"How can I go on, I cannot. Oh let me just flop down flat on the road like a big fat jelly out of a bowl and never move again! A great big slop thick with grit and dust and flies, they would have to scoop me up with a shovel."
ur All that fall av Samuel Beckett
Efter succén med I väntan på Godot beställde BBC en radiopjäs av Beckett. Det blev All that fall. En till radiopjäs, Ember, följde.
Torsten Ekbom skriver i sin bok Samuel Beckett (som är en bra, lättläst bok om Beckett) att All that jazz kan te sig "som ett steg bakåt mot en beprövad, realistisk teaterform". Och detta tycks vara en rätt vanlig syn.
Pjäsen skrevs mellan I väntan på Godot och Slutspel. Jämfört med dessa framstår All that fall som lite lättviktig. Men vilken pjäs skulle inte göra det?
Författarskap i allmänhet och Becketts i synnerhet beskrivs ofta som om de har en riktning. Ett mål. Därför säjer vi att verk är ett steg tillbaka och liknande. Det är ett lockande synsätt. Inte minst för att det delvis stämmer. Men en pjäs som All that fall har ett egenvärde och är inte bara ett steg på vägen till Becketts senare dramer.
Och om man ändå vill inta det synsättet så kan man här hitta teman Beckett utvecklar i senare pjäser som Lyckans dar och Krapps sista band.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar