"Den barndom jag hade var inte lycklig, jag kan inte hjälpa att jag ser den i svart och grått, men den har ju gjort mig till vad jag är, och om jag inte vill förneka mig själv, måste jag ju försvara min uppväxt. Sis och Kay blir nog annorlunda, deras miljö är en annan, men med det missar dom nog också många saker."
Jan Myrdal i brev till Alva Myrdal 22 augusti 1949
"Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl."
Jan Myrdal i Barndom
Redan titeln är underlig. De "hemliga" breven i De hemliga breven är en bunt brev som Alva Myrdal gav till sin yngsta dotter Kaj Fölster att förvara. Breven är mellan Alva & Gunnar Myrdal och deras son författaren Jan Myrdal. Kaj Fölster (som skrivit förordet till De hemliga breven) refererar till de här breven i De tre löven.
Jan Myrdal ville inte att breven skulle publiceras. Det är väl det som gör de hemliga antar jag. Jag tycker inte det är så underligt att Jan Myrdal ville ha kontroll över sina egna brev. Skulle du vilja att någon gav ut dina privatbrev i bokform? Lagen var också på Jan Myrdals sida här så länge han levde. Men det framställs i boken som något suspekt.
Den som tror att boken mestadels utgörs av den här brevsamlingen lär emellertid bli besviken. Jag blev besviken. Av bokens 340 sidor utgör själva brevväxlingen bara 110 sidor.
Vad finns då istället i boken? Kaj Fölsters förord är 5 sidor, Bosse Lindquists inledning är på 147 (!) sidor, ett utdrag ur ett efterlämnat manuskript av Alva Myrdal är på 3 sidor, Janken Myrdals efterord är på 76 sidor. Om mitt inlägg verkar lite rörigt så är det inget emot vad boken är.
Bokens inledning av Bosse Lindquist tar alltså upp fler sidor än själva breven. Det den ska inleda. Det är tyvärr också en mycket dålig inledning. Bosse Lindquist citerar ur breven (så man får stora delar av breven två gånger) och skriver läsaren på näsan vad hen ska tycka om dem.
Bosse Lindquists beskrivning av Jan Myrdals författarskap är bristfällig och ofta direkt underlig. För att bara ta ett exempel så påstår han i slutet av texten att Jan Myrdal beskriver sin ungdomskärlek Maj som ett helgon. Ett bisarrt påstående för envar som läst Maj. En kärlek (Maj är bland annat otrogen mot Jan i romanen).
Vi får en felaktig beskrivning av hur Barndom mottogs. Att i stort sett alla genast skulle ha godtagit Jan Myrdals version av sin barndom är helt enkelt inte sant. Det var många som kritiserade boken. Liksom det var många som försvarade den.
På senare år brukar det oftast nämnas att de andra syskonen haft en annan syn på föräldrarna när romanen kommer på tal. Den har nästan blivit det stående exemplet på att barn kan skildra sina föräldrar olika.
I De tre löven låter det som om brevsamlingen var rätt omfattande. Och i efterordet hänvisar Janken Myrdal till ett brev från Alva Myrdal som inte finns med i boken. Det här verkar alltså bara vara ett litet urval av dessa brev. Bland De hemliga brevens många brister hör att det inte framgår vem som gjort detta urval (i senare utgåvor av boken står det att det är Bosse Lindquist som stått för urvalet).
Det här är inte i första hand en bok med brev mellan tre av Sveriges mest intressanta intellektuella under 1900-talet. Detta är en bok med en tes. Tesen är att Jan Myrdal ljög i sin romantrilogi om sin uppväxt (Barndom, En annan värld, Tolv på det trettonde). Breven publiceras för att bevisa denna tes.
Men förutom två brev från Alva Myrdal från 1929 när Jan Myrdal ännu inte fyllt två år så är breven i boken från 1945 till 1962. 1945 var Jan Myrdal 18 år gammal. Den sista boken i Jan Myrdals romansvit heter Tolv på det trettonde och slutar också mycket riktigt när Jan Myrdal är tolv år gammal. Flera år innan breven i boken. Breven har alltså väldigt lite bevisvärde när det gäller Jan Myrdals barndom. (Om något så stöder de snarare hans version då han redan här skriver om att hans barndom var olycklig.)
Breven slutar också 5 år innan brytningen mellan Jan Myrdal och föräldrarna. Så de säjer inget om detta heller.
Den unga Jan Myrdal framstår inte som särskilt sympatisk i breven. Han är skrytsam, gör extrema politiska provokativa uttalanden och vill ständigt ha mer pengar. Brevurvalet är mycket inriktat på just Jan Myrdals ekonomiska problem. Den här hjälpen från föräldrarna har tonats ner kraftigt när Jan Myrdal berättat om sin ungdom. Så till vida kan de kanske försvaga trovärdigheten av Barndoms-trilogin i andra hand. Om Jan Myrdal inte är sanningsenlig om detta i andra böcker så minskar hans trovärdighet även i de böckerna.
Men breven framställs istället som direkta bevis för att Barndoms-böckerna är osanna. Och jag förstår inte hur man kan läsa dem som det. Eller är beviset för att Jan Myrdal hade en lycklig barndom att hans rika föräldrar gav honom pengar när han var äldre?
Vad som klart framgår i breven är att det fanns starka spänningar i familjen Myrdal. I ett brev kallar Alva Myrdal sin son för ett problembarn. ( I en intervju med Madeleine Gustafsson om Barndom i Dagens Nyheter 29 augusti 1982 så säjer Jan Myrdal att ”Den här boken är på sätt och vis ett problembarns försvar.”)
Också Janken Myrdal skriver att Jan Myrdal kallades för problembarn av Alva Myrdal och två läkare ”vilket för dem inte var en nedsättande beteckning”.
Janken Myrdals text är en uppgörelse inte bara med Jan Myrdals författarskap utan med autofiktionen i stort. Och menar att man borde granska självbiografiska romaner i en större utsträckning än vad som görs. Det är emellertid svårt att granska någons barndomsminnen.
Janken Myrdal menar att en novell den unga Jan Myrdal publicerat i en skoltidning som använder samma stoff som en episod i Barndoms-böckerna visar att den senare är falsk. Men så fungerar inte skönlitteratur.
Förutom att ifrågasätta Barndoms-trilogins sanningshalt så förminskar Janken Myrdal vad barnet Jan blir utsatt för i böckerna. ”Några egentliga övergrepp nämns aldrig. Att Jan inte fick den finaste Meccano-satsen kan knappast betraktas som barnmisshandel.”
Men Jan blir i romanerna instängd i en mörk garderob när han varit olydig, han hånas för sin fetma av Gunnar Myrdal och det skildras (i Tolv på det trettonde) hur Gunnar klämmer till Jan i nacken och ruskar om honom. ”För det Gunnar gjorde när han ilsknade till kallades inte stryk utan det hette i familjen då bara att han retades.” Det är naturligtvis omöjligt att veta säkert om detta är sant men nog är det övergrepp som beskrivs.
Att Janken Myrdal inte ger en särskilt objektiv beskrivning av Barndoms-sviten är kanske förståeligt. I Rescontra (ett av de partier som också är med i En illojal europes bekännelser) träffar romanjaget sin elvaåriga son efter att ha varit tre år i Asien. Berättaren planerar snart bryta upp och lämna sonen ytterligare några år. Han försöker tala med sin son men ger upp ”Jag kan inte mer tala med honom och räkna med att han ska förstå än min far kunde tala med mig och hans far med honom.”
Det här är ju då en roman men att Jan Myrdal övergav sin son framgår även i breven här och på annat håll.
Jag tvivlar inte på att Jan Myrdal var en dålig far till Janken Myrdal. Men det är inte något bevis för att hans far i sin tur var en bra far.
Både Bosse Lindquist och Janken Myrdal beskriver Barndom som Jan Myrdals litterära genombrott. När Barndom kom ut så hade Jan Myrdal dock varit en framgångsrik författare i tjugo år. Man kan diskutera vilken bok som var Jan Myrdals genombrott. Men Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (vars titel inte nämns någonstans i De hemliga breven) från 1964 brukar allmänt räknas till de viktigaste svenska 60-talsromanerna och har översatts till en mängd språk.
Syftet med denna litteraturhistorieförfalskning är kanske att få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar.
De recensioner jag har läst av boken verkar godta den som bevis för att Jan Myrdal ljuger i sina barndomsskildringar. Ingen nämner att breven är skrivna under en annan period än då böckerna utspelar sej. Ett par av recensenterna ifrågasätter att Barndom aldrig utsattes för granskning men sväljer sen själva helt De hemliga brevens beskrivning.
Kanske är det för att Jan Myrdals aktier är rätt låga för tillfället som boken mottagits så okritiskt (jag gissar att recensenterna hade reagerat annorlunda på en liknande bok om Vigdis Hjorth, Karl Ove Knausgård eller Kerstin Thorvall). Kanske är det för att Jan Myrdal framstår som så osympatisk i breven (även om jag misstänker att de valts just för att få honom att framstå i dålig dager) som det är lätt att köpa att han ljuger.
Men det är inte bara sympatiska människor som har olyckliga barndomar.
Jag tror inte Jan Myrdals barndomsskildringar är helt sanna. Eftersom de skrevs 40 år efter det de skildrar. Vi vet också att Jan Myrdals syskon och nu Jan Myrdals son har skildrat Alva Myrdal på ett annat sätt. Hur de skildrar Gunnar Myrdal är ett bra snäpp närmare Jan Myrdals bild av honom. Även om ingen av de andra har blivit utsatt för de övergrepp Jan Myrdal skildrar.
Men barn kan uppleva föräldrar olika. Föräldrar kan behandla barn olika. Och inga av de andra barnen var ”problembarn”.
När jag köpte boken så gjorde jag det för breven. Tyvärr utgör de som sagt bara en liten del av De hemliga breven. Urvalet är också onödigt inriktat på att visa att Jan Myrdal fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar. Detta är inte så intressant läsning. För den som är specialintresserad av Alva Myrdal och/eller Jan Myrdal så är ett par av breven ändå läsvärda. (Det är rätt få brev från Gunnar Myrdal med.) Det är också intressant att se Jan Myrdals prosa bli bättre genom åren. Valet att ha med alla Jan Myrdals stavfel (Jan Myrdal var dyslektiker) försvårar läsningen något. Jag hade önskat fler brev och mindre inledning.
Under läsningen av De hemliga breven fick jag ofta anledning att gå och slå upp i Jan Myrdals Barndoms-böcker. Och att få uppleva språket i dem var en befrielse efter att ha tvingats vada genom Bosse Lindquists prosa. Och även alla i De hemliga breven intygar att den har litterärt värde.
Jag läste om sviten för ett par år sen och den håller. Egentligen tycker jag inte beskrivningen av föräldrarna är det mest intressanta i den. Det som gör den till en så stark läsning är att den skildrar världen som en pojke ser den. Jag skulle rekommendera dej att läsa Barndom istället för den här boken. Men ta den inte för att vara Sanningen.
(Först publicerad här på bloggen 7 november 2023. (Jag har reviderat inlägget något.) Denna text publicerades även i tidskriften Clarté nummer 4/2023.
Jag skriver ovan "få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar". Som Lasse Diding visat i boken De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven (och som också Jan Myrdals dotter Eva Myrdal intygar till Hallands Nyheter) så fick inte Jan Myrdal det där huset av sina föräldrar vilket Bosse Lindquist får det att framstå. Denna fiktiva husgåva utgör en viktig del av berättelsen om den otacksamma Jan Myrdal i De hemliga breven.
Något Lasse Diding inte tar upp är att denna berättelse om huset i De hemliga brevens långa förord slutar med ett argt brev från Gunnar Myrdal som Jan Myrdal enligt Bosse Lindquist (s. 121) inte besvarar. Men Perry Johansson citerar utförligt ur detta Jan Myrdals icke-existerande svar till brevet i sin biografi om Jan Myrdal (än så länge bara publicerad på nätet).
Trots bokens många brister så nominerades den till Augustpriset i fackbokskategorin. I kväll får vi reda på om den får priset. Utan att ha läst de andra nominerade böckerna så vill jag ändå hävda att den inte är värd det.
Den här reprisen av inlägget inleder Butter tar ordets jubileumsvecka här på bloggen.)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar