Ljugarstriden och Drömboken - Arne Sands två romaner om Öändan

På senare tid har Arne Sand lite sakta fått större uppmärksamhet. Av hans sju romaner har tre kommit i nytryck. (Och säkert fallit ur tryck igen, men ändå.)
Först ut var Väderkvarnarna. Den såldes som en modernistisk nyskapande bok. Vilken den väl var. Men tvånget att enbart mäta vår äldre litteratur i hur mycket före sin tid den var kan kanske förklara varför Arne Sands två bästa romaner, de som utspelar sej i Öändan, inte hör till de som tryckts igen.

Arne Sands tredje roman Ljugarstriden (1956) utspelar sej i Öändan på 1860-talet. En slags folklivsskildring där en ung man vid namn Gabriel försöker ta reda på vem som är hans far. Medan det pågår en fejd mellan bönderna Jan Eriksson och Per Persson. "Om Abel hette Eriksson så vet jag att Kain hette Persson."

Baksidestexten påstår att mycket i boken för tankarna till en modern detektivroman.
I ett BLM-nummer året efter skriver Arne Sand apropå denna baksida: "Medan man i en vanlig detektivhistoria försöker finna upphovet till någons död, så gäller det i 'Ljugarstriden' att finna upphovet till någons födelse, nämligen Gabriels."

Denna omvändelse av teman - där man under själva ljugarstriden skall tala så illa om varandra som möjligt, snarare än som i den "Sångarstriden på Wartburg" som alluderas sjunga så vackert som man kan - återkommer i Arne Sands nästa roman Drömboken.

Här är det Orfeusmyten som omvänds. En tredje rangens sångare besöker sin barndomstrakt; Öändan och finner att hans syster isolerat sej, mycket pågrund av brodern. Sångaren lovar bli en bättre människa och gör mer specifika löften. Det är när han bryter dessa löften som det går som det ska.

Drömboken är inte en direkt fortsättning på Ljugarstriden även om den också utspelar sej i Öändan, fast nu i nutid.

Öändanböckerna har ett mer direkt berättande än den 60talsexperimentella Väderkvarnarna. Men deras omvandling av troper ur folklivsgenren och småstadsskildringar ger dem en karnevalisk subversiv ton.

(Först publicerad 8e feb 2009. Jag ber om ursäkt för "deras omvandling av troper ur folklivsgenren och småstadsskildringar ger dem en karnevalisk subversiv ton". Men det är två bra böcker, väl värda att läsa.)