva av Neubauten-sångare med musik till en uppsättning av en Bernard_marie Koltes-pjäs och en film. Bägge från 1994 (albumets engelska titel är Commissioned Music)
Bästa spår: "Somewhere over the rainbow" (eller snarare så vet jag inte vilka av de andra instrumentala spåren som är vilkq)

Einstürzende Neubauten - Fünf auf der oben offenen Richterskala
Neubautens fjärde album från 1987 är industriblues när den är som bäst.
Bästa spår: "Morning Dew"

Einstürzende Neubauten - Silence is sexy
Neubauten har fortsatt att hålla en hög kvalité genom åren. Den här kom år 2000. Albumets sista låt "Total Eclipse of the Sun" och Bonnie Tylers "Total eclipse of my heart" är en mash-up waiting to happen.
Med två Einstürzende på listan och en Blixa kanske det blir lite för mycket Neubauten men å andra sidan så lider de flesta listor av en viss Einstürzende Neubauten-brist.
Bästa spår: Musentango

Faust - The Faust Tapes
Bästa spår: Hela albumet är ett enda långt spår, viel avant-garde.

Die Haut - Headless body in a topless bar
Jag brukar bara spela halva den här. Den halvan jag inte brukar spela är instrumental. Men bra. Andra halvan har gästvokalisterna Nick Cave, Mick Harvey, Kid Congo Powers och Anita Lane.
Bästa spår: "Sad dark eyes" (med Harvey på sång)

Der Himmel über Berlin. Original Musik aus dem Wim Wenders Film
"DIE HELDEN MEINE GESCHICHTE SIND ENGEL. RICHTIG ENGEL! WARUM AUF NICHT?" (Hjältarna i min berättelse är änglar. Just det, änglar! Och varför inte?) - Wim Wenders i innerkonvolutet.
Soundtracket till Himmel över Berlin. Med instrumental musik av Jürgen Knieper. Samt tidigare utgivna poplåtar av Laurie Anderson, Nick Cave & The Bad Seeds och Crime & The City Solution. De två sistnämnda banden var berlinbaserade när filmen gjordes. I en scen i Himmel över Berlin så sjunger Solveig Dommartin, som spelar den kvinnliga huvudrollen, med i låten "The Carny" med Nick Cave & Dom men hennes nynnande är tyvärr inte med på skivan.
Bästa spår: "Lied vom Kindsein"

Kastrierte Philosophen - Between Shootings
Bästa spår: "One of these days"

Dagmar Krause - Supply & Demand
Bästa spår: "Supply & Demand (The trader's song)" ("Jag vet ej, vad en människa är,/bara priset jag vet." (övers. E. Leisner))

Gisela May - Gisela May singt Brecht
Den här får representera Östtyskland. Liksom Krauses skiva är det tolkningar av Brechtlåtar.
Bästa spår: "Zu Potsdam unter den Eichen"

Slapp Happy - Acnalbasac Noom
Spelades in 1973, från början med titeln Casablanca Moon. Skivbolaget sa nej till den versionen och den kom ut i en omproducerad variant med stråkar och sånt. Och som lät som mycket annan progressiv musik från den tiden. Några år senare släpptes den här ursprungsversionen - som har en mer omedelbar ljudbild och i en bättre värld hade varit en av de klassiska banbrytande rockskivorna.
Bästa spår: "A little something"

Tidigare års tysklandsfirande:
10 bra tyska romaner
10 bra tyska filmer

Citerat från veckans läsning

"Trumhinne-trumma! Röd och mottaglig darrar och surrar den som vingarna på en sjungande insekt. Ovanför mitt huvud sönderdelar en refräng, komponerad av alltför höga toner, luften i mikroskopiska gallerier."
ur Intet liv av Nina Bouraoui, övers. J. Wicktor

"Trots att biblioteken lånar ut böcker till invånarna i många städer i Frankrike, Belgien och Tyskland och medan sådana böcker är mycket efterfrågade av arbetarklassen, försvinner de ändå inte eller blir stulna, bara tummade och ärligt slitna. Därför var det värt att överlägga huruvida vi också skulle låta böcker bli utslitna av en läsande allmänhet."
ur "Offentliga bibliotek utan avgifter" i Vardagsord, dirigerad av Charles Dickens (artikeln från den 19e april 1851 är publicerad anonymt, men enligt innehållsförteckningen skriven av Henry Morley & Eliza Lynn), övers. L. Lindström

Åtta länkar en lördag

(bliden är från Roger Landridges tecknade serie baserad på The Muppet Show)

En Tomas Riad har valts in i Svenska Akademien (sic). Björn Wiman i DN citerar August Strindberg. "Vad har han gjort (vilket ju skulle vara viktigast) Ja, det vet ingen." (ur "Så går det till!"). Och Expressen verkar ha lite samma problem när de ska beskriva hans verk som Illustrerad tidning hade i Strindbergs novell. Artikeln Börk börk börk. Ehula hule de chokolad muus, som även Peter Englund - en historiker som också sitter i akademin - länkar till på sin blogg verkar spela samma roll som "Till Emma på hennes fjortonde födelsedag" gör i "Så går det till!". Det är annars en rätt underhållande artikel om den svenske kocken i Mupparna av Riad. Som då är professor i nordiska språk.
Då akademin ger ut ordböcker och sånt, en av deras verksamheter som inte ens jag har något att invända emot, så är en språkvetare väl bra att ha där. Även om jag knappast kommer att rusa efter att läsa hans tal om Birgitta Trotzig, i Expressen säjer han att han inte läser mycket skönlitteratur nuförtiden men att han läste Dykungens dotter när han var yngre. Så några stora insikter i Trotzigs författarskap ska man väl inte vänte sej i det talet. Det enda sånt tal jag läst, Katarina Frostensons om Artur Lundkvist, vart jag ändå rätt besviken på.

till Några ord om "Mina priser" av Thomas Bernhard
Ingrids boktankar skriver om Bernhards bok om sina litterära priser.

Beto vs CF
The Comics Journal jämför utseendet på den senaste Love & Rockets (jag har beställt mitt ex) och C.F.s Powr Masters 3.

Chris Ware goes digital - Simon säger om Touch Sensitivity
Simon säger skriver om den där iPad-serien av Ware som vi nämnde förra veckan. Med bildexempel.

Leif Zern om Tolvskillingsoperan på Uppsala Stadsteater
"På sjuttiotalet retade jag mig på de konservativa kritiker som hävdade att ”Tolvskillingsoperan” är Brechts bästa pjäs, lekfullare och mer spontan än de senare parablerna. Efter att ha sett Dennis Sandins förstklassiga och riviga tolkning är jag beredd att ompröva min ståndpunkt. I varje fall till hälften."

5 bra nigerianska romaner

Idag är det Nigerias nationaldag. Flera av romanerna på vår nationaldagslista nedan knyter an till varandra. Chimamanda Ngozi Adichie citerar en dikt av Chinua Achebe som motto i sin roman. Som enligt en del kan ses som en slags fortsättning på Allt går sönder. Och en berättelse ur Allt går sönder återkommer i Amos Tutuolas Palmvindrinkaren

Allt går sönder av Chinua Achebe

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Den här har jag just börjat läsa. Men än så länge är den rätt så fängslande och alla säjer ju att den är bra så om den inte är det är det allas fel och inte mitt. Adichie är en av de mest framgångsrika nigerianska författarna av idag och flera av hennes böcker finns på svenska.

Aké - barndomsåren av Wole Soyinka
Pojken Wole växer upp i den lilla staden Aké. En barndomsskildring med självbiografiska drag.

Laglöshetens tid av Wole Soyinka
Handlar om byn Aiyéró som är något av en utopi, ett rättvist samhälle i en orättfärdig tid. Byn börjar dra till sej uppmärksamhet från omvärlden, dess militär och dess politiska grupperingar. En slags politisk thriller och en stor roman.

Palmvindrinkaren av Amos Tutuola
Kom ut ungefär samtidigt som Achebes Allt går sönder och handlar om samma stamfolk. Den består av deras sägner som vävs ihop till en berättelse av det fantastiska slaget.

WE3 av Grant Morrison och Frank Quitely (den nya utökade utgåvan)

We3 är en tecknad serie av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild) som först gavs ut i tre lösnummer 2004 och sen kom i samlad utgåva året därpå. Nu har det kommit en något utökad utgåva av serien: We3: The deluxe edition.

Berättelsen handlar om tre husdjur som gjorts om till cybernetiska mördarmaskiner. En katt, en kanin och en hund. Projektet ska läggas ner och djuren avlivas när en forskare som har haft hand om dem släpper de fria.

Historien är egentligen en som har berättats många gånger förut. Om monster som människan skapar och sen inte vet hur den ska göra sej av med. Men att monstren är husdjur gör att läsaren relaterar till dem. Hur mycket de än har ihjäl människor under sin färd mot något slags hem. "We3 no home now" som hunden säjer i slutet av första kapitlet.

För de tre djuren kan prata lite. I enstaviga ord. Morrison ger var och en sin egen personlighet genom deras repliker utan att förmänskliga de för mycket.

Det som verkligen får We3 att stå ut är Quitelys teckningar och då framförallt actionscenerna. Som är gjorda genom att många små rutor lagts i bilden. Och genom att serierutorna ibland är vridna åt sidan och cyborgkatten tycks hoppa in och ut genom dem. Det är våldsamma energirika och mycket vackra bilder.

Också de lugnare sekvenserna får en viss tyngd och även om det mestadels är en fight comic så finns här rum för mer existentiella frågor - "is coat not we".

Avsnittet med "coat not we" är ett av tre som är längre i den nyutkomna utgåvan. Allt som allt är det tio extra sidor. Vilket då serien allt som allt bara är 110 sidor lång (en fördel med den här utgåvan är att sidorna är paginerade - något amerikanska seriealbum sällan är) är en inte obetydlig skillnad.

Följetongsromaner blir ofta omarbetade innan de kommer ut i bokform. Men det är svårare att ändra i en tecknad serie. Här har några sidor lagts till mellan de tidigare. Det första utökade avsnittet utspelar sej i hemmet hos den kvinnliga doktorn som släpper de tre djuren fria. Det ger serien lite rum att andas och ger oss en lite fördjupad bild av doktorn. Det finns en intressant bildkomposition i den längre versionen av "coat not we"-avsnittet. Och vi får se lite mer av en kamp mellan en cyberbulldog och vår kaninhjälte.
Den sekvensen påminner om en scen i filmatiseringen av Richard Adams Den långa flykten - en av seriens föregångare.

Den stora fördelen med We3: The deluxe edition är formatet. Först var det manat att den skulle ges ut i en Absolute-variant, ett större format som DC Comics gett ut några av sina mest ansedda serier i. Den inbundna utgåva som kom ut är emellertid betydligt mindre. Men en bit större än den tidigare utgåvan (den är fortfarande mindre än, säj ett Tintin-album).
Den rätt lilla storleksskillnaden gör ändå en hel del för att ge Quitelys bilder en större verkan. Färgerna är heller inte riktigt lika mörka som i förra utgåvan. Färgläggningen är gjord av Jamie Grant och är en så kallad digital tuschning. Istället för att ha tuschats har serien alltså färglagts i datorn direkt. Grant gör mycket för att få bilderna att liksom hoppa ut på papperet.

Den nya utgåvan är också lättare att bläddra i och gör sej bättre i bokhyllan. Den enda nackdelen (förutom det högre priset) är att jag föredrog det gamla omslaget. De4t finns å andra sidan med i extramaterialet. Som förr en gångs skull är rioktigt intressant. Med exempel på hur de gjorde seriens nyskapande våldsscener.

Dt förbättrade formatet och albumets nya sidor är egentligen inte tillräckliga skäl för att skaffa albumet om man har den äldre versionen. Serien är i stort den samma. Men om man inte läst serien tidigare så skulle jag rekommendera denna längre variant. För om du inte läst serien så borde du göra det - det är en rätt så perfekt berättelse.

Dråparen av Philip K. Dick

Ledningarna hade fört hans böner till transmittern, och därifrån hade bönerna gått till närmaste återutsändningsnät; under de senaste dagarna hade hans bönder [sic] studsat genom galaxen och till slut hamnat - hoppades han - på någon av gudavärldarna.

Dråparen är en roman av Philip K. Dick från 1970 som heter A Maze of Death i original. Den utspelar sej (eller tycks utspela sej) på en rymdbosättning i en värld där det finns vetenskapliga bevis för att Gud finns. Skildringen av denna alternativa teologi är ofta rätt dråplig (ja, jag vet), med en ateist som betraktas som underlig och irrationell av de andra personerna i romanen. Dicks humor får inte alltid den uppmärksamhet den förtjänar. Men boken anknyter också till Dicks mer allvarliga religiösa funderingar i böcker som Baklängesklockans värld och Valis-böckerna (även om jag man kan fundera på om inte Valis och det var ett enda stort practical joke från författarens sida).

Någon börjar att ha ihjäl de fjorton medlemmarna i bosättningen, en efter en. Handlingen har en del gemensamt med filmen Alien. Som i och för sej lånade sin premiss från A. E. Van Vogt. En av Dicks förebilder.
För att vara en Dick-roman har den en rätt färglös titel. En fiktiv bok i boken har en bättre sådan - How I rose from the dead in my spare time.

Den svenska utgåvan kom på Delta Science Fiction 1976. Under en period när böckerna från det förlaget hade rätt trista omslag.

Jag fick boken i födelsedagspresent av min morfar en gång i tiden. På lappen han skrev till boken (min morfar skrev aldrig i böcker han gav bort, han var en alltför stor bokälskare för det, tyvärr har jag i några fall blivit av med vad han skrev till böckerna) står det bland annat att "påpekas bör också (men det märker du ju själv) att det är en erbarmlig översätt* och dessutom uruselt korrekturläst, men det är inte mitt fel.
*ning"

Och det stämmer. Den är lustigt nog översatt av den blivande Tolkien- och Joycetolkaren Erik Andersson. Men det måste ha varit en av hans allra första översättningar och det yrket tar säkert tid att lära sej.