och andra berättelser av H. G. Wells

"Myrväldet" av H. G. Wells, som jag nämnde i förra inlägget, finns i De blindas rike och andra berättelser. En samling med tolv Wells-noveller som gavs ut av förlaget Natur och Kultur 1952. Den ingick i en serie böcker av H. G. Wells. Som också säjs ha varit menade att väcka intresse för sf-litteraturen i Sverige. "Wells' historier är alltjämt de bästa proven på vad som nu heter 'scientific fiction'" står det på baksidan av volymen.

Samlingen har också en viss tonvikt på den Wells som kallas för sf-genrens fader. Men där finns ett par mer humoristiska. I den äldsta Wells-novellsamlingen jag har på svenska, Den stulna bacillen och andra berättelser av H. G. Wells från 1911 kallas novellerna på baksidan visserligen för "sällsamma historier, vilka ofta handla om livets mest mystiska tilldragelser". Men framförallt säljs boken såsom humoristisk - "skall säkert glädja alla vänner av humoristisk litteratur. Wells jämförs med Rudyard Kipling och säjs vara "högt skattad överallt, där man sätter värde på ett uppfriskande skratt".

De två novellsamlingarna har ändå flera noveller gemensam,ma. Dock inte "Myrväldet" (men jag har läst åtminstone en annan översättning av novellen). Den skulle annars kanske 1911 snarare ha placerats bland de humoristiska än bland de sällsamma. Och också i det vi numera kallar för Wells' sf har en torr humoristisk ton.

Det kom en samling med trettio Wells-noveller kallad I avgrunden för ett par år sen. Den har också med en del av de humoristiska berättelserna. Om "Myrväldet" finns med vet jag inte.
De blindas rike är annars ett utmärkt urval. Även om "Kristallägget" - Wells allra bästa sf-novell saaknas där. Men den finns å andra sidan i Tidmaskinen och andra berättelser från samma år som De blindas rike (och i I avgrunden - som kanske är lite lättare att få tag på).

Them! - jättemyrorna anfaller

I first picked it up at issue 8#[...]I was stunned by the imagination, the darkness, the scopeof the thing. Plus, hey, giant ants.
-Joss Whedon i förordet till Planetary The Fourth Man

I "The day the earth turned slower", åttonde kapitlet av Planetary så berättas om ett amerikanskt koncentrationsläger på 50-talet för amerikanska dissidenter. Som det görs experiment på.
Resultaten av experimenten är influerade av de amerikanska science fiction-filmerna på 50-talet. Den osynlige mannen är en kommunistisk dramatiker, där finns en 50-foot Woman och en 50 Foot Man, den senare är en vanärad officer. Liksom en Incredible Shrinking Man - som också har ett dussin armar. Runt lägret springer atomvakthundar. Det hela berättas av en skådespelerska som blev avrättad och sen återupplivad.

Det här är mitt favoritnummer av Planetary. Det har allt som gör serien till det den är. Bisarra transformationer, ett vemod och en politisk undertext i den metafiktiva delen av historien. Allt vackert och stämningsfullt illustrerat.

De amerikanska sf-filmerna på 50-talet ses ofta som ett utslag av kalla kriget och femtiotalets antikommunism. De var fulla av monster och invaderande rymdvarelser och då jättelika myror.

En av de mest fascinerande av dessa monsterfilmer är just en med jättemyror: Them!. Filmen var långtifrån först med onaturligt stora insekter.
En annan monsterfilm från samma tid var en lös filmatisering av H. G. Wells Gudarnas föda där diverse djur växer till gigantiska proportioner (romanen är något av en bagatell, men en av Wells bästa noveller, "Myrväldet", handlar om inelligenta myror som hotar att ta över världen - de är dock normalstora). Men det är den mest minnesvärda av den här sortens filmer.

Det är tonen i filmen som gör den annorlunda. Den är regisserad som om den vore en noir-thriller från samma tid. Också hjältarna är av det hårdkokta slaget. I en scen träffar våra hjältar en man inspärrad på ett sinnessjukhus som sitter där för att han har påstått att han sett de jättelika myrorna. Han är överlycklig över att någon äntligen tror på honom och hjälten och hjältinnan tackar honom för hans upplysningar som är de till stor hjälp.
De säjer åt doktorn på sjukhuset att behålla mannen inlåst.

Själva myrorna är kanske inte så bra - de ser aldrig ut att dela duk med de mänskliga skådespelarna vilket lite minskar effekten av filmens slutstrid, där U.S.A.s armé slåss mot en koloni myror. För sin tid var nog effekterna bra. Men Them!s myror ser ändå blott ut som en skugga av John Cassadays myror.

Skriet i förorten

Bild av Ulf Lundkvist
Akryl på rullgardin
från Galleriet Andra Sidan

Margaret Thatcher och Hellblazer

Samma år som Planetary började att komma ut så skrev Warren Ellis för Hellblazer. En serietidning om John Constantine. Från början bifigur i Alan Moores Träskmannen så var John Constantine en brittisk magiker som såg ut som Sting och hade spelat i ett punkband.

Hellblazer, som fortfarande kommer ut, gavs ut av en underavdelning av DC Comics kallad Vertigo.
Den startades 1993 med en handfull tidningar som tidigare getts ut av DC Comics, men för "mature readers". Bland de titlar som blev grunden för Vertigo fanns förutom Hellblazer och Swamp Thing, Animal Man, Doom Patrol och Neil Gaimans Sandman.

Gemensamt för de flesta av Vertigos titlar var att de var skrivna av brittiska serietidningsförfattare. De flesta hade tidigare skrivit för tidningen 2000 AD. De brittiska serierna på den tiden påverkades kanske mer än någonting annat av en kvinna - Margaret Thatcher.

I det sjunde kapitlet av Planetary: "To Be In England, In The Summertime" så besöker Planetary Jack Carters begravning. Jack Carter är en (inte särskilt) förklädd version av John Constantine. Andra av den tidens seriefigurer besöker hans begravning. John Cassaday tecknar lätt förvrängda versioner av Sandman och Döden, Träskmannen, Shade och många fler.

När Elijah Snow säjer att de ser dystra ut även för att vara på en begravning svarar Jakita Wagner att de är 80-talsfolk och beskriver Thatchers regim i föga smickrande ordalag (Jonas Thente citerade den här delen av numret på sin blogg för ett tag sen och fick många arga kommentarer). "England was a scary place. No wonder it produced a scary culture."

Sen följer en kort historia om John Carter som lite påminner om de Hellblazer-historier av Warren Ellis som finns i albumet Setting sun.
I den femsidiga historien, med jultema passande nog för denna vår julkalender, möter Jack Carter en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?" Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

I stark kontrast till denna mini-Hellblazer, som lyckas fånga allt som fungerar med karaktären på dessa få sidot, är en Stålmannen/Marvelman-parodi i numret. Denna bryter mot tonen i Planetary i stort. Kanske är Ellis själv för nära de serier han här använder sej av.

"To Be In England, In The Summertime" är både ett av de populäraste numren av Planetary och det som ofta tas upp av de som ogillar serien. Det som stör de senare är framförallt en scen där Jack Carter visar sej ha samma tatueringar som Spider Jerusalem från Transmetropolitan - en serie Ellis påbörjade vid samma tid som Planetary och Hellblazer. Och därmed utses till Vertigoseriernas sanne efterträdare.

Jack Carter, som nu ser ut som en Ellis-karaktär, säjer att 80-talet är över. Det är dags att gå vidare, dags att vara någon annan. Och går in i London-natten.

Bokgeografi Vad röra oss Polens affärer?

Os bokgeografi utspelar sej denna vecka i Polen (eller ingenstans)

En polsk bok:
Stefan Chwin - Guldpelikanen
"Det här är verkligen en väldigt polsk roman, kommer jag på mej själv att tänka en bit in i Stefan Chwins Guldpelikanen."

En polsk författare:
Stanislaw Lem
Stanislaw Lem skrev en science fiction med en egen ton. Både när han skrev filosofisk sf swom Solaris eller humoristisk absurd sf som i berättelserna om Ijon Tichy i novellsamlingen Stjärndagböckerna och romanen Den stora framtidskongressen. Det fanns en filosofisk undertext även hos den humoristiske Lem. Och ibland blandade han de två sidorna som i Det perfekta tomrummet, en samling recensioner av icke-existerande böcker. Flera av dessa driver med olika litterära rörelser och är roliga men rätt lättviktiga. Men ett par, som till exempel novellen "Non Serviam av Arthur Dobb", gör något mer av formen och tillhör höjdpunkterna i Lems verk.
Lem är en sf-författare som brukar uppskattas också av dem som inte läser genren. Men om man är allergisk mot den så rekommenderas hans barndomsminnen i Det höga slottet.

En polsk bok jag inte läst:
Tadeusz Rózewicz - Professorns kniv och andra dikter
En av mina favoritpoeter är Tadeusz Rozewitz. Men på någon vänster hade jag missat att det här urvalet av hans poesi kom för några år sen. (Kanske fick nyheten om ett nytt Rozewitz-urval inte så stort utrymme i massmedia som man skulle tro.)

min snö tänker jag

min snö tänker jag
och då känns den lättare
på stråhatten

Kikaku
Troligen från 1600-talet.
övers. Jan Vintilescu
Den här är från ett nummer av Åttiotal. Men Vintilescu har redigerat ett par volymer med japanska haikun (den första kom 1959, Haiku - japansk minilyrik). I någon av dem finns nog denna.

Bakom lucka nummer sju hittar vi Fantastiska fyran och Hulken fellästa

Fantastiska fyran är en tecknad serie som skapades av Jack Kirby och Stan Lee 1961 och som inledde Marvels storhetstid. De fyra superhjältarna fick sina krafter genom att flyga till månen och därmed utsättas för kosmisk strålning (de som anser att månlandningen är en bluff brukar använda den kosmiska strålningen som argument). Organisationen De fyra i Planetary är baserad på Fantastiska fyran. De är liksom deras förlagor astronauter. Men Ellis tar fasta på att mycket av U.S.A.s kunnande kom från före detta nazister och låter De Fyra i serien ha varit nazister.

Redan den första Planetary-serien "Nuclear Spring", ett åtta sidor långt smakprov på serien, innehöll en omvandlad Marvel-karaktär. Hulken. Också skapad av Kirby och Lee året efter Fantastiska fyrans debut.

Ellis använder främst två olika sätt att omtolka karaktärer i Planetary. Dels som i hans version av den Fantastiska fyran att betona eller omvandla den politiska undertext som finns i de serier eller böcker där figurerna förekommer (såsom han också gör med Doc Brass) eller ge en annan mer modern vetenskaplig förklaring till karaktärens ursprung.

Hans hulkliknande karaktär får en förklaring som har att göra med integral design theory. Genom att lösa en ekvation blir en man omvandlad i en sekvens som mycket på grund av Laura Deppeys färgläggning ser cool ut även om den egentligen är lika mycket nonsens som den ursprungliga Hulkens gammabombursprung.

Det finns en politisk undertext även i "Nuclear Spring" - det säjs att det var en tid när bombmakare kunde bli hjältar. Liksom De fyras ursprung knyts till den snöflingeliknande matematiska struktur som återkommer som ett förenande tema serien igenom. Så de två metoderna Ellis använder för att felläsa eller översätta tidigare karaktärer utesluter inte varandra.

"Nuclear Spring" finns återtryckt i det första albumet med Planetary. Som annars innehåller de sex första numrena av serien. "4" är det sjätte numret och därmed har vi i vår Planetaryjulkalender avhandlat detta första album med undertiteln All over the world and other stories.

With me gentle waist so slender, me fingers long and small, to play upon the ra-ba-dum the best of them all

Steeleye Span spelar "Female Drummer" i Southport 1971:


"He unbuttoned tmy red tunic and he found that it was true
'It's a shame', he says 'to lose a pretty drummer boy like you'"

"Female Drummer" handlar om en ung kvinna som klär ut sej till man för att ge sej ut i kriget. Ett ämne som är vanligt i gamla ballader. För ovanlighetens skull är det inte på grund av en man hon vare sej klär ut sej eller blir upptäckt - ofta i såna här sånger så blir kvinnan upptäckt när hon blir gravid. Som i den svenska "Liten Kerstin Stalledräng": "Vår stalledräng har blivit så underligen tjock/Så han kan inte kliva i sadelen opp.//Vår stalledräng har blivit så underligen fet/så han kan inte rida när solen skiner het."
I sången är också hon den bästa trumpojken inte trots utan på grund av att hon egentligen är kvinna.

Även om det här var skämtvisor så förekom det också i verkligheten att kvinnor klädde ut sej till män och tog värvning som soldater.

"Female Drummer" finns på Please to see the king - den bästa Steeleye Span-skivan.
Ljudet på klippet ovan är lite skrälligt. En version från ungefär samma tid med bättre ljud finns HÄR. Den är från en av John Peels radiokonserter. Hela konserten ska finnas som extramaterial till 2006 års CD-utgåva av Ten man mop

Doc Savage och hans apokalyptiska liv

The Caged Horrors Of Nelia-Sai spat acid and shrieked like stuck babies, but Doc Brass stood fast, dealing hot righteous death with his marvelous turbopistols.

The sickening UnderEngland Junta unleashed its Black Royalty, torching the very sky and driving good men mad, and Doc Brass held his ground, taking the pain and the flame and killing hard.

På 30-talet kunde i U.S.A. prosamagasin med äventyrare sälja i upp till en miljon exemplar. Hjältar som slogs mot skurkar i violett prosa. Berättelsen i berättelsen i J. D. Salingers lysande novell "Den skrattande mannen" är påverkad av denna sorts historier.
En av de pouläraste av de så kallade pulphjältarna ("pulp" betyder pappersmassa och kommer sej av magasinens dåliga papperskvalité) var Doc Savage. Som var skriven av Lester Dent (och några till men Dent var huvudförfattaren).

Savage var både läkare, uppfinnare och äventyrare. Han bodde i en skyskrapa i översta våningen i en skyskrapa i New York och var ofattbart rik.

Jag har inte läst någon av de 181 Doc Savage-historierna. Men jag har läst en bok om dessa historier och deras huvudperson.

Vilket kanske kan tyckas lite underligt. Anledningen till att jag har läst Doc Savage. His apocalyptic life av Philip José Farmer är mer för att jag är intresserad av farmer än av Doc Savage.

Boken är en slags uppföljare till Farmers Tarzan Alive (titeln är fånig men Farmer valde den inte själv) - en fiktiv biografi över Tarzan. Där åter- och omberättas den första Tarzan-romanen på åttio sidor, vilket faktiskt blir en rätt fascinerande läsning.
Resten av boken som går igenom de övriga böckerna i Edgar Rice Burroughs serie är inte lika bra och Doc Savage. His apocalyptic life påminner tyvärr mer om den delen av boken. Även om Farmer även i denna bok låtsas att huvudpersonen funnits på riktigt så är det mer som man skulle kunna vänta sej att en bok om Doc Savage skulle vara - med genomgång av handlingar och teman i böckerna. Det är en inte helt ointressant men rätt trist läsning.

Vad som ändå gör att läsningen inte är helt bortkastad är dels förordet där Farmer skriver om sin egen upplevelse av att läsa dessa äventyrsmagasin och om deras suggestiva kraft.

Och ett appendix där han sketchar upp ett Doc Savages fiktiva släktträd. Där alla pulphjältarna och många andra litterära gestalter säjs vara släkt med varandra. Han låter bland annat Robert Blake, en författare i en av H. P. Lovecrafts noveller, vara en släkting till William Blake. I förordet jämför han Doc Savage-berättelserna med Blakes apokalyptiska visioner. Att Lovecraft också säjs ha samma apokalyptiska energi i sina noveller är kanske mindre långsökt.

Det är detta släktträd som leder oss till "The Good Doctor a planetary novel". Även om Ellis inte låter alla pulphjältarna vara släkt med varandra så ger han dem liksom Farmer en gemensam källa till deras förmågor.
Att Axel Brass bygger på Doc Savage är något som Ellis inte försöker dölja. Planetarys omslag skiljer sej alla något från varandra. Omslaget till detta femte nummer är inspirerat av omslagen till en serie pocketutgåvar av Doc Savage-romanerna från (jag tror) 70-talet.

Kapitlet är ett av Planetarys bästa och ett bra exempel på hur Ellis bygger upp serien. Elijah Snow träffar Brass på sjukhuset. De samtalar. Och insprängt i samtalen är utdrag ur en illustrerad pulphistoria om Doktor Brass. Ellis har uppenbart haft väLdigt roligt när han efterhärmat pulpmagasinens violetta prosa. Men det finns också en vemodig ton i kapitlet.
Och en politisk undertext.

I fragmenten från detta fiktiva äventyrsmagasin så möter Doc Brass möter Planetary-världens motsvarighet till Fu Man Chu, bekämpar kejsarna av Amerika och berättar om sitt ursprung.

Han är resultatet av ett försök att få fram en ny revolutionär människa. Påbörjat av ett hemligt sällskap bildat under den Franska Revolutionen. "'I'm the last of them, the end of the revolutionary line. Ive been bred, born and trained to deal with anything./Except the unspeakable evil of my own parents, warped brother and sister that they were.´"
Här skiljer sej då Doc Brass och Doc Savage åt. Men också Doc Savage är uppfostrad till att bli ett perfekt exemplar av den mänskliga rasen. På fauxpulpprosa visar Ellis detta övermänniskoideals släktskap med upplysningstidens idéer.

Tematrio Syskon

Lyrans senaste tematrio handlar om syskon

Jaime Hernandez - Browntown
"En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospår i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna."

Jayne Anne Phillips - Lark & Termite
Phillips har också i andra romaner och noveller ofta skrivit om syskon.

Arne Sand - Drömboken
Arnes Sands fjärde roman från 1958. Utspelar sej liksom den föregående Ljugarstriden i Öändan men ett sekel senare. Nils Singer, en tredje rangens sångare, besöker sin barndomstrakt och finner att hans syster isolerat sej och att han själv delvis är ansvarig för detta. Sångaren lovar bli en bättre människa och gör flera andra löften i hopp om att råda bot på situationen. Det är först när han bryter dessa löften som det går som det ska. Romanen är en komisk omvänd variant på Orfeusmyten men även om man struntar i det så är det en mycket rolig och på nåt sätt trots den lätt sarkastiska tonen ändå en rätt varm skildring.
Flera gånger på senare år har det verkat som om det ska komma i gång en Arne Sand-våg. Men sen kommer den av sej.

5 bra finska filmer

I dag är det Finlands motsvarighet till nationaldag. Vilket vi som brukligt är firar med en filmlista. Det är en rätt kaurismäkidominerad lista och förutom deras filmer så kan jag egentligen inte så mycket om finsk film. Förutom att Jörn Donner slutade göra film i Finland efter att de censurerade hans Kvinnobilder - en film där Donner själv spelar porrfilmmakare.

En dag i Österbotten
Mörk komedi där fyra bröder åker hem till deras fars begravning. Året efter denna gjorde regissören filmen Vinterkriget som blev en stor succé (men som jag inte sett). Flera finska filmer handlar om krig.

Hamlet goes business
Bygger på en gammal engelsk pjäs som Aki Kaurismäki förbättrar.

Moln på drift
Aki Kaurismäki när han är som mest Aki Kaurismäki. Slutet skulle nog hamna på en tio-i-topp över de bästa filmsluten.

Sju bröder
Det här är då en TV-serie och inte en långfilm. Detaljer. Bygger på Aleksis Kivis klassiska roman. När jag förra året på den här dagen hade en liknande lista
fast med böcker så skrev jag att TV-serien inte har hållit lika bra som boken. Och det är väl sant. Men första gången jag såg första avsnittet så var det en stor upplevelse. Från 1989. Gjord av teateregissören Jouko Turkka som var något av en kändis på den tiden.

Valehtelija
Verkar inte ha någon svensk titel. Heter The Liar på engelska så Lögnaren borde det väl bli.
Mika Kaurismäkis debut. Broderna Aki har varit med och skrivit manus och spelar huvudrollen. Han spelar en man som försöker låna pengar av sina vänner. En rolig film som visar brödernas släktskap med den franska nya vågen. Har en snygg anspelning på barnvagnsscenen i Pansarkryssaren Potemkin. Den scenen här lär ha kommit till av en slump, en barnvagn kom oplanerat rullande in i bild - men det krävs en bra filmskapare för att veta att ta vara på sånt.
Den är under en timme lång så DVD-utgåvan innehåller också en science fiction-film av Mika Kaurismäki. Som visserligen inte är särskilt bra, men ändå.

Kapten Marvel

C. C Becks Kapten Marvel skapades 1939 och var den mest framgångsrika av de serier som kom till i Stålmannens kölvatten. Även om Kapten Marvel liknade Stålmannen till utseende och förmågor så skiljde sej de två figurerna åt. Kapten Marvel var en pojke som blev till en superhjälte när han sa ett magiskt ord. Medan Stålmannen var en utomjording.
Kapten Marvel var mestadels en rätt enkel tecknad serie för barn. Men serieskaparna kunde smyga in en del underliga detaljer.
Som i den första Kapten Marvel-historien. Där den föraldralöse Billy Batson följer med en man ner i underjorden. Där får han det magiska ordet Shazam av en trollkarl. Tåget som tar honom till trollkarlen ser ut så här:

När Warren Ellis och John Cassaday har med en analog till Kapten Marvel i det fjärde kapitlet av Planetary så betonar de detta märkliga i Becks version.
Men utan att återberätta den ursprungliga ursprungshistorien direkt. I stället för att avbilda Becks tunnelbanetåg så låter de atmosfären i de panelerna inspirera de utomjordiska salar som förekommer i numret: