Citerat från veckans läsning

"Inte ens då antog distriktskommitéerna och De Sjuttiofems Kommité några motioner som direkt syftade på de feta. Ordet "fet" smög sig snarare in i språket som ett nytt adjektiv, som en synonym för girig, ful, sluskig, lat, äcklig, ondskefull, lortig, ohederlig, opålitlig. Det var ojust. Det var inte någon god tid för den som var fet."
ur "Den feta människan i historien" i Den feta människan i historien av Peter Carey, övers. Thomas Preis

"He will answer the hedge-sparrow's/Littlebitofbreadandnocheese/with a whole bunch/of freshly picked watercress,/a bulb of garlic,/sorrel,/with many-faceted blackberries./Gallogly is out to lunch./When his cock rattles its sabre/he takes it in his dab/hand, plants one chaste kiss/on its forelock,/and then, with a bird and a skirl,/tosses it off like a caber."
ur "The more a man has the more a man wants" i Quoof av Paul Muldoon

Berättargrepp i Planetary

I "Dead Gunfighters" det tredje kapitlet i Warren Ellis' och John Cassadays Planetary så möter vi en död polis som hemsöker Hong Kongs gator. Mördad av sin partner delar han ut rättvisa med hjälp av sina revolvrar med vilka han skjuter brinnande kulor i huvudet på skurkar.

Numret är påverkar av Hong Kong-filmer som John Woos The Killer och det är cinematiskt och actionladdat.

Gruppen Planetary bevittnar historien snarare än att delta. I det följande numret av serien frågar huvudprotagonisten "Do we ever get to see anything when it happens, instead of mopping up after it or digging it up?" När en mystisk artefakt spottar ut en man framför dem så anser Snow att han har fått sin önskan uppfylld. Men egentligen är det kapitlet i ännu högre grad än "Dead Gunfighters" fritt från vad vi traditionellt väntar att läsa i en äventyrshistoria.

Planetary har en ovanlig struktur för en superhjälteserie. I flera nummer får de som i det första höra på en annan karaktärs historia. Våra hjältar står ofta bredvid det som händer - bevittnar det. Det enda kapitel där Planetary i de första tolv numrena uppför sej mer som hjältar brukar göra i en äventyrsserie är en återblick.

Kapitlena eller numrena är fristående historier sammankopplade av att Planetary undersöker händelser eller föremål. I första numret värvas Elijah Snow och sakta får vi nya ledtrådar om vad gruppen är. Snowflake-bilden återkommer också som ett förenande tema (som i det här numret).

De olika sätten som Planetary blir vittne eller åhörare till dessa berättelser från det tjugonde århundradets hemliga historia varieras skickligt. I det här kapitlet möter de och pratar med spökpolisen strax efter att han utfört ett av sina dåd.
I ett annat nummer får vi berättelsen bakom tre föremål utan att vi har någon faktisk åhörare. I ytterligare ett annat avsnitt får vi utdrag ur ett äventyrshäfte.

Det här narrativa greppet (som förändras, men inte överges, efter första halvan av verket) fungerar bättre än man kanske skulle kunna tro och är en av de saker som gör att serien står ut från andra amerikanska mainstreamserier.

Alice, Gripen och Den Falska Sköldpaddan av Tove Jansson

Från en av Tove Jansson illustrerad utgåva av Alice i underlandet.

Åtta länkar en lördag

The Death Ray goes Ice Haven
Liksom det fristående numret av Dan Clowes enmannatidning Eightball 22 utökades och blev till Ice Haven så ska nu Eightball 23 också ges ut i bokform.

Om Eightball 23 eller The Death Ray av Dan Clowes
Om Eightball 23 har jag skrivit här tidigare.

Matt Seneca om Absolute All Star Superman
"THIS book smells great -- exactly like my copy of the Complete Little Nemo. Which is perfect, because if there's a Little Nemo for the 21st century, All Star Superman is it."

As small as a world and as large as alone, 74
Senaste avsnittet av min och Rasmus Grans serie.

Joe McCulloch och Sean Witzke Om Gaspar Noes Enter the void

Lars-Håkan Svensson om Paul Muldoon (via Mrs Calloway)
En understreckare i Svenska Dagbladet.
Om Muldoon har jag tidigare skrivit bland annat HÄR (inlägget handlar också om Harry Martinson). Muldoon är den poet som har flest inlägg på sin etikett på den här bloggen.

(Och en extralänk den här gången: Björn Wimans intervju med Mario Vargas Llosa läste jag efter att jag publicerat detta inlägg. Den ger en hyfsad översikt över Llosas författarskap.)

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Godzilla och Mothra

I "Island", andra kapitlet av Planetary, har en galen japansk författare och hans fem lärjungar ("they have that Yukio Mishima, Aum Shin Ryko smell about them" - Mishima-inspirerade karaktärer finns i fler Ellis-serier) kommit till en ö, Island Zero. Som visar sej vara en slags elefantkyrkogård fast för monster.

Dessa monster går att känna igen som Godzilla och dess efterföljare. På bilden är en död Mothra - den jättelika monsterfjärilen.

Filmen Godzilla från 1954 hade varit påverkad av King Kong. Mothra (filmen kom 1961 - men figuren förekom först i en serie följetongsromaner) hade flera scener påverkade av ön i början på King Kong.

Och en monsterö där japanernas favoritmonster alla bor tillsammans och slåss med varandra finns i ett par filmer.

"We can't say it was an atomic bomb. We can't say these things are radioactive mutants. I mean that'd be stupid." Så börjar Jaklita Wagner en förklaring till varför det förr fanns monster på ön. Och ger snabbt några andra mer moderna förklaringar. Men i filmerna är radioaktivitet det som skapat Godzilla liksom Mothra och flera av de andra monstrena (kaiju - som japanerna kallar dem).

Så Japans favoritmonster har sitt ursprung i atombomben. Här är det obligatoriskt att nämna Hiroshima och Nagasaki. Nyare monsterfilmer från andra länder som den koreanska The Host eller den amerikanska Cloverfield har försökt knyta sina monster till nationella trauman.

Den galne Yukio Mishima-wannabeen står inne i det jättelika liket av det Godzilla-liknande monstret. "This is holy", säjer han "these are ore dreams, Jun. They lay here sleeping. They offer us welcome within their very bodies. They remind us of our greatness and horror." Och han sliter ut ett stycke ruttet kött ur monstrets kadaver och bjuder sina män att äta.

Bakom lucka 2: pulp- och superhjältar

I det första numret (eller kapitlet) av Warren Ellis (text) och John Cassadays (bild) serie Planetary så undersöker gruppen ett ihåligt berg. Där hittar de Doktor Axel Brass, en äventyrare med märkliga förmågor som försvann för mer än 50 år sedan. Han berättar en historia om hur han själv och sex andra beryktade män bildade ett hemligt sällskap för att få slut på det Andra Världskriget.

Detta genom en kvantdator som skapar hela världar och universa medan den försöker räkna ut ekvationen för den bästa av världar (då denna kalender framförallt kommer att ta upp tematiken i serien så kommer ibland Cassadays insats att få oförtjänt lite utrymme, sättet han tecknar den här snöflingemaskinen och de många världarna i den är makalöst). Men genom att sätta i gång den här räknemaskinen så har de gjort ett stort misstag.
De världar de andra dimensioner som blir till genom maskinen (här påminner den om en liknande apparat i Michael Moorcocks A Cure for Cancer - en roman Ellis brukar nämna bland sina favoriter) har invånare. En annan grupp i ett annat universum som är på sitt slut. Brass berättar att den andra gruppen skulle ha dödat alla på jorden för att få rum med sin egen befolkning om inte han och hans allierade lyckades stoppa dem.

Det här är underhållande i sej. Men karaktärerna i Brass' berättelse, liksom den gode doktorn själv går att känna igen. De är 20- och 30-talets hjältar från de följetongshäften och billighetsromaner som då var populära. I detta kapitel har de klassiska så kallade pulphjältarna gått samman och bildat en grupp. Doktor Brass själv är Doc Savage. Andra igenkännbara hjältar med andra namn är Tarzan, Fu Man Chu och Tom Swift (som var en ung uppfinnare och hjälte som enbart hade namnet gemensamt med Mark Twains pojkhjälte). Och ytterligare tre. Flera av dessa kommer att återkomma i serien och jag kommer att titta närmare på dem och deras förebilder då.
Också gruppen som kommer genom maskinen har förebilder - de påminner om Lagens Väktare, det vill säja Stålmannen och Läderlappen och deras kompisar.

Dessa superhjältar kom att ersätta de gamla pulphjältarna. Samtidigt som de tog drag av dem.

I tre rutor (och här går också berättartekniken över till att kort påminna om superhjälteseriernas så kallade splash pages) slåss de två grupperna mot de som de mest påminner, Brass mot Stålmannen-analogen, Fu Man Chu mot Martian Manhunter (utlänning mot utomjording), Tarzan mot Wonder Woman. Gröna lyktan mot en flygplansflygande hjälte.

Så kapitlet (och mycket av resten av serien) blir en berättelse om påverkan och om styrkeförhållanden inom populärfiktionen.

Men det är en berättelse med lite fler bottnar än att bara vara en populärkulturens historieskrivning.
På slutet lyckas inte superhjältarna att besegra sina föregångare. Brass blir ensam överlevande.
Kärnan av pulpberättelserna överlever i Planetarys värld.

Förstautgåvor

När jag bläddrade i böcker för att hitta fem rumäner till gårdagens nationaldagslista så upptäckte jag att den utgåva av Kyra Kyralina av Istrati som jag hade var en förstautgåva. Jag hade trott att det var en omtryckt billighetsvolym. Boken är i Bonniers Gula serie - som gav ut utländsk samtida litteratur. Jag har förutom Istratin E. M. Forsters En färd till Indien och , i en betydligt senare volym i serien, Virginia Woolfs Mot fyren. Forsteren och Istratin är från mitten av 20-talet och Gula serie-böckerna från den period ser lite ut som billiga omtryck.

Såna här gamla bokserier är rätt roliga och det finns ett visst historiskt värde i utgåvorna. Men att jag mentalt utbrast i ett yay! när jag kom på att det var en förstautgåva stör mej ändå lite.

För ett tag sen så gick på en del kultursidor och i det lite dammiga kulturkonservativa hörnet av bloggosfären en diskussion om konsumism och litteratur. Att boken kan ses som en accessoar sågs som något negativt. Outtalat undantaget från detta materialistiska ytliga beteende bland bokkonsumenterna verkade detta att samla på förstautgåvor vara.
Kanske för att förstautgåvor är en finare slags accessoar.

Men egentligen förändras knappast Kyra Kyralina nu när jag vet att det är en förstautgåva. Det är fortfarande en snygg men dåligt översatt bok.

Gör detta att jag har Harry Martinsons två första diktsamlingar i original att jag uppskattar dikterna i dem mer än om jag hade haft böckerna i andra format.
Ja.

Men det är inte helt rationellt av mej.

Bokgeografi Australien

O ha i sin bokgeografi kommit till the land down under.

En australiensisk bok:
Nick Cave - And the ass saw the angel
Nick Caves första roman. Skiljer sej en hel del från Bunny Munros död, Caves andra roman som kom förra året. Tjugo år efter den första. Nu har ju Cave gjort annat därimellan. Och man kan känna igen språket från hans låttexter på skivor som The Firstborn is Dead.

Det är en vacker prosa även om den med sina många alliterationer och arkaiska uttryck är lite knepig. Men som jag skriver på länken ovan: "Det finns, när man vant sej vid språket, flera bra mer nedtonade berättelser här som ger mer än den barocka huvudhistorien. Som den där den stumme huvudpersonen fångar en spindel, Atra Virago, känd för att ha ett visst läte men som förblir tyst under sin fångenskap."

En australiensisk författare:
Peter Carey
Peter Carey började sitt författarskap med två novellsamlingar som låg nära science fiction-genren. På svenska finns Den feta människan i historien med noveller ur bägge dessa samlingar. Lyriska och groteska berättelser från ett samtida och framtida Australien. Titelnovellen handlar om en framtida där de överviktiga förtrycks. Och om en motståndsrörelse bland de feta människorna. Det är som flera av de tidiga novellerna en fabel om makt.

Den feta människan i historien var en bok jag lånade på biblioteket och sen länge letade efter ett eget exemplar av. När jag väl hittade det så höll boken.

De senare Carey jag läste var jag lite besviken på. Jag ville ha fler feta människor i historien. Men de andra böckerna är rätt annorlunda. Numera kan jag se att de också ofta är bra.
Min favorit av den sene Carey är True History of the Kelly Gang - en australiensisk vilda västern berättad av Ned Kelly. En fascinerande roman med starkt språk. Även den är något av en berättelse om makt. Så det finns beröringspunkter mellan den yngre och den äldre Carey.

Gerald Murnane - Sammetsvatten
Jag tyckte bra om Slätterna. Som är den enda Gerald Murnane jag har läst. Den handlar om en ung man som åker ut till ett samhälle ägnat åt att skildra en slätt. Flera författare och konstnärer bor redan hos traktens jordägare. De har bott där i decennier. En underlig roman. Sammetsvatten är en novellsamling. Novellsamlingar brukar vara ett bra sätt att provsmaka en författare.

It's a strange julkalender. Let's keep it that way.

Årets julkalender är en Planetary-kalender. Där jag varje dag tar upp ett nummer av Warren Ellis och John Cassadays serietidning (som är på lite mer än 23 nummer - men det ska nog gå att få ihop på något sätt) med början med första numret i morgon.

Ibland kommer jag att skriva om själva numret. Ibland kommer jag att utgå från det för att skriva om de karaktärer och genrer från populärkulturen som tas upp i numret.
Planetary beskrivs i serien som "mystery archeologists" som gräver ut de senaste hundra årens fantastiska händelser - we're mapping the secret history of the twentieth century.

Kartan över denna hemliga historia är en bild av det gångna århundradets populärkultur. Från äventyrshäftenas pulphjältar till serietidningarnas superhjältar. Från 50-talets skräckfilmsmonster till 80-talets samhällskritiska "mature comics". På olika sätt vävs dessa in i Planetarys värld - blir dess historia.

Liksom den grupp som gett serien dess namn så undersöker Planetary lager på lager av det sällsamma. I slutet av första numret säjer Elijah Snow till Jakita Wagner: "It's a strange world", hon svarar: "Let's keep it that way".

So Mary mild fetched home her child and laid him across her knee

Maddy Prior - Bitter Withy:


Även om det är december så är det kanske lite tidigt för jullåtar.
Men "Bitter Withy" är bara halvt en jullåt. Det är en carol men inte en christmas carol. Förr sjöng man carols också vid andra helgdagar.
Att den ändå handlar om jesusbarnet och carollens betydelseförskjutning har gjort att den i vår tid ofta dyker upp på julskivor med folkmusiker.

I de apokryfiska skrifterna lär det finnas flera berättelser om Jesus som liten. Han har där redan superkrafter vilket kan ställa till det.
Möjligen är denna sång påverkad av dessa historier.

Vår frälsare frågar sin mor Maria om han får gå och leka. Det får han, men Maria vill inte få höra att han haft några hyss för sej när han kommer tillbaka.
Jesus råkar på tre rikemansbarn och frågar dem om han får vara med och leka. Men de kallar honom för en fattig stackare och säjer att han föddes i ett stall.
Då gör jesusbarnet en bro av solens strålar över en flod och går ut på den. När de rika barnen följer efter försvinner bron och de drunknar.

Då det i omkvädet sjungs om att springer upp och ned för backar så uppfattade jag första gången jag hörde sången att vår lille frälsare sprang för att undkomma den rasande jungfrumodern. Jag föreställde mej scenen som slutet på en av Carl Barks Kalle Anka-serier där Kalle med en gren i handen springer efter knattarna. Fast med Maria som Kalle och Jesus i knattarnas roll.
I stället hämtar hon honom bara och ger honom ett kok stryk. "And with a handful of withy twigs/She gave him lashes three."

"Bitter Withy" är här med Maddy Prior, från Steeleye Span. Från soloalbumet Flesh and blood från 1997.
Denna en gång mycket populära carollen har också spelats in av Young Tradition och A. L. Lloyd. Och av gruppen Bitter Withy. Videon till sången är med bilder på Lesley Hale som sjöng i det bandet.

5 bra rumänska böcker

Det är Rumäniens nationaldag. Jag hade först tänkt skriva "Som ni säkert vet är det Rumäniens nationaldag". Men jag tror att jag har kört det skämtet lite väl många gånger nu.

På nationaldagar brukar jag ha listor med böcker från det självfirande landet i fråga. Med många länder är det lite knepigt att avgöra vilka författare som hör dit. Rumänien är ett av dessa länder.

Paul Celan - Dikter
Celan föddes till exempel i en stad i Rumänien som inte längre ligger i Rumänien. Celan är en av 1900-talets stora poeter. Dikter är ett rejält urval ur hans produktion.

Mircea Cartarescu - Orbitór Kroppen

Cioran - Om olägenheten i att vara född
"Under antiken var böcker så dyrbara att man inte kunde samla dem på hög såvida man inte var kung, tyrann eller...Aristoteles, den förste som ägde ett bibliotek värt namnet.
Ännu en anklagelsepunkt att lägga till de övriga mot denne redan i så många andra avseenden fördärvbringande filosof."

Panait Istrati - Kyra Kyralina
Lemonadförsäljaren Stavro är en storskrävlare i själ och hjärta. Han berättar sin livshistoria, fylld av elände och äventyr, för sin yngre släkting Adrien. En medryckande berättelse av ett slag som inte längre riktigt finns. Kom ut i början av 20-talet.

Adam Puslojic - Min trebenta katt
Puslojic är en serbisk poet. Men han sitter i Rumänska Akademin. Med rumänskt påbrå har han översatt rumänsk poesi till serbiska och också gett ut ett par diktsamlingar på rumänska. I detta urval på svenska finns på slutet ett par av dessa rumänska dikter. Som verkar vara lite mer religiösa där hans serbiska poesi är senmodernistisk - Puslojic skapade den poetiska rörelsen klokotrismen, så vitt jag förstår är han dess enda medlem. "Det här ordet uttalat/två gånger/blir ett kors./Så lysande är varje bokstav." (ur "Dor", en av di rumänska). (Det här kan nog vara en av de där antikvariatsgåvorna jag skrev om i går.)