onsdag 20 december 2017

Alan Moore och Gröna lyktan


Swamp Thing är inte den enda serien som Alan Moore skrev för DC Comics, även om det är den han skrev under längst tid. De flesta av hans andra serier för serietidningsförlaget finns samlade i DC:s universum Klassiska serier av Alan Moore. En av dem är en crossover mellan Swamp Thing och Superman.

Bland de bästa av Moores serier i boken är de med Gröna lyktan. Eller Green Lantern som han kanske heter numera när engelskan sakta tar över allting (men i plural kommer jag att skriva Gröna Lyktor nedan för att det är lättare med plural på svenska).
Green Lantern skapades 1940. Green Lantern var en superhjälte med en ring som kunde göra allt möjligt. Från början var det en magisk ring. Men serien las ner efter några år och när serietidningar började bli populära igen så var Green Lantern en av de seriefigurer som återuppväcktes och gjordes om. Nu fick ringen och dess krafter en "vetenskaplig" förklaring för det låg i tiden.

Den nye Green Lantern får sin ring av en döende rymdvarelse. Rymdvarelsen ingick i en galaktisk poliskår som vår hjälte, Hal Jordan, blir värvad till som den första människan.

Green Lantern ingick alltså i en kår med en massa rymdvarelser som också var Gröna Lyktor. Och Moores serier handlade om underliga utomjordiska Gröna Lyktor. En av dem är en varelse som bor i en värld utan ljus. Vilket ställer till problem för henne som ska värva honom till Green Lantern-kåren. Då ringen som ger Gröna Lyktorna deras krafter skapar konstruktioner av ljus. Och den blivande Green Lantern inte vet vad ljus är.

Men Moores bästa Green Lantern-serie finns i Swamp Thing 62: "All flesh is grass".
I den så hamnar Swamp Thing på en planet där den intelligenta befolkningen tillhör växtriket. Swamp Thing bygger som vanligt sin kropp av planetens växtlighet. Vilket leder till att han bildar en kropp av tänkande växtmänniskor. 
Planetens Green Lantern (på bilden ovan, tecknad av Rick Veitch och Alfred Alcala) försöker lösa situationen trots att han har börjat tvivla på sitt kall.

Inga kommentarer: