Mina fem favoriter vid denna genomläsning har varit: Resa till Afghanistan, Rapport från kinesisk by, Skriftställning 2, En illojal europés bekännelser och Garderingar.
Och så läste jag en del andra böcker också.
Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle
Dansk roman där en kvinno lever i samma novemberdag varje dag Groundhog Day-style. Det har kommit en del bra i timeloops-genren på senare år som filmen Palm Springs och tv-serien Russian Doll. Det här är då en dansk mer litterär variant. Första i en serie av sju romaner vilket känns lite många. Men jag har redan lånat roman 2.
Diogenes lykta av Carl-Göran Ekerwald
Essäsamling.
Metamorpho: The Element Man av Al Ewing (text) och Steve Lieber (bild)
(Jag har läst denna tecknade serier digitalt i lösnummer men den kommer komma som seriealbum.)
När jag var liten och läste serietidningen Gigant så minns jag att Metamorpho ibland dök upp och att han alltid var bisarr. Ewing/Liebers version av serien tar fasta på det bisarra och ger oss även som i bilden ovan en hommage till Fletcher Hanks.
The Well at the World's End av Neil M. Gunn
För nåt år sen så var populärt att prata om romaner med "no plot, just vibes". Det var en helt annan slags romaner än denna skotska klassiker. Men det är mer stämning än handling i boken med flera kapitel om att göra whiskey. Jag tyckte mycket om den.
Ansikte av sten av Gun Kessle (bild) och Jan Myrdal (text)
En världsbild av Gun Kessle (bild) och Jan Myrdal (text)
Bilden ovan finns i bägge böckerna.
Ansikte av sten är en fotobok om Angkor. Med texter om konst och imperialism.
Gun Kessles foton här finns det många som inte gillar. Jag tycker mycket om dem.
En världsbild är en sammanställning av två olika bildserier Gun Kessle och Jan Myrdal gjorde för Aftonbladet. Den ena hette som boken "En världsbild" och den andra "Svenska bilder". "En världsbild"-bilderna dominerar boken då "Svenska bilder" inte blev lika lyckad. Jan Myrdal radar upp några skäl för detta i efterordet. Men ett som han inte tar upp är den motsättning som finns mellan hur Jan Myrdal/Gun Kessle beskriver tredje världen och hur de beskriver Sverige. En motsättning som märks redan i Resa i Afghanistan och som Jan Myrdal/Gun Kessle här tar de första stegen att göra upp med.
En världsbild innehåller magnifika bilder och är en fröjd att bläddra i (men jag förstår inte varför de valt en sånt intetsägande omslag).
Omläsningar.
Ingen kan ana vad ni bär på... av Åsa Moberg
Mitt Jan Myrdal-projekt har fått mej att gå in och läsa på Aftonbladets arkiv och där har jag ibland också läst en och annan krönika av deras andra skribenter. Som Åsa Moberg. Viket fick mej att låna detta artikelurval. De flesta av artiklarna håller fortfarande väl att läsa.
En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal
En omarbetad version av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell skriven på engelska. Hamnade på New York Times lista över årets tio bästa böcker 1968. Om man föredrar den här versionen eller de tidigare är en smaksak. Jag skulle säja att den är minst lika bra. (Men om man vill läsa den version som har påverkat skandinaviska författare som Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Karl Ove Knausgård så är det Samtida...)
Omläsning.
En längre pjäs som använder sej av samma grepp som pjäserna i Moraliteter (de har också getts ut tillsammans). Med temana kärleken och döden så är det här en allvarligare mindre skämtsam moralitet.
Omläsning.
En mer eller mindre direkt fortsättning på Skriftställning [1] som tar vid där den slutar. Här når Jan Myrdal sin höjdpunkt som krönikör.
Omläsning.
Ytterfil av Jayne Anne Phillips
Noveller. Håller fortfarande. Omläsning.
The Complete Peanuts Vol. 3: 1955 – 1956 av Charles M. Schulz
Antologi sammanställd av Jan Myrdal. I den första utgåvan av boken (det har kommit två till efter den) så har texten och rubrikerna samma font och utseende som i Jan Myrdals egna Skriftställnings-volymer. Liksom dessa var det en PAN-originalpocket.
Fri: En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi
Självbiografisk essä om att växa upp i det realsocialistiska Albanien och vara med om hur regimen faller. Mycket bra bok.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag har ganska många delar av "Complete Peanuts". Minns inte nu hur många men till och med större delen av 1980-talet åtminstone. Det tog väl ett par år för serien att finna sin stil, men efter det håller den förvånansvärt jämn och hög kvalitet - förvånansvärt, eftersom seriens stil och miljö inte ändras så värst mycket genom åren (mer än att det tillkommer fler personer ibland). Ett antal teman varieras gång på gång utan att bli utnötta. (Kanske blev de det mot slutet, det kan jag inte uttala mig om.)
På ett sätt är serien beroendeframkallande, när man tar ut en volym och börjar är det svårt att sluta, men efter ett par års strippar känner åtminstone jag mig ganska mätt och sen kan det gå flera år tills jag är sugen på att fortsätta. Kanske fungerar det bäst att läsa en stripp om dagen? (Så känner jag också inför exempelvis Terry Pratchett, varje bok jag läst är snudd på genialisk men de är uppbyggda på samma sätt och de kommer mest till sin rätt om man läser max en per år.)
Jag brukar läsa några strippar i taget. Visst märks det ibland att de är gjorda för att läsas en om dagen men det är ändå svårt att sluta efter bara en. Jag tycker de riktigt tidiga Peanuts är charmiga även om det inte riktigt känns som Peanuts än. Det är sant att serien länge höll en hög kvalitet. Jag tycker höjdpunkten nås under 60-talet.
Mina föräldrar hade ett stort antal Peanuts-samlingar på engelska, häftade böcker med 50- och 60-talsstrippar / söndagssidor. (En snabb googling visar att dessa böcker gavs ut kort tid efter originalpubliceringen - förlaget Titan Comics har tydligen gett ut flera av böckerna i facsimil - men de verkar innehålla urval av episoder, inte komplett i kronologisk ordning av förlagets beskrivningar att döma.) Jag läste dem lite huller om buller som barn, eller rättare sagt tittade på bilderna, men lärde mig väl så småningom förstå en del av texten också.
Även jag håller seriens 60-tal högt, vilket kanske delvis beror på ovanstående läsupplevelser.
Jag hade några,häften med Snobbens söndagsstrippar från (vad jag nu förstår) var 60-talet. Och att ha läst dem har säkert påverkat min syn på när Snobben var bäst.
Skicka en kommentar