I nordisk kvinnolitteraturhistoria kallar Ebba Witt-Brattström novellsamlingen Lyssnerskan som först kom tre år senare för Tove Janssons första vuxenbok. Och barnberättarperspektivet kan kanske göra att den kan säjas befinna sej med en fot i barnboksvärlden. Som en brygga mellan Tove Janssons barnböcker och hennes vuxenböcker.
Bildhuggarens dotter är en av Tove Janssons mest omtyckta böcker. Och jag hade höga förväntningar när jag började läsa den. Vilket gjorde att jag i början blev lite besviken. Greppet med ett barn som beskriver en värld som hon inte helt förstår kändes inte så originellt. Men till slut så kom jag att tycka om den.
Då det är en självbiografisk berättelse så är det inte så konstigt att en hel del påminner om annat Tove Jansson skrivit. Stormar beskrivs med en förtjusning som känns igen från muminböckerna. Och när barnet och hennes mor blir insnöade så säjer modern att de gått i ide (liksom Mumintrollen gör).
"Ingen kan komma in mera och ingen kan komma ut!
Jag tittade noga på henne och insåg att vi var räddade. Vi var äntligen absolut säkra och skyddade. Den hotfulla snön hade gömt oss inne i värmen för alltid och vi behövde inte bry oss det minsta om vad som hände där utanför. Jag greps av en lättnad som var enorm, jag ropade jagälskardig, jagälskardig och tog alla dynorna och kastade dem på henne och skrattade och skrek och mamma kastade tillbaka och till slut låg vi på mattan och bara skrattade."
Även om bildhuggaren i romanens titel är Tove Janssons far så handlar berättelsen minst lika mycket om Tove Janssons mor. Boken är en kärleksfull skildring av henne.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar