Och julen är farlig och julen är här

"Och julen är farlig och julen är här" sjunger Snorkfröken på bilden ovan. Bilden är från avsnitt 23 av 1973 års julkalender Mumindalen.

Den finns på youtube. Förra året såg jag ett avsnitt varje dag fram till och med julafton. Det var trevligt.

I serien spelas Muminfamiljen och de andra av mimartister i kostym medan andra skådespelare står för rösterna. Medan bakgrunden (och en del bifigurer) delvis är animerad(e). Ibland gör detta att figurerna ser lite udda ut. Lilla My har till exempel rätt långa ben. Men i stort funkar det bättre än man skulle tro.

Mer än hälften av serien bygger på Trollvinter. De två sista avstten bygger på Tove Janssons julnovell "Granen". Där hela Muminfamiljen vaknar upp och får höra ryktas att den hotfulla julen är på väg.
Däremellan är det några kapitel ur Trollkarlens hatt och några noveller som filmats. En av novellerna som filmats är "Det osynliga barnet". Det mesta är rätt nära originalen.
Nästa år kan jag dej rekommendera att se Mumindalen som julkalender.
Nu är den här Tove Jansson-kalendern slut.

Japanska mumintroll

Den populäraste muminfilmatiseringen är nog den japanska tecknade tv-serien från 90-talet. Muminböckerna hade varit populära i Japan sen länge. Och det fanns redan en tidigare tecknad japansk version. Den var emellertid en rätt fri version (Muminpappan ger Mumintrollet smisk) och Tove Jansson ogillade den.

Tove Jansson och Lars Jansson var mer involverade i 90-talsversionen. Filmstudion frågade de om råd (en fråga Tove Jansson lär ha fått av studion var vilken färg Lilla My hade på underbyxorna) och Lars Jansson var med och skrev  manus.

Vilken nog är en anledning till att Tove Jansson var nöjd med serien. I en TV-intervju sa hon att hon "tycker om denhär Snusmumriken".

Annars fick serien en del kritik för att inte vara tillräckligt trogen originalet. En del avsnitt visades inte i Finland och Sverige. Som "The Imp" som ansågs för skrämmande och o-muminsk (avsnittet lånar från en av berättelserna i Tusen och en natt.) Serien la också till egna karaktärer. Själv minns jag att jag tyckte det var fel att Mumintrollen hade olika färger. Ett mumintroll som inte är vitt är ju en snork (jag har kommit över detta nu).

Men även om den japanska serien har en del egna muminberättelser så bygger flera på böckerna och novellerna. Och en del – som avsnittet där muminfamiljen träffar på en marsian – på dagsstrippserierna. Och om serien delvis har en egen muminkänsla så gäller det de flesta av adaptionerna. Även Tove Janssons och Lars Janssons egna dagsstrippserier.

Serien är rätt charmig. Och jag tycker också om den här Snusmumriken.

Mumin – dagsstrippserien

När jag var liten och vaknade på julafton så hängde det en strumpa vid min säng. I den brukade det finnas en apelsin, lite godis och ett seriealbum. Ett par år var seriealbumet ett Mumin-seriealbum.

I de albumen fanns dagsstrippserien Mumin som Tove Jansson började göra för den engelska tidningen The Evening News (då en av världens största dagstidningar) 1954.

Tove Jansson fick veta att serien inte fick innehålla sex, död eller politik. Men den är ofta rätt politisk. Som i den tidiga serien Mumin på Rivieran (som nyligen filmatiserades). Inspirationen till den fick Tove Jansson efter att själv besökt Rivieran. Hon skriver till Eva Konikoff "Mil efter mil är det bara 'privat', 'arg hund', 'reserverat för (lyx)hotellets gäster'. En hel förmiddag letade vi efter en remsa strand och återvände nästan kommunistiskt arga till vår ensliga sandstrand." (Bild från Mumin på Rivieran ovan och nederst i inlägget)

Andra serier är inte lika nästan kommunistiskt arga men de är charmiga och snyggt tecknade. Tove Jansson leker med bildrutorna. Ett paraply kan stå lutat mot serierutans linje. En del av serierna bygger löst på muminromanerna. Men är lättsammare. Den farliga vintern har lånat drag från Trollvinter men det är hela familjen som vaknar upp från sin ide-sömn. Och Mumin och havet känns ibland nästan som en parodi på Pappan och havet.

Medan Mumin och kometen lånat drag från Kometen kommer. Här är emellertid Mumintrollet och Snorkfröken lite äldre. Bilden ovan är från den serien. Den har Tove Jansson gjort tillsammans med sin bror Lars Jansson som skrev manuset. Lars Jansson hade tidigare hjälpt till att översätta serien till engelska (första gången jag såg en muminstripp på engelska var jag imponerad över hur bra översättaren hade översatt en ordvits – jag visste inte att serien skrevs på engelska från början.)
De gjorde några serier tillsammans. Till Lars Jansson tog över den helt 1960. Då var Tove Jansson glad att överlåta serien som hon gjort de sista åren endast därför att hon haft kontrakt på den. Lars Jansson kom att teckna serien fram till mitten av 70-talet.

De Mumin-album jag fick i julstrumpan är numera svåra att få tag i. Men för ett par år sen gavs serien ut i nya album, både här i Sverige och i Nordamerika. De har nu också gått ur tryck så snart är de kanske lika svåra att få tag på. Den svenska utgivningen nöjde sej med Tove Janssons serier. Men den engelskspråkiga har fortsatt med Lars Janssons serier. 

Och i Svenska Dagbladet går serien fortfarande varje dag.

Ekorren

"Nu kom ekorren. Den kom som en belöning därför att hon var lugn och hade kunnat klippa av allting. Det lilla djuret skuttade över berget i mjuka essformade kurvor tvärs över ön och ner till vattnet, nu satt den i båtstranden igen. Den ger sig av, tänkte hon. Här finns ingenstans att vara, ingenting att äta, inga andra ekorrar, stormarna kommer och sen är det försent."

Lyssnerskan från 1971 var Tove Janssons andra novellsamling och hennes första novellsamling för vuxna läsare. Det är en av mina favoritböcker. Särskilt gillar jag den sista novellen "Ekorren" om en ekorre.

Eller snarare om en kvinna som bor på en ö i november och betraktar en ekorre.

I ett brev från 1968 till Tuulikki Pietilä så skrev Tove Jansson "Vet du vem som sitter och äter mina sista nötter framför verandan — en ekorre! Den uppenbarade sig på ön i morse." Det är troligt att det är denna ekorre och Tove Janssons egen ö som inspirerat novellen. 

Lyssnerskan finns i tryck i två olika utgåvor. Och finns också att läsa i en volym med Tove Janssons samlade noveller. Det går också att köpa/låna enbart "Ekorren" som e-bok (även titelnovellen till Lyssnerskan finns utgiven som egen novell så se upp så ni inte skaffar den istället för hela samlingen). Jag kan rekommendera den.

Tove Jansson, konstnär

"Det är nu det stiliserade, ofta ytbetonade (ex. Matisse, Valadon) som jag tycker om, de rena, nästan fräcka färgerna. Om man kan neutralisera deras hårdhet med fint ljus och luftverkan tror jag man kan uppnå verkligt vackra resultat."

Tove Jansson i brev till sin mor april 1938

Tove Jansson var utbildad konstnär och förutom sina teckningar och illustrationer så målade hon ett stort antal tavlor. En del av hennes tavlor påminner om hennes bokillustrationer medan andra är rätt annorlunda.

Jag gillar den här –

en olja på duk från 1938 med titeln Modell.

Muminfamiljen tar av sej näsorna

När Tove Jansson skriver "vår TV" i brevet från 1969 i vår förra lucka så menar hon TV-serien Mumintrollet. Det var inte den allra första muministiska TV-serien. Det finns en äldre västtysk dockserie. Men det var den första svenska.
Den skrevs av Tove Jansson tillsammans med hennes bror Lars Jansson (som tidigare hade övertagit dagsstrippserien med Mumin). Och regisserades av Vivica Bandler.

Vivica Bandler och Tove Jansson hade tidigare samarbetat med två pjäser med muminfigurerna. Den andra av dessa pjäser lånade flera drag åt TV-serien. Troll i kulisserna hette den pjäsen (den var löst baserad på Farlig midsommar). 
En sak som TV-serien hade lånat från pjäsen är att Mumintrollet och de andra i familjen tar av sej huvudena, eller näsorna som det heter i serien. Redan i andra avsnittet åker huvudena av.

Att muminfigurerna tar av sej huvudena är väl mest av samma anledning som att Spindelmannen brukar ta av sej masken i Spindelmannen-filmerna – det är svårt att skådespela med ansiktet dolt. Men det är lite makabert när det händer.
Det har kommit flera tv-serier och filmer med muminfigurerna efter den här. De flesta av dem löser det här problemet med maskerna genom att vara animerade. Fast julkalendern från 1973 (som vi ska återkomma till) hade en egen lösning.

Med näsor eller inte så är Mumintrollet en charmig tv-serie. Gösta Ekman spelar kung, den har en lätt civilisationskritisk anarkistisk handling (Misan är lite problematisk). Höjdpunkten är sångerna, skrivna av Erna Tauro. En skiva med dessa finns på spotify.

Och hela TV-serien går att se på Öppet arkiv.

Muminmuggar

Jag har tre muminmuggar. De på bilden. Jag har fått de i present. Jag gillar dem.

Det finns folk som samlar på muminmuggar. Och en del kan kosta väldigt mycket. 

Vad Tove Jansson hade tyckt om just muminmuggarna vet vi inte. Om samlande skrev hon i Kometen kommer där hemulen samlar på frimärken och får en identitetskris när hans samling är komplett. 

Och till Vivica Bandler skrev hon i oktober 1969: "Minns du Mumin-rushen för tio år sen med[...]marsipan och stearin och Batujewas dockteater? Och My på dambindor? Nu har det satt igång igen tackvare vår TV och den muministiska stjärnan stiger snabbt mot oanade kommersiella höjder."

Men hon pratar också om en slags stolthet när hon ser alla dessa muminprylar. 

Så kanske hade hon uppskattat hur populära muggarna är numera.

Muminmammans lucka

"vad rör mig hela Sverige ett förbannat dugg när du inte finns här?"

Tove Jansson i brev till sin mor Signe Hammarsten-Jansson i maj 1933

Tove Jansson hade sina konflikter med sin far men stod alltid nära sin mor. Konstnären och skämttecknaren Signe Hammarsten-Jansson, ibland kallad Ham.

Signe Hammarsten-Jansson stod förebild för Muminmamman. Även om Muminmamman inte som Muminpappan fick några böcker med sitt namn i titeln så spelar hon en viktig roll i alla muminböckerna. Även i den sista Sent i november där hon inte är med. Muminfamiljens och Muminmammans frånvaro präglar boken som Tove Jansson skrev efter att modern dött.

Förutom Muminmamman så är två till av Tove Janssons romanfigurer baserade på Signe Hammarsten-Jansson. Modern i den självbiografiska Bildhuggarens dotter och farmor i Sommarboken. Sommarboken handlar om farmor och hennes barnbarn Sofia. Sofia är baserad på Tove Janssons brorsdotter? Och farmor då på Signe Hammarsten-Jansson. Sommarboken är en av Tove Janssons bästa böcker, ljus och vemodig och liksom somrig.

"Farmorn hade alltid tyckt om den stora förändringen i augusti, kanske mest genom dess oföränderliga förlopp, att allting fick sin egen plats och inte kunde ha någon annan." ur Sommarboken

Muminpappans lucka

"Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare." 

ur Muminpappans memoarer

När jag var liten var det två av muminböckerna som tillhörde mej och som stod i mina bokhyllor och inte mina föräldrars: Muminpappans memoarer och Pappan och havet. Jag hade de i Awe/Gebers utgåva av muminböckerna från 1980. Jag vet inte riktigt varför jag hade just de två. Kanske hade min mor inte varit tillräckligt road av Muminpappan för att sno böckerna från sin storasyster (min mosters flicknamn stod i de andra böckerna). Men det har bidragit till att jag är lite extra förtjust i de två.

Muminpappan är som bekant pappan i muminfamiljen. Han har lånat flera av sina drag från Tove Janssons far Viktor Jansson. Viktor Jansson var skulptör (bildhuggaren i Bildhuggarens dotter). 

Ibland kan Muminpappan framstå som rätt odräglig och patriarkal i sin bohemiskhet, men det är ett mestadels kärleksfullt porträtt. I verkligheten var emellertid Tove Jansson länge ovän med fadern. Bland annat av politiska skäl.

"Den här gången är det definitivt. Faffan och jag har sagt att vi hatar varann." skriver Tove Jansson till sin vän Eva Konikoff en 27 januari 1942. (Faffan är Viktor Jansson.) Medan Tove Jansson rörde sej i vänsterkretsar så var Viktor Jansson under andra världskriget inte bara antikommunist (vilket i Finland 1942 hade kunnat vara försvarbart) utan också tyskvän och dolde inte "sin aversion mot judar" (enligt Boel Westins och Helen Svenssons kommentarer i Brev från Tove Jansson). Hon var också arg över hur han behandlade hennes mor.

När den första Muminpappan-boken Muminpappans memoarer kom ut 1950 (först under namnet Muminpappans bravader, den omarbetade versionen med den nuvarande titeln kom 1968) så var Tove Jansson och Viktor Jansson på bättre fot med varandra. Och den näst sista muminboken Pappan och havet som kom ut 1965, sju år efter Viktor Janssons död funderade Tove Jansson på att tillägna fadern. "Om det inte vore en aning patetiskt och utelämnande skulle jag dedicera boken till honom" skriver Tove Jansson till Vivica Bandler sommaren 1964. Det är en sorgsnare bok än den tidigare Muminpappans memoarer.

Friedrich Nietzsche och kometjakten

Spoiler för slutet på Kometen kommer under de undflyende muminfigurerna.

De

Atos Wirtanen var en åländsk politiker och journalist som Tove Jansson hade ett förhållande med. Han ska ha stått förebild både för Snusmumriken och Bisamråttan. Två figurer som första gången dyker upp i Kometjakten (1946). Detta var den andra muminboken, men den första som gavs ut i Sverige. Två omarbetade versioner gjordes: Mumintrollet på kometjakt (1956) (som är den version jag har läst/fått läst för mej) och Kometen kommer (1968).

Kometen kommer blev också förlaga till Tove Janssons allra första muminserie flera år innan de andra mer framgångsrika. Serien finns utgiven som Jorden går under! Den gick i Folktidningen Ny Tid (senare bara Ny Tid). En tidning som Atos Wirtanen var redaktör för. 

Tidningen var folkdemokratisk. Folkdemokraterna var ett samarbete mellan de finska kommunisterna och vänstersocialdemokrater. Folkdemokraterna kontrollerades mer eller mindre av kommunisterna men Ny Tid ska ha stått lite friare gentemot dem. (Ibland får man av folk (det vill säja liberaler) höra att Tove Jansson var liberal för att hon medverkade i liberala Garm, men hon medverkade alltså också i vänstersocialistiska Ny Tid).

I Kometen kommer så kommer som titeln antyder en komet. Och det verkar som att jorden ska gå under. Muminfamiljen med vänner och Bisamråttan gömmer sej i en grotta. När de tar sej ut ur grottan så (spoilervarning) så finns världen kvar. Och det kom ju också fler böcker.

"just nu ligger jag stolt omgiven av sextio nypreparerade dukar, avverkande en miniatyrinfluensa och läsande Stendhal. Mumin har hunnit fram till jordens undergång, varefter en alldeles Ny Tid kan börja forma sig" skriver Tove Jansson till Atos Wirtanen den 4 januari 1948. "Ny Tid" är så klart ett skämt med tidningens namn. Men det är också en anspelning på Friedrich Nietzsches idé om den eviga återkomsten. Där världshistorien upprepas om och om igen. 

Aros Wirtanen var förutom politiker och journalist också expert på Friedrich Nietzsche som han skrivit en bok om. Tove Jansson hade också läst Nietzsche. Bisamråttan föredrog Spengler.

Till ett skrutt

"Men om mina berättelser vänder sej till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen, ungefär som när man säger 'liten och skitig och rädd för tåget'. Bortkomlingen."
Tove Jansson intervjuad av Bo Carpelan 1964

"s. 97 Vi tar bort liten och skitig och rädd för tåget. Idiotiskt."
Tove Jansson i brev till Bo Carpelan inför en intervju 1987. Bo Carpelan hade skickat med den tidigare intervjun och undrat om den dög som underlag för deras samtal.
Detta brev och intervjun från 1964 finns bägge i "Den fruktbara osäkerheten" av Bo Carpelan i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson

Ett skrutt är med i Tove Janssons bilderbok Vem ska trösta Knyttet som kom ut 1960, fyra år innan Bo Carpelans intervju.

Bakom lucka 13 hittar vi ett muminskelett

Har du någonsin undrat hur mumintrollens skelett ser ut? Det kan du i så fall se i dagsstrippserien Mumins gyllene svans (tecknad och skriven av Tove Jansson) där Munitrollet motvilligt blir röntgat. Eller på bilden ovan.

Serien var grunden för två avsnitt av den polska animerade tv-serien Mumintrollen, en av flera filmatiseringar av Tove Janssons muminberättelser. Som synes på bilden nedan så är själva skelettet mycket nära förlagan. 

Mumintrollen är en rätt charmig tv-serie. Från slutet av 70-talet och början av 80-talet gjordes 79 korta avsnitt. Sex dubbelavsnitt finns på netflix. Bland dessa Mumins gyllene svans/Cocktailfesten.

Bildhuggarens dotter

Senaste boken av Tove Jansson jag läste var Bildhuggarens dotter (jag har Rent spel i läshögen). Bildhuggarens dotter är en roman från 1968. Den kom ut mellan muminböckerna Pappan och havet och Sent i november. Det är en självbiografisk berättelse berättad ur ett barnperspektiv.

I nordisk kvinnolitteraturhistoria kallar Ebba Witt-Brattström novellsamlingen Lyssnerskan som först kom tre år senare för Tove Janssons första vuxenbok. Och barnberättarperspektivet kan kanske göra att den kan säjas befinna sej med en fot i barnboksvärlden. Som en brygga mellan Tove Janssons barnböcker och hennes vuxenböcker.

Bildhuggarens dotter är en av Tove Janssons mest omtyckta böcker. Och jag hade höga förväntningar när jag började läsa den. Vilket gjorde att jag i början blev lite besviken. Greppet med ett barn som beskriver en värld som hon inte helt förstår kändes inte så originellt. Men till slut så kom jag att tycka om den.

Då det är en självbiografisk berättelse så är det inte så konstigt att en hel del påminner om annat Tove Jansson skrivit. Stormar beskrivs med en förtjusning som känns igen från muminböckerna. Och när barnet och hennes mor blir insnöade så säjer modern att de gått i ide (liksom Mumintrollen gör).

"Ingen kan komma in mera och ingen kan komma ut!

  Jag tittade noga på henne och insåg att vi var räddade. Vi var äntligen absolut säkra och skyddade. Den hotfulla snön hade gömt oss inne i värmen för alltid och vi behövde inte bry oss det minsta om vad som hände där utanför. Jag greps av en lättnad som var enorm, jag ropade jagälskardig, jagälskardig och tog alla dynorna och kastade dem på henne och skrattade och skrek och mamma kastade tillbaka och till slut låg vi på mattan och bara skrattade."

Även om bildhuggaren i romanens titel är Tove Janssons far så handlar berättelsen minst lika mycket om Tove Janssons mor. Boken är en kärleksfull skildring av henne.

Solstaden

"Mr Thompsons kommentarer hade funnit sin mest givande jordmån inom science fiction. Vid yngre år, omkring femtio, hade han förgripit sig på poesin men funnit denna form av uttryck försvarslös och egentligen inte i behov av kommentar."

Solstaden handlar om småstaden St. Petersburg i den amerikanska delstaten Florida. Som det ofta berättas om i amerikanska sit-coms så är Florida en plats dit man flyttar när man blivit gammal. St. Petersburg är ett samhälle befolkat av de äldre.

Tove Janssons roman från 1974 är en av flera svensk(språkig)a amerikaskildringar från den här tiden. Oftast har de här romanerna en svensk huvudperson, som i Sven Delblancs Åsnebrygga eller Bosse Gustafssons USA eller berättelsen om den väldoftande skunken (den senare ansågs av kritiker på den tiden gå alltför långt i sin USA-kritik och är en underhållande bok). Men Jansson är inte den enda som hoppat över detta led. Boken påminner också mer om en amerikansk roman i den lite sentimentala småstadsskildringstraditionen.

Förutom att skildra ett antal av de äldre invånarna i staden så får vi också följa ett ungt kärlekspar. Mannen i paret väntar på att få ett brev från ett kollektiv med hippieliknande kristna, som förväntar sej att Jesus ska komma tillbaka. Både omslaget och den av Jansson skrivna baksidestexten verkar lova att det här handlingsspåret ska få ett större utrymme än det får. Och kanske så hade det varit en bra idé.

Som romanen står så finns det inte mycket som binder de olika trådarna i handlingen samman. Som flera av Janssons romaner så är det mer en samling vinjetter, hopflätade mer av ett tema. Vi får diverse kort skildringar av de olika romankaraktärerna . Ofta roande och träffsäkra beskrivningar av människans beteende. En av karaktärerna skriver rättelser i biblioteksböcker, en övertygad sionist för diskussioner med sej själv. Hon har en arab i huvet som hon av och till låter få en poäng. Men det är egentligen inget som binder dessa berättelser om att vara gammal samman.

Janssons prosa gör ändå att det är en läsvärd bok. En intressant sak hon gör är att låna in amerikanska fraser. Något som brukar bli krystat men som här lyckas främst därför att de är få och korta.

(Repris från 14 januari 2010.)

Too-ticki

"Ser du, jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss."

Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 26.6.1956.

Flera figurer i muminvärlden har lånat drag från människor Tove Jansson kände. Tove Jansson själv medgav endast att två av dem byggde på verkligen: Muminmamman och Too-ticki.

Muminmamman var baserad på Tove Janssons mor, konstnären Signe Hammarsten-Jansson (ibland kallad Ham). Too-ticki var inspirerad av Tove Janssons livspartner Tuulikki Pietilä.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä träffades julen 1955. Tove Jansson var då 41 år gammal. Tuulikki Pietilä var 38 är. De blev ett par året därpå. Första bilden på Too-ticki finns i ett brev från Tove Jansson till Tuulikka Pietilä daterat 10.7.56 (se bild nedan). Hon ser lite bredare ut än hon kommer att göra senare. Men det är tydligt hon. Och hon är mycket lik Tuulikka Pietilä. Too-ticki gör sin entré i muminvärlden i romanen Trollvinter som kom ut 1957. Too-ticki är på bokens omslag och har en stor roll i Trollvinter. Hon blir Mumintrollets guide till vintern och dess värld. 

När Trollvinter kom ut blev den hyllad och läst i Finland och Sverige. Lars Bäckström från lucka 8 var en av dem som hyllade romanen i en recension och en av flera som menade att Tove Jansson med en visade att hon inte bara var en bra barnboksförfattare utan en stor författare punkt. Det är en mycket bra bok. Jag är glad över att ha den i en sliten förstautgåva. En utgåva min mor hade när hon var liten och som jag fick läst för mej när jag var liten. (Det är den som syns överst.)

Too-ticki är även med i muminnovellen "Det osynliga barnet" och i en av episoderna i mumindagsstrippserien. Hon har även en cameo i Vem ska trösta Knyttet? som tillägnades Tuulikki Pietilä.

Tuulikki Pietilä var illustratör och grafiker och undervisade och blev professor i grafisk konst 1982. Tuulikki Pietilä och Tove Jansson var tillsammans till Tove Janssons död 2001. Tuulikki Pietilä dog 2009, 92 år gammal.

"Älskade, jag längtar mycket efter dig och är alldeles lugn i medvetandet om att du behöver mig lika mycket."

Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 20 nov. 1957.

Fotnot

"* Om läsaren börjar gråta, se hastigt å sid. 133.

                                                                            Förf. anm."

Bild och fotnot ur Trollvinter av Tove Jansson

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig

"Hur abstraktionerna arbetar inne i ett diktverk, för att utpeka dess väsentlighetscentra, det ser man ovanligt tydligt i Tove Janssons längre berättelser (som, det vet du ju, hör till det intressantaste i svensk prosa, låt oss direkt säga svensk romankonst, just nu). 'Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig', säger Too-tikki i 'Trollvinter'. Det är en stillsamt förbluffande aforism, som i motsats till aforismer i allmänhet är organiskt insatt i ett konkret sammanhang. Det är kärnord i boken, en sorts lykta som ger ledning i den på ungefär samma sätt som Too-tickis snölykta just innan de sägs har lett Mumintrollet till henne, till en punkt där han lär sig förstå något om den osäkra ovana vintern."

Lars Bäckström i brev till Lars Gustafsson 17.11.60. I Nio brev om romanen.
Bilden är ur Trollvinter.

Citerat från veckans läsning

"December och dimma ända ner till marken. Snön från gårdagen hade smält, slask och svart sörja på gräsmattor och vägar, kallt ute, kallt inne för värmepumpen var sönder."

ur Arv och miljö av Vigdis Hjorth, övers. Ninni Holmqvist

"But the Stacks comprised the vast majority of the Archives. That was where the books actually lived. And just like in any city, there were good neighborhoods and bad."

ur The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

(Jämför Rothfuss med detta citat av G. C. Lichtenberg: "Om det är sant som Leibniz spått, att biblioteken en gång blir stora som städer, så kommer det också att finnas mörka gator och skumma gränder, som nu." Övers. Olle Bergquist.)

Bilbo

Det var Astrid Lindgren som ville att Tove Jansson skulle illustrera Bilbo. Lindgren jobbade på Rabén & Sjögren när de skulle ge ut J. R. R. Tolkiens roman i
ny översättning och skrev till Tove Jansson: "Gud Signe dig för Knyttet!! Men vem ska trösta Astrid, om du inte går med på det förslag jag härmed framställer?" (Knyttet är Tove Janssons bok Vem ska trösta Knyttet?)

Tove Jansson gick med på förslaget. Hon tyckte om Tolkiens roman. Men hade en del invändningar. "Figurerna är banala[---]men sceneriet lockande i sin makabra grymhet".
Boken kom ut 1962. Illustrationerna är tydligt tovejanssonska men ändå lite annorlunda mot hennes tidigare. Och mycket annorlunda mot andra Tolkien-illustrationer.

Lindgren var nöjd: "Jag är så lycklig över din underbara lilla Hobbit[---] Precis en så liten finurlig rörande och rar en ska han vara, och så har han aldrig gjorts i någon utgåva."
Kritikerna och läsarna var emellertid inte lika nöjda. Figurerna ansågs för olika Tolkiens. Särskilt Tove Janssons Gollum fick kritik.

Med åren har Tove Janssons Bilbo-illustrationer fått bättre rykte. Och boken är eftertraktad på antikvariaten. Jag tycker teckningarna är mycket charmiga.
Man skulle önska att boken med illustrationerna kom i nytryck. Men än så länge kan man se alla bilderna i den HÄR.

(Alla citaten är citerade efter Boel Westins Tove Jansson: ord, bild, liv)

Mymla

I sina brev använder Tove Jansson ordet mymla i betydelsen att ligga med någon ("Du vet kanske att vi nu och då mymlat helt vänskapligt" skriver hon i ett brev från 1952). 

Tidigare älskare och älskarinnor kallar hon för gamla mymlor ("Man stöter på gamla mymlor vänner och fiender överallt" heter det i ett annat brev.)

Att mymla var ett finlandssvenskt slanguttryck för att ha sex. Men substantivformen en mymla/flera mymlor verkar vara Tove Janssons egen uppfinning. Intressant är att en mymla här är könsneutralt. Både älskare och älskarinnor kallas för mymlor.

Det finns en figur i muminböckerna och -serierna som kallas för Mymlan. Hon introduceras i Muminpappans memoarer. Mymlan har en massa barn. Ett av dem är Lilla My. Ett annat är Mymlans dotter. Som i en del böcker får heta enbart Mymlan. Den yngre Mymlan har inga barn men har (åtminstone i seriestrippen) lätt för att bli kär. (På bilden överst på inlägget är Mymlan den äldre, bilden till vänster omgiven av några av sina barn, på bilden nedan syns Mymlans dotter bredvid Snorkfröken.)

Ett annat av den äldre Mymlans många barn är Snusmumriken. Lilla My och Snusmumriken är alltså halvsyskon och ett visst släktskap dem emellan kan man ju se.

Och Snusmumriken hade fått drag av journalisten och vänsterpolitikern Atos Wirtanen – en av Tove Janssons gamla mymlor.

Alice

"Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)"

Tove Jansson i brev till Åke Runnquist 8.2.1965, om att illustrera Alice i underlandet

Några år efter att Tove Jansson illustrerat Lewis Carrolls Snarkjakten så fick hon i uppdrag att illustrera hans Alice i underlandet. Tove Janssons teckningar skiljer sej från John Tenniels Alice-illustrationer. Men också en hel del från Tove Janssons tidigare bilder. Men man kan se ett frö till bilderna i Den farliga resan (1977).

Den Tove Jansson-illustrerade Alice i underlandet kom i nyutgåva för ett par år sedan. Jag har den inte själv. Men man kan se alla illustrationerna i den här.

Tove Jansson och James Joyce

Visste du att Thomas Warburton som översatt Odysseus av James Joyce till svenska också har översatt flera av Tove Janssons Mumin-böcker till engelska?

Den felande länken mellan Stephen Dedalus och Mumintrollet.

Det är klart Warburton översatte många fler författare.

En av Mumin-böckerna som Warburton översatte är Farlig midsommar. Eller Moominsummer Madness (en titel som låter som en sexkomedi) som den heter på engelska.

Nedan är en bit från Warburtons översättning av romanen:

"‘I like it here’, said the Mymble’s daughter. ‘It’s just as if nothing really mattered here’.
  ‘Does anything matter anywhere?’ asked Little My.
  ‘No’, her sister replied happily. ‘Don’t ask such silly questions’."

Odch stycket i original:

"Jag tycker om det här, sa Mymlans dotter. Det är som om ingenting egentligen gjorde nånting.  

  Gör det det då? frågade Lilla My.

  Nej, svarade hennes syster glatt. Fråga inte så fånigt."

Lucka 3: Snarkjakten

"Sen har jag illustrerat 'The hunting of the Snark' för Bonniers. Lewis Carroll's – och som jag vet inte tecknad till ännu. Det ska fan annars våga sig på klassikerna. Den var svår, men intressant – rena moderna nonsensdikten."

Tove Jansson i brev till Maya Vanni 18 aug. 1958

1959 kom Snarkjakten ut på svenska i översättning av Lars Forssell och Åke Runnquist. Illustrerad av Tove Jansson.

The Hunting of the Snark som den heter i original är skriven av Lewis Carroll, han med Alice i underlandet, och kom ut första gången 1876, fyra år efter den andra Alice-boken. Det är en humoristisk skildring av en jakt på en Snark. Och om hur Snarkar ibland kan visa sej vara Boojumar.

Här får de enskilda rent absurdistiska inslagen i Alice (som dikten Jabberwocky) breda ut sej i en hel berättelse. Den surrealistiska poeten Louis Aragon översatte den till franska. Forssells och Runnquists översättning är rätt lyckad. Men det är Tove Janssons illustrationer som framförallt gör att jag är glad att jag har boken.

De första illustrationerna gjordes av Henry Holiday och var robust humoristiska (brevet till Maya Vanni antyder att Tove Jansson inte kände till dessa). Jag tycker att Tove Janssons mer finstämda teckningar passar historien bättre. Och de tar fram det vemodiga i berättelsen.

Den som sett Tove Janssons teckningar till sina egna muminböcker känner igen sej. Några år senare så illustrerade Tove Jansson även Lewis Carrolls Alice i underlandet. Den är i en lite annorlunda stil. En utgåva av Alice i underlandet med Tove Janssons illustrationer kom i nyutgåva häromåret. Man skulle önska även Snarkjakten gavs ut igen med Tove Janssons teckningar.

"Sök upp den med fingerborg, listigt fördriv/med såpa och småskratt dess hopp!/Med järnvägsaktier hota dess liv/och med gaffelskaft jaga den opp!"

10 stycken Hitlar

Bilden ovan är ett omslag från 1944. Det skildrar hur tyskarna evakuerade finska Lappland på hösten det året. Det är tecknat av Tove Jansson.

Tove Jansson gjorde flera omslag och teckningar åt skämttidningen Garp. Flera av dessa hade en antinazistisk tendens. Det var i Garp som Mumintrollet först dök upp som Tove Janssons signaturbild. Du kan se ett litet Mumintroll blygt titta ut på Hitlarna gömd bakom M:et i Garm.

Tove Jansson tyckte mycket om att teckna satirbilder på Hitler (och på Stalin). Under arbetet med omslaget så skrev Tove Jansson i sin almanacka almanacka skriver Tove Jansson under arbetet "Garmpärm med 10.st. Hitlar som besorgar Lappland. Njöt." (Citerat efter Boel Westins Tove Jansson: ord, bild, liv). Besorga var ett uttryck för att samla så mycket krigsbyte som möjligt. Hitlarna på bilden försöker snabbt att samla på sej saker innan de måste fly.

Tove Jansson-kalendern lucka 1: Mumin – Nationalmusei utställningskatalog 438

1938 kom han för första gången in i en berättelse och fick sitt namn och sen dess har han så småningom blivit rundare och mindre kritisk och skaffat sig familj och bekanta och hus, just som det brukar gå efterhand.

När alla andra liknande små häften för länge sedan förskingrats (ett om en svensk man som byggde en egen noaks ark har jag sökt förgäves efter) så har Nationalmusei utställningskatalog nummer 438 blivit kvar i min ägo ända sedan den dagen jag gick på utställningen. Vilket var i något av 80-talets första år.

Utställningen var en med muminfigurer. Små dockor och modeller av platser ur muminböckerna och muminserierna gjorda av Tuulikki Pietilä (en del av de större modellerna med hjälp av Pentii Estola). Tuulikki Pietilä var Tove Janssons fru och förebilden för Tooticki i Trollvinter.

Huvudattraktionen var en fem våningar hög modell av själva muminhuset.

Det är troligt att det fanns en och annan teckning på utställningen, men med modeller av hattifnattar och sjörövargrottor som konkurrerade om uppmärksamheten så tvivlar jag på att jag på den tiden skulle ha varit särskilt intresserad av dem.

Häftet är samutgivet med Bonniers Juniorförlag. Som också gav ut bilderboken Skurken i muminhuset, en berättelse illustrerad med bilder av modellerna och figurerna i utställningen. Den tillhör kanske inte de mest ansedda i Tove Janssons Mumin-verk men bilderna är rätt trevliga att bläddra i. Det är en bok för mindre barn, men att muminböckerna sträcker sej från de enklaste bilderböcker till romaner som Sent i November är en styrka med denna fiktiva värld.

Men på något sätt tycker jag det lilla svart-vita häftet från själva utställningen är trivsammare. Boken innehåller ett par seriestrippar och flera illustrationer av Tove Jansson från böckerna. Det är en sådan på fyren i Pappan och havet som pryder omslaget trots att utställningen främst handlade om Tuulikki Pietiläs dockor


Sjörövargrottan är en av tio svart-vita fotografier av figurerna som finns i det 16-sidiga häftet. Det bästa fotot är av Tooticki som metar. En av de första figurerna som Tuulikki Pietilä gjorde enligt den text av Tove Jansson som finns i katalogen (jag har för mej att en kortare version av den här texten står som förord i Skurken i muminhuset, men den har jag gett bort så jag kan inte se efter).

I början av texten, som i de flesta av Tove Janssons texter kring mumintrollets tillkomst, berättar hon om hennes familj när hon var liten hur de levde "samtidigt borgerligt och bohemiskt". Detta apropå att hennes föräldrar stod som förebilder för muminmamman och -pappan.

Beskrivningarna av hur arbetet med modellerna går till blir en bild av hennes vuxna liv samman med förlagan för min egen favorit bland muminböckernas många karaktärer (jag brukar ibland göra såna där "Vilken muminfigur är du?" i det fåfänga hoppet att jag en dag ska få svaret Tooticki) : "När huset var obönhörligen färdigt, så färdigt att vi till och med måste avstå från vissa alltför uppsluppna detaljer, kom vi av oss för en tid.
Och vännerna sa, nu har de äntligen slutat leka så man kan träffas om kvällarna. Men ack vad de bedrog sig. Ganska snart började Tooticki med sitt första vinterlandskap, muminfamiljens nerisade badhus. Det blev fler. Hon släppte in familjen i en Wild West Saloon, i ett sjörövaräventyr på en öde ö och ett vulkaniskt katastroflandskap där befolkningen flyr undan den annalkande kometen (hattifnattarna däremot är på väg rätt in i farozonen, hattifnattar är nämligen mycket svaga för elektrisk storm.)"

(Först publicerad den 17 december 2009. Det här inlägget inleder årets julkalender som kommer att handla om Tove Jansson och avslutar årets jubileumsvecka.) 

Swamp Thing och Anatomilektionen

Den första serietidningen med Träskmannen höll på i 24 nummer. Vilket ju hade passat bra för en adventskalender. Men tidningen blev rätt snabbt sämre efter att först Berni Wrightson och sen Len Wein lämnat den.

1982 kom en långfilm baserad på den tecknade serien regisserad av Wes Craven. Filmen är inte nån av Wes Graven bättre men den ledde till att Träskmannen fick en ny serietidning: Saga of The Swamp Thing. I och med nummer 16 av tidningen började den tecknas av Stephen Bissette och John Totleben. Och med nummer 20 så tog Alan Moore över manuset.

Moore hade haft framgångar i Storbritannien med serier som Halo Jones, V för vendetta och Marvelman. Swamp Thing var hans första amerikanska serie. Moores första nummer av serien slutar med att Träskmannen till synes dör efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men de flesta album utgåvor av serien börjar med det nästföljande numret: "Anatomilektionen" (spoilers efter titelbilden).

Kapitlet "Anatomilektionen" berättas av en man som fått i uppdrag att obducera Träskmannen kropp. Serien kan på liknande sätt säjas undersöka figuren och serien Träskmannen. Ta i sär den för att se vad som fungerar och sätta ihop den på nytt ge den nytt liv.

För Träskmannen är så klart inte död. Men han är något annat än vad han och vi läsare har trott.

Innan Moore så har serien handlat om att Träskmannen är en man i ett monsters kropp. Alec Holland försöker få tillbaka sin mänsklighet. Men i "Anatomilektionen" får vi reda på att Träskmannen aldrig varit en människa. Han är en växt som tror att han är en människa. Och man kan inte "döda en växt genom att skjuta den i huvudet".

Denna vändning ändrar seriens riktning. Och är ett av de bästa exemplen på "allt du trodde du visste om x var fel"-berättelsen. Numret är mycket effektivt och suggestivt berättat. En av de bästa serierna i Alan Moores omfångsrika bibliografi. 

Den finns på svenska i serietidningen Inferno 1/1991. Men är enklast att få tag på i seriealbumform. Till exempel i Saga of The Swamp Thing TP Book 01.

(Först publicerad 2 december 2017. Som lucka två i årets julkalender om Träskmannen. Swamp Thing blev till en tv-serie häromåret men las ner efter en säsong. Den går att se på HBO Nordic. Jag orkade inte se hela serien men såg avsnittet som heter Anatomilektionen och som faktiskt inte är så långt från originalet. Men jag saknade raden omatt man inte kan döda en växt genom att skjuta den i huvudet.  Själva Swamp Thing ser bättre ut än i de tidigare filmatiseringarna.

I kväll börjar en ny julkalender på Butter tar ordet. Första luckan i den kommer också att vara sista inlägget i denna jubileumsvecka.)

Läst i november

November var en rätt bra läsmånad.

Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Novellurval. En på senare tid mycket hajpad författare. Men novellerna var trots detta väldigt bra.

Minnet av livet av Elizabeth Bishop

Dikturval. Jag har också läst i en bok med hennes dikter på engelska. "Mist något varje dag. Bli inte störd/av brevet eller nyckeln du förlagt./Förlusterna konst är inte svårinlärd." övers. Lars-Håkan Svensson

Moln av Karin Boye

Karin Boyes debutdiktsamling. "Glittrande kall är den vida och gyllene världen."

The Pretty One av Keah Brown

En samling personliga essäer om att vara svart och rörelsehindrad kvinna i Förenta staterna. 

The Interview av Manuele Fior

Italiensk tecknad sf-serie.

Ut i det o-lösa av Signe Gjessen

"Du äter dikt och blir/diktfärgad." övers. Ann Jäderlund

Gruk på svenska av Piet Hein

"Om jag skulle vara/ett klimatiskt fenomen,/så valde jag vintersolen,/låg och blek och sen." (Lite oklart vem som översatt eller om det ens är översatt.)

Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Tove Janssons allra första muminbok som inte kom ut i Sverige under hennes livstid. Och som också är svagare än de andra.

Bildhuggaren dotter av Tove Jansson

Självbiografisk roman berättad ur barnperspektiv. 

Orissa av Ola Julén

"Det ska bli så skönt/när det äntligen är vinter igen."

Tehanu av Ursula K. Le Guin

Fjärde och sista romanen i Trollkarlen från Övärlden-sviten. Jag läste om de tidigare tre innan den här. Men den här läste jag för första gången. Den var bra.

Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser av Lu Hsün

Inläsning. Bokcirkelbok. Vi ska diskutera den i kväll.

The Best American Science Fiction And Fantasy 2019, red. Carmen Maria Machado och John Joseph Adams

Antologi. Några av mina favoriter i boken var: "Hard Mary" av Sofia Samatar, "Variations on a theme from Turandot" av Ada Hoffman och "The Secret Lives of the Nine Negro Teeth of George Washington".

Är det detta som kallas postmodernism? av Victor Malm

Avhandling i litteraturvetenskap om Katarina Frostensons och Stig Larssons poesi och hur deras dikter förhåller sej till postmoderniteten. 

Tjärdocka av Toni Morrison

Roman.

 

Blade Runner och Voight Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa så kommer man i bokens värld att reagera med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight Kampff-testen. En av de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I romanen tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle blivit indragna.

(Först publicerad den 13 juni 2009. Filmen Blade Runner utspelar sej i november 2019 – så gör även denna mening.)

Angel Catbird – en superhjälteserie av Margaret Atwood och Johnnie Christmas

Margaret Atwood är som hon skriver i det underhållande förordet till den första volymen av den tecknade serien Angel Catbird, en "award-winning nice literary old lady" som man inte brukar förknippa med tecknade serier om superhjältar.
Men på 70-talet så skrev och ritade Atwood en serie tidningen This Magazine.
Angel Catbird tecknas av Johnnie Christmas, men det roligaste av bokens extramaterial är en skiss Atwood själv tecknat av en av seriefigurerna (näst roligast är en teckning av Fabio Moon). Christmas teckningsstil är lite mjukare än superhjälteserier brukar ha.

Angel Catbird handlar om en man som får förmågan att förvandlas till en kattugglevarelse. Detta sker genom att han får ett genetiskt serum över sej. Han upptäcker sen att det redan finns människor som kan förvandla sej till kattliknande varelser och dras in i en kamp mellan ont och gott. Och slits mellan sina fågel- och kattkänslor (ska han äta upp en skadad fågel eller rädda den?)

Som Atwood-fans känner man igen teman som genmanipulation och katter. Men den som förväntar sej en seriös berättelse om genteknikens faror har kommit fel. Det här är en rätt lättsam historia.
Det är också en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar.

Boken har även små faktarutor om katter. Lite som de gamla Flash-seriernas flashfacts. Här har serien ett uttalat uppfostrande syfte.
Angel Catbird må vara en betydligt lättviktigare bok än, säj, Tjänarinnans berättelse, men den är underhållande.
Den som följer Atwood på twitter får ibland se bilder på henne där hon glatt låter sej fotograferas med cosplayers på seriemässor. Förhoppningsvis kommer hon i framtiden att få möta många cosplayers utklädda till Angel Catbird och Cate Leone och Count Catula (som är delvis katt, delvis fladdermus, delvis vampyr).

Förutom extramaterialet så är Angel Catbird 72 sidor lång. Det är en vackert utformad volym. 

(Först publicerad 21 september 2016. Det kom två album till med Angel Catbird. De var också charmiga och hade meningar som "I will call this epic poem... The Caturbury Tales!")

5 bra albanska böcker

Idag är det Albaniens nationaldag. Vilket vi firar med en lista. Ett författarnamn dominerar listan.

Ismaïl Kadaré - Den döda arméns general
Kadarés genombrottsroman om en italiensk general som kommit till Albanien för att hämta hem benknotor från italienska soldater. Rolig och skrämmande antikrigsklassiker.

Ismaïl Kadaré - Bröllopet
Säjs ha skrivits som bot för romanen Monster (en bok som först kom ut efter att Kadaré flyttat till Frankrike). Och den är en hyllning till det revolutionära omvandla det av den albanska landsbygden under 60-talet (den svenska översättningen kom också ut på ett maoistiskt förlag). Men det är också en underhållande och spännande bok. Två järnvägsarbetare ska gifta sej. Bruden kommer från en liten by som fortfarande har en del feodala vanor, blodshämnd och sånt. Under natten saboteras järnvägen.

Ismaïl Kadaré - Krönika i sten
En skildring av en stad som ockuperats av italienarna under andra världsriget. Berättelsen avbryts av krönikefragment, det vill säja nyhetsrapporteringar. Och av korta vinjetter berättade ur ett barns perspektiv. Gavs ut i nyutgåva på Modernistas förlag för ett par år sen.

Ismaïl Kadaré - Vem förde hem Doruntine?
Den här romanen har rätt nyligen kommit ut i en utökad version. Som innehåller delar som censurerades i den första utgåvan. Boken utspelar sej under medeltiden. Det är en omtolkning av en gammal albansk legend. Tematiskt har den liheter med den senare Aprils frusna blommor (den enda av Kadarés böcker som han skrev efter att han lämnat Abanien som finns på svenska).

Fem albanska noveller - Svensk-albanska föreningens skriftserie nummer 4
En Kadaré finns med även i den här antologin. Elena Kadaré, Ismaïl Kadarés fru. Hon ska ha varit den första kvinna som fick en roman publicerad i Albanien. Detta 1970. Hennes novell är den bästa i häftet.
Men den jag tycker är intressantast är "En partisan inför rätta" av Dalan Shapplo. Shapplo var en albansk litteraturkritiker av den hårdfört socialrealistiska sorten. Novellen har fördelen framför till exempel Kommisarie Memo av Dritero Agoli att vara kort. Den handlar om en läkare som under en evakuering i en snöstorm råkat tappa bort en av sina patienter som då dör. Patientens partisankamrater kräver att han ska ställas till rätta. Han (spoilervarning) döms till döden.
Men då han tar på sej skulden som en man och en riktig kommunist så benådas han av sina kamrater. Happy End.
Det är en fascinerande inblick i den albanska ideologin och självkritikens väsen.
Denna bistra patriotiska novell illustreras av ett par vackra, finstämda teckningar av Gun Kessle.
Det är den enda av böckerna på listan som översatts direkt från albanskan.

(Först publicerad 28 november 2011. Då det liksom i dag var Albaniens nationaldag. Jag borde läsa fler albanska författare.)

Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?

På SvtPlays öppna arkiv kan man se ett inslag från 1974 – året då nobelpriset i litteratur gick till två av Svenska Akademiens egna ledamöter. Tre författare har på olika sätt invändningar mot Svenska Akademien och dess prisutdelande.

Det kom en våg av kritik mot nobelpriset i litteratur år 1974. Som numera ofta beskrivs som om man mobbade ledamöterna Harry Martinsson och Eyvind Johnson.

Men de invändningar mot institutionen som förs fram på klippet är fortfarande giltiga.

Bruno K. Öijer, vars hår ännu inte blivit riktigt öijerskt underligt, säjer att han tycker Akademien är ointressant.
Jan Myrdal, med märkligt hår, menar att Akademien fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället.

Karl Vennberg ifrågasätter om Akademien kan överblicka hela världslitteraturen.
Den ständige, men ändå märkligt nog avgående, sekreteraren brukar lägga viss energi i intervjuer på att hävda att de visst har överblick. Och det verkar också som om de faktiskt lägger ner mer tid på att försöka hålla sej bekanta med internationell litteratur. Men den har knappast blivit lättare att överblicka.

Öijers motstånd är väl kanske mer en inställning än ett argument (samma inställning präglar även Myrdals syn).
Men denna opposition mot de akademiska borde vara självklar. Ändå diskuteras Priset på kultursidor och liknande som om det vore något annat än en pseudonyhet.

Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har.

Alltså: svenska akademien är ointressant, skadlig och har dålig överblick.

Till denna kritik kan man lägga den ojämna könsfördelningen och hur den påverkat synen på litteraturen. Kvinnliga nominerade som inte fått priset gås igenom i en artikel i SvD igår. (Jag antar att man skulle kunna se detta som ett argument för att behålla Nobelpriset – för att jämna ut fördelningen.)
De flesta av dessa nominerade är för oss idag okända namn. Nobelpriset har en påverkan på litteraturhistoriorna.

Varför ska en excentrisk död miljonär fortfarande tillåtas ha detta inflytande på den litterära diskussionen?

(Först publicerad den 27 september 2009. Det är kommentarer på ursprungsartikeln. Klippet på SVT Play är borttaget men man kan hitta Öijer-delen på Youtube. Från början hade artikeln också en omröstning där man kunde rösta på huruvida priset skulle avskaffas eller ej. Så här 10 år senare tycker jag skälen att avskaffa priset bara blivit tyngre.)

20 bra böcker av Jan Myrdal

Jan Myrdal är den författare som jag själv har flest böcker av.
När Myrdal fyllde 85 så gjorde jag en lista med hans tio bästa böcker. När han fyllde 90 så utökade jag den till tjugo böcker. I stället för att vara noga med att det är just de bästa så varierade jag listan lite. För att visa på olika slags böcker i Myrdals bibliografi. Men det är tjugo mycket bra böcker.
Länkarna går till inlägg om böckerna på bloggen.

Jubelvår
Jubelvår kom ut 1955 och är Jan Myrdals andra roman. En grotesk om en liten stad som firar jubileum. Vanvördigt rolig.
(Finns utgiven tillsammans med en annan humoristisk femtitalsroman kallad Badrumskranen i volymen Två folkhemsromaner.)

Att bli och vara
"Man skulle kunna sjunga. Bara stå mitt på torget och sjunga så helvetes bra att alla människor blev som dom verkligen är. Gjorde det dom verkligen ville. Sjunga ända in i deras hem. Sjunga om dom till sig själva. Fast det kan man inte. Och om någon sjöng så bra så skulle man bara bli rädd själv."
Roman om en ung man som slåss och blir kär och lyssnar på Sixteen tons och funderar på tillvaron.

Resa i Afghanistan (tillsammans med Gun Kessle)
Jan Myrdals första reseskildring från 1960 som först hette Kulturers korsväg men fick byta namn då alla skrev "Kulturens korsväg". En viktig bok i Jan Myrdals författarskap som kan säjas ha bytt spår med denna. Det är också fortfarande en av hans mest lästa böcker som kommit i flera upplagor.

Rescontra
Den är "verkligen en anklagelse" säjer huvudpersonen i Gun-Britt Sundströms debutroman Student —64 till sej själv när hon sitter och läser Rescontra.
Korta personliga och politiska texter. Den kortaste är typisk för Myrdals författarskap:
"Jag pratar med en trevlig engelsk planter i Ceylons tedistrikt.
  – Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
  – Vi är bara fyra familjer, säger han.
  – Det är inte mycket, säger jag.
  – Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han."

Rapport från kinesisk by (tillsammans med Gun Kessle) 
Jan Myrdals internationella genombrott. En samling intervjuer med innevånare i den kinesiska byn Liu Lin. Boken kom att få många efterhärmare. En av de som påverkades av den var Studs Terkel.
På senare år har boken kritiserats för att ge en bild av Kina som passade den kinesiska regeringen. Och man bör vara försiktig med att läsa boken som källa. Men berättelserna i den bjuder fortfarande på en stor läsupplevelse.

Söndagsmorgon
En samling krönikor i Stockholms-Tidningen.
"När jag sätter mig och än en gång läser om Myrdals texter i antologin Söndagsmorgon [...] framstår de som så fruktansvärt moderna, så nödvändiga." - Andres Lokko

En illojal europés bekännelser
Jan Myrdal arbetade om delar av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell till en ny roman som han skrev direkt på engelska. Den hamnade på en lista över tio böcker att lägga märka till i New York Times 1968. Om man föredrar den här eller Samtida... är kanske mest en smaksak. Den gavs ut på svenska först på 80-talet då översatt av Jan Stolpe.

Skriftställning
Första boken i en serie böcker som nu är 21 till antalet.

Garderingar
Pjäs. (På länken skriver jag både om den och Moraliteter. De har getts ut tillsammans i en volym.

Den onödiga samtiden (tillsammans med Lars Gustafsson)
En brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal.

Karriär
Jan Myrdals enda roman under 70-talet. Den är en av flera svenska romaner om politiker och byråkrater från den här tiden. En fascinerande roman full av fiktiva politiska resonemang. "[E]n analys i romanens form av de statens skuggor i öst och väst som förenar sig till en slagskugga" som Anders Ehnmark/P. O. Enquist skriver i efterordet till Doktor Mabuses nya testamente.
Tematiskt en slags fortsättning på Jan Myrdals och Rune Hassners spelfilm Myglaren.

Indien väntar (tillsammans med Gun Kessle)
"Indien väntar är en bok som i olika former Myrdal hade försökt skriva under arton år." (ur inlägget på länken)

Barndom
Jag frågade på twitter dagen innan jag sammanställde den här listan vilken som var folks favoritbok av Jan Myrdal. Den självbiografiska romanen (eller jagboken som Myrdal kallar den) Barndom fick inte oväntat flest röster.
Man kan ägna en lång tid åt att räkna upp bra barndomsskildringar men gör man det så hör denna den första av Myrdals tre Barndoms-böcker självklart dit. En fängslande berättelse som är "hänsynslöst solidarisk med barnet" som Klas Östergren skrev i en recension av en av de senare böckerna i trilogin.
Det ska komma en nyutgåva av Barndom på Modernista i början av nästa år.

Ord & Avsikt
Essäsamling. "Och när jag börjar låta alltför abstrakt bör läsaren komma ihåg att orden skrivits av en snart sextioårig fetlagd man med fotsvamp; en som skrivit ett femtiotal volymer men fortfarande blir generad och inte vet hur han skall svara när en läsare kommer fram och säger att den ena boken eller den andra var bra och riktig."

Brev från en turist (tillsammans med Gun Kessle)
Samling med kortare texter kring resandet. Dels en artikelserie från 1970 om Indien och dels texter från tidiga resor från slutet av 50-talet från olika länder. Illustrerade med Gun Kessles charmiga teckningar (omslaget ovan är tecknat av Gun Kessle).

En annan ordning
Den femtonde boken i Skriftställnings-serien. Med undertiteln Litterärt & Personligt.

5 år av frihet
En av de största böckerna jag har rent storleksmässigt. Innehåller politiska skämtteckningar av Honoré Daumier och J. J. Grandville och andra i två franska 1800-talstidningar. Teckningarna är återgivna i originalstorlek (i de flesta fallen). Det är som Jan Myrdal skriver "rasande fina bilder". En spännande bok om några år på 1830-talet i Frankrike när censuren avskaffades.

När Västerlandet trädde fram (tillsammans med Gun Kessle)
"Tillsammans med Gun Kessle" står det bredvid flera av titlarna ovan. Och Jan Myrdal samarbetade ofta med sin hustru Gun Kessle som var fotograf och konstnär (hon dog 2007). De flesta av Myrdals reseskildringar är illustrade antingen med Kessles teckningar och fotografier.
På några av deras samarbeten så står Kessles namn först där Kessles fotografier har huvudrollen. Som den här boken med fotografier av franska och norska medeltidskyrkor. Det är en vacker bok. En bok att bläddra i, som det heter i förordet. Det finns en tidigare version av boken med titeln Ondskan tar form från 1976. Denna utökade utgåva kom 1992.

Inför nedräkningen
Inför nedräkningen är en jagbok som (passande nog för dagens födelsedagslista) börjar med att Jan Myrdal skriver ett tackbrev till dem som uppvaktat honom på hans 65-årsdag. När brevet blir längre inser Myrdal att det förvandlats från ett långt brev till en liten bok. Och la tilk en del andra texter. Om livet och döden.
Stig Larsson har skrivit om boken att "Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva."

Maj. En kärlek
Romanfiguren Ester ger den här romanen i present till romanfiguren Hugo i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och säjer då att Myrdal "har en ursinnig effektivitet i språket, en klarsynthet inför människohjärtats frågor utan att bli kladdig eller lös.[...]Hos Myrdal känner man vad de upplever som om man upplevde det själv."
Det är en självbiografisk roman, eller en så kallad jagbok.

(Först publicerad 19 juli 2017, när Jan Myrdal fyllde 90 år. Myrdal kom ut med en jagbok i år, Ett andra anstånd (som jag skrev om här). Det var hans första bok på Norstedts sen Maj. En kärlek och den fick också flera rätt goda recensioner. Jag tycker den är rätt bra. Men den hade inte platsar på listan. I senaste numret av FiB/Kulturfront så skrev Myrdal att han ska sluta skriva sin skriftställning i tidskriften.)