Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)