Muminpappans lucka

"Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare." 

ur Muminpappans memoarer

När jag var liten var det två av muminböckerna som tillhörde mej och som stod i mina bokhyllor och inte mina föräldrars: Muminpappans memoarer och Pappan och havet. Jag hade de i Awe/Gebers utgåva av muminböckerna från 1980. Jag vet inte riktigt varför jag hade just de två. Kanske hade min mor inte varit tillräckligt road av Muminpappan för att sno böckerna från sin storasyster (min mosters flicknamn stod i de andra böckerna). Men det har bidragit till att jag är lite extra förtjust i de två.

Muminpappan är som bekant pappan i muminfamiljen. Han har lånat flera av sina drag från Tove Janssons far Viktor Jansson. Viktor Jansson var skulptör (bildhuggaren i Bildhuggarens dotter). 

Ibland kan Muminpappan framstå som rätt odräglig och patriarkal i sin bohemiskhet, men det är ett mestadels kärleksfullt porträtt. I verkligheten var emellertid Tove Jansson länge ovän med fadern. Bland annat av politiska skäl.

"Den här gången är det definitivt. Faffan och jag har sagt att vi hatar varann." skriver Tove Jansson till sin vän Eva Konikoff en 27 januari 1942. (Faffan är Viktor Jansson.) Medan Tove Jansson rörde sej i vänsterkretsar så var Viktor Jansson under andra världskriget inte bara antikommunist (vilket i Finland 1942 hade kunnat vara försvarbart) utan också tyskvän och dolde inte "sin aversion mot judar" (enligt Boel Westins och Helen Svenssons kommentarer i Brev från Tove Jansson). Hon var också arg över hur han behandlade hennes mor.

När den första Muminpappan-boken Muminpappans memoarer kom ut 1950 (först under namnet Muminpappans bravader, den omarbetade versionen med den nuvarande titeln kom 1968) så var Tove Jansson och Viktor Jansson på bättre fot med varandra. Och den näst sista muminboken Pappan och havet som kom ut 1965, sju år efter Viktor Janssons död funderade Tove Jansson på att tillägna fadern. "Om det inte vore en aning patetiskt och utelämnande skulle jag dedicera boken till honom" skriver Tove Jansson till Vivica Bandler sommaren 1964. Det är en sorgsnare bok än den tidigare Muminpappans memoarer.