Dey didn't take away dis here nostril hair

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?


(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)

Zadie Smith, facebook och Jean-Philippe Toussaint

Jag avbryter tillälligt jubileumsveckan.

För ett par dagar sen fanns i DN en lång, men ändå förkortad, artikel av Zadie Smith om facebook och dess grundare apropå den nya filmen.

Själva det om facebook och att Smith förfasar sej över att hennes elever använder sånt istället för att som i fordoms dagar skicka varandra e-mail tyckte jag inte var så där väldigt intressant. Det är rätt likt vad som brukar skrivas om ämnet. Kanske lite mer välformulerat.
Och Smith tar åtminstone upp att som en möjlig drift bakom facebook är att Zuckerman gillar att programmera.
Men hon missar å andra sidan den självklara invändningen mot mantrat om den halva miljarden som använder facebook - att merparten av dessa inte är särskilt aktiva.
Kanske för att hon utgår från sina studenter. Som säkert är en mer facebookig grupp än genomsnittet.

Intressantare är att hon i en passage tar upp Badrummet, en kortroman från 1985 av, som Smith uttrycker det "den belgiske experimentelle författaren Jean-Philippe Toussaint" och tillägger "åtminstone brukade jag tycka att han var experimentell. Den handlar om en man som bestämmer sig för att tillbringa hela sin tid i ett badrum, men för mina studenter känns den fullständigt realistisk, som en adekvat gestaltning av deras eget avklädda jag."

En scen i romanen som hon tar upp som känns väldigt 80-tal (och säkert hade en del svenska läsare gissat på Stig Larsson som författare till stycket) med oåtkomliga känslor blir enligt henne för hennes studenter en intim romantisk scen.

Men jag är inte så säker på att den inte hade kunnat bli det även året den kom ut. Den som inte är van vid den här sortens prosa vill gärna läsa in de känslor de är vana vid ska finnas där.

Och Smiths egen läsning av scenen som att huvudpersonerna saknar inre liv av ett eget val "av moraliska skäl" är egentligen en tolkning av samma slag. Toussaint själv gör i romanen en kommentar till vår vilja att tolka skeenden genom att kalla en av karaktärerna enbart vid efternamn. Något som gör att många kommer att få fel uppfattning om en sida av den personen ifråga (detta grepp förstörs i den svenska utgåvan av baksidestexten.

Toussaints roman är skriven i jag-form i korta, ofta mycket korta - 50 på cirka hundra sidor - kapitel eller numrerade stycken. I den senare, kortare och bättre Monsieur har Toussaint gjort sej av med den absurda rekvisitan som handlingen med badrummet är. Men romanen är uppbyggd på samma sätt. Fast inte i jag-form. Huvudpersonen benämns i texten hela tiden som "Monsieur". Under en sextio sidor går han omkring och har inte mycket vettigt för sej över huvud taget. Det är en mycket rolig roman. (Badrummet och Monsieur gavs ut tillsamman med en tredje kort Toussaint i en pocketvolym. Den borde gå att hitta begagnat på nätet.)

Ingen av de av Toussaints senare böcker som jag läst kommer riktigt upp i nivå med Monsieur. Den sista av dem jag läste hette TV och i början av romanen slutar Toussaint att titta på TV. Den är inte så bra.

Toussaint lär ha fortsatt att skriva böcker. Kanske har han skrivit en om en man som avslutar sitt konto på facebook.

"10) Sittande på kanten av badkaret förklarade jag för Edmondsson att det kanske inte var sunt att vid tjugosju, snart tjugonio års ålder leva mer eller mindre instängd i ett badkar. Jag borde ta en risk, sa jag, sänkte blicken och smekte badkarets emalj, risken att störa friden i mitt abstrakta liv för att. Jag avslutade inte meningen.

11) Dagen därpå lämnade jag badrummet."
ur Badkaret avJean-Philippe Toussaint, övers. Anna Säflund.

De fem främsta kandidaterna till att ha skrivit William Shaksperes pjäser

Sir Francis Bacon
Länge val nummer ett bland forskare. Ska ibland använt sej av en del likadana ord som Shakspere i sina verk. Vilket åtminstone tyder på att bägge skrev på engelska. Hans egna verk är rätt omfångsrika. Så om man lägger till Shaksperes pjäser och sonetter så skulle han varit en väldigt produktiv författare.

Fulke Greville
Nej, jag kände inte heller till honom. Men man ska visst dragga Loch Ness för att hitta hans kista där det finns ett bröllopsfoto på Jesus och Maria Magdalena och en limerick som ska bevisa att han var Shakspere.

Christopher Marlowe
Att Marlowe dog en tretti år innan Shakspere är inget som hindrat att Marlowe länge sågs som en av de främsta kandidaterna till att ha skrivit Shaksperes pjäser.

Harold Pinter
Meddelst tidsreseteknik.

William Shakspere
Något av en dark horse i sammanhanget.

Jag tänker inte låtsas som om jag direkt kan det här. Men så vitt jag förstår så byggde den förr rätt vanliga uppfattningen att Shakspere inte kunde ha skrivit sina verk på föreställningen att en person i hans samhällsklass inte skulle kunna haft tillräckligt stor bildning för att ha skrivit verken ifråga. Vilket är en syn på 15- och 1600-talets engelska samhälle som idag är föråldrad.

De ska visst öppna en av de sällan nämnda kandidaternas grav för att se om det finns skrifter av Shakspere där. Som Vixxtoria skriver så förklarar väl inte DNs notis varför dessa skulle bevisa att han skrev Shaksperes verk. Särskilt inte eftersom enda anledningen att han brukar nämnas i dessa sammanhang var att han var en av Shaksperes mecenater. Vilket väl skulle kunna förklara om han lät sej begravas med dennes skrifter.

(Först publicerad 19:e augusti 2009.
Det stod mindre i nyheterna om resultatet av gravöppnandet. Men om man hittat bevis på att Fulke Greville skrivit Hamlet och de andra komedierna så hade vi nog hört talas om det nu.
Teorin att Shakespeare inte kunde ha skrivit sina pjäser då han kom från medelklassen och en man från medelklassen inte kan ha varit intelligent eller bildad nog att ha skrivit hans pjäser var en teori som oftast framfördes av män ur medelklassen.
"Shakspere" i rubriken och inlägget är inte ett stavfel (även om du kan hitta flera såna här på bloggen - men om det dög för Shjakespeare att stava ord lite som han kände för så duger det för mej). Shakspere är en av sex olika stavningar som barden själv brukade använda sej av. Oxford English Dictionary stavar namnet på detta vis. Fast numera med kommentaren att Shakespeare möjligen ("perhaps") är den mest använda varianten. Ett tag roade det mej att stava det Shakspere. Vilket man kan tycka (perhaps) var lite underligt av mej.)

35 år i album

Samma meme som filmerna fast med Lpar Underligt nog verkar det inte cirkulera samma variant fast med böcker.

1974 Clannad- Clannad 2
Clannad gav bara ut en bra skiva men den är desto bättre.

1975 Alan Stivell- e dulenn
En uppföljare till 1970 års Olympiaplatta. Idag kan man få för sej att man är alternativ när man lyssnar på Stivell men skivorna sålde i miljontals exemplar.

1976 Carin Kjellman Ulf Gruvberg- Folk och Rackare
Slår i ett par låtar låtar över i hemslöjdmode men när resten innehåller sånt som Ack hör du lille Erik så kan man stå ut med det.

1977 Perelaar- de Perelaar
Nyligen kom en samling kallad Rare Dutch Folk ut där ett spår med Perelaar ingår. Och Rare är väl minst sagt ordet. Troligtvis obskyraste albumet på denna lista men också ett av de bästa. Ut och köp.

1978 The Residents- Duck Stab
Residents behöver knappast någon presentation.

1979 The Specials
Är det bra är det väl ska.

1980 Slapp Happy- Acnalbasac noom (inspelad 73, släppt 1980)
Skivbolaget krävde en ominspelning av skivan efter att ha hört denna version. Den Casablanca Moon som släpptes är inte direkt dålig men låter som mycket annat.

1981 The Birthday Party- Prayers on fire
Den jämnaste av Birthday Partys plattor

1982 Dexy's Midnight Runners- "Too-Rye-Ay"
Kritiker tenderar ser ner på den här som kommersiell. Och snickarbyxig. Kritiker tenderar ha fel.

1983 Billy Bragg- Life's a riot with spy vs spy
Orange.

1984 Leonard Cohen- Various Positions
Cohens sista riktigt bra.

1985 Tom Waits- Rain Dogs

1986 The Triffids- Born Sandy Devotional
Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.

1987 Einstürzende Neubauten- Fünf auf nach oben offenen richterskala
Neubautens bästa. Morning Dew bästa covern någonsin.

1988 Nick Cave & The Bad Seeds- Tender Prey

1989 Agnes Buen Garnås & Jan Garbarek- Rosensfole
Medeltida jazzindustri - eller nåt.

1990 Nick Cave & The Bad Seeds- The Good Son
Visserligen första Cave som inte är bättre än föregångaren men då är ju föregångaren Tender

1991 Thåström- Xplodera mig 2000
Tommy Steele.

1992 Tom Waits- Bone Machine
Kanske lite överproduceradmen inte så farligt som senare skivor.

1993 Diamanda Galas- vena cava
Nästintill omöjlig att lyssna på. Ett mästerverk.

1994 Nick Cave & The Bad Seeds- Let Love in
Nick Caves comeback.

1995 Max Book- Istomen
Sveriges främste.

1996 Einstürzende Neubauten- Ende Neu
Neubauten har hållit en förvånansvärt stadig kvalité under åren.
If you want me you can find me in the garden

1997 Bob Dylan- Time Out of Mind
Vilket väl är mer än man kan säja om herr Bob.

1998 Cat Power- Moon Pix
Kanske inte den bästa catpowern men Say och Moonshiner kan mäta sej med de bästa.

1999 Magnetic Fields- 69 Love Songs
Some fall in love. I shatter.

2000 Einstürzende Neubauten- Silence is Sexy
Allt jag vill se är en total solförmörkelse.

2001 The White Stripes- White Blood Cells
På en "humor"sajt kallad Things white people like så står White Stripes med. Alla vita har nån gång tyckt att White Stripes är coola. Nåja.

2002 Adam Green
Adam Green har misslyckats med att leva upp till den här skivan såsom Sverige har misslyckats i Beijing.

2003 u. n. p. o. c. - fifth column

2004 Danger Mouse- Grey Album
Det är något visst med olaglig musik.

2005 Cocorosie- Noah's Ark
Det är Armagiddeon dags.

2006 The Knife- Silent Shout
I allt väsentligt en bluesplatta.

2007 Bonde do role- With lazers
Fler album skulle innehålla kazooer.

2008 Magnetic Fields- Distortion
Shitfaced they are all undressing.

(Först publicerad den 24:e augusti 2008.
Det meme (eller tankesmitta som det heter på svenska) som nämns i början av inlägget var ett där man skulle ta en film eller, som här, ett album från det år man vart född till detta år. Detta år då i detta fall 2008. Jag hade väl kunnat lägga till album för 2009 och 2010 och kanske lite bilder på omslag och sånt. Men inlägget får stå kvar som det var, med daterade sportreferenser och allt, som en bild av Butter tar ordet från en enklare tid.
Men jag har lagt till länkar till tre av albumen som jag senare skrivit lite mer utförligt om.)

Om några tidiga noveller av Italo Calvino

Italo Calvino är mest känd för märkliga fantastiska romaner som Klätterbaronen, Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna men han började som en realistisk författare i den italienska neorealistiska rörelsen.

I en not till en samlad utgåva av de tre tidiga fabulerande romanerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren skriver Calvino om de problem han hade med att följa upp sin första roman och hur den fabulerande stilen lösgjorde skrivandet för honom.

Men Calvino fortsatte ännu några år att skriva noveller i den neorealistiska traditionen. De noveller som finns i engelsk översättning i volymen Difficult loves sträcker sej mellan 1949 och 1958. Den tudelade visconten började Calvino att skriva 51. De flesta av novellerna i samlingen är skrivna runt samma tis som Calvino skrev Klätterbaronen.

Urvalet samlar ett antal noveller som alla har en titel som börjar med Adventures of...(plus två långnoveller från samma period) Calvino har själv gett ut ett antal olika sammanställningar av dessa noveller. Men här är urvalet (ur dessa urval, får man anta) gjort av översättaren. "Adventures of..."-novellerna tillhör de minst politiska av Calvinos tidiga.
Calvino var aktiv kommunist fram till 1956 (då Sovjet gick in i Ungern.) Ibland sätts likhetstecken mellan hans brytning med kommunistpartiet och brytningen med realismen. Men han skrev den första fabulerande romanen som kommunist och fortsatte skriva noveller i neorealistisk stil även ett par år efter 56. En kommunistpartiet närstående redaktör uppmuntrade honom att ge ut en samling italienska folksagor. Något som skulle ha en stor inverkan på hans senare författarskap.

En novell handlar om en soldat som lägger en hand på en kvinnas knä i en tågkupé. Ska han ta bort handen eller låta den vila kvar? En annan om en kvinna som tappar sin baddräkt när hon är ute och simmar och inte vet hur hon ska komma i land. En om ett gift arbetarpar, där mannen arbetar kväll och frun dag och hur de var för sej smeker den andres tomma sängplats.

Allt berättat omständligt, liksom tvekande. Omvärlden tolkas av huvudpersonerna och de handlar ofta så som om konventionerna tvingar dem. När soldaten lagt sin hand på sin medpassagererskas knä så går han vidare mest för att han inte kan läsa hennes reaktioner.

Det här noggranna detaljerade berättandet är rätt typiskt för den italienska neorealismen. Ett och annat komma blir det. Vilket kan riskera att tråka ut läsaren. Calvino löser det till en del genom att låta de flesta av novellerna att handla om sex, ett ämne som var populärt redan på den tiden (ett par av novellerna handlar också om våld men här passar inte riktigt stuket).

Det är också en stil som finns även i Calvinos senare författarskap. En av novellerna, den humoristiska "Adventures of a reader" om en man på en strand som vill läsa sina romaner ostört men som liksom mot sin vilja inleder ett kärleksförhållande med en kvinna påminner tydligt om passager ur Om en vinternatt en resande.

Nu är ju anledningen att man läser de här tidiga realistiska novellerna, även om de är bra i sej, den senare mer fantastiskt inriktade delen av författarskapet, så likheterna kan framstå tydligare än de är, läsandet format av senare texter (och man får anta att även den engelskspråkige översättaren har läst den mer calvinoska Calvino först, så novellerna kan därmed översatta ha blivit ytterligare något lika de senare verken).

Ändå tycker jag man här kan se en del av det som gör att Calvinos böcker från Klätterbaronen och senare står ut från de många andra fabulerande märkliga böcker som finns. Den detaljrika minutiösa stilen från hans denna hans tidiga period påverkar hela hans författarskap och ger Calvinos texter en egenart.

I de senare romanerna och novellerna kommer denna detaljrikedom delvis användas ironiskt. Men så görs den redan här (och faktiskt mer i de tidigaste). Det finns också i Adventures of..-novellerna en förundran inför världen. Hur människor agerar, hur huvudpersonerna själva agerar.

I ett mer allvarlig svar på "...a reader"-novellen: "Adventures of a poet", så ser titelns poet skönhet i naturen men när han möter "the human world" är den alltför rik på intryck. En lång beskrivning med många många komman av en fiskeby avslutar novellen och samlingen. Barn, yngre och äldre, leker. Kvinnor, män - färger. Det blir för mycket för poeten i novellen, orden blir för många. Verkligheten har för många detaljer.

(Först publicerad den 21:a oktober 2009)

I hate books

Veckans bild denna jubileumsvecka är alla veckors bild här.
Den är gjord av Franciszka Themerson.
Jag vet inte varifrån den kommer.

Nick Cave - Bunny Munros död

Den goda nyheten med Nick Caves andra roman är att den är lättare att ta sej igenom än den tjugo år gamla And the Ass saw the Angel. Den mindre goda nyheten är att den är betydligt sämre.

Bunny Munros död handlar om kringresande sminkförsäljaren Bunny Munro. Som knarkar, driver sin fru till självmord och sen på hennes begravning går in på toaletten och onanerar.

Det är överhuvudtaget rätt mycket masturbation i första delen av boken. I ett kapitel beskrivs kvinnorna i en park ur Munros synvinkel i en frenetisk stil. Sen onanerar han till en Kylie Minogue-låt.
Passagen är en där den stundom bristande översättningen blir märkbar (något man inte direkt kan skylla på översättaren utan snarare på förlaget som låtit snabböversätta boken - som släpps samtidigt i en massa länder då Nick Cave visst är mainstream nuförtiden).
Det påminner lite om "Today's lesson" från senaste Bad Seeds-skivan Dig!!! Lazarus Dig!!! och hur där mr. Sandman ser på sångens Little Janie.

Men den sången är kort. Efter ett tag blir Munros alltmer motbjudande beteende lite tröttsamt.

Nu är han inte den ende Bunny i boken. Munro tar med sin nioårige son Bunny jr. på en bilresa. Partierna ur Bunny jr.s synvinkel är lugnare och sorgsnare. Här påminner Bunny jr. lite om huvudpersonen i And the Ass saw the Angel. Han ger, trots att han egentligen är den normale i sällskapet, en syn på händelserna lite utifrån sett.

Skillnaden mellan de två Bunnys världar och språket, som ofta ändå klarar sej hyfsat i översättningen, gör att romanen ändå är läsvärd. Till skillnad från And the Ass... tillhör också slutet det bättre i romanen.

(Först publicerad den 4:e oktober 2009.
Romanen har kommit i pocket sen dess. Det är lite underligt att se en Nick Cave-roman framme vid kassan när man går på Ica Malmborgs och handlar.
I en kommentar till det ursprungliga inlägget påpekas att översättaren nog haft manuset en längre tid. Men förlaget har ändå valt en relativt oerfaren översättare. För hans skull så var det kanske tur att boken inte är mer lik And the ass...)

"Don't let the sun go down," said the man with the fire, firing the furnace

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:



(Först publicerad den 5:e december 2008.
Även veckans veckans sång är alltså en repris denna jubileumsvecka. Men från innan inslaget veckans sång fanns här.
Istället ingick den här i vår allra första temavecka. Där jag skrev om Nick Cave & The Bad Seeds coveralbum Kicking Against The Pricks och tidigare versioner av de sånger som Cave och de andra tolkar där.)

Från Cervantes till James Joyce

I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten". Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande nutida bok: Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut och Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Och det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte skulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken som Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'".

Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid.
Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men mer som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar vi talar om. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.


(Först publicerad den 15:e april 2009. I en kommentar till det ursprungliga inlägget tas frågan om den tyska litteraturens förlorade roll som referenspunkt upp.)

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

Berätta att... Frankenstein lever!

Första meningen i första numret av Seven Soldiers: Frankenstein är "Die, Frankenstein Die!". Numret avslutas med orden "Frankenstein Lives!" och en bild där vår hjälte går ut i natten. Därimellan svingas det svärd och Milton citeras.

Seven Soldiers of Victory från 2006 var en maxiserie skriven av Grant Morrison som var uppbyggd av sju miniserier på fyra nummer vardera. Varje serie följde en hjälte och var och en skulle tillhöra sin egen genre. De sju serierna hade olika tecknare medan Prometheas J. H. Williams III tecknade ett första och sista nummer menat att knyta samman serierna.

I intervjuer innan serierna började komma ut kallade Grant Morrison serien för ett modulärt projekt. Inte bara varje miniserie utan varje nummer av vardera miniserie skulle gå att läsa för sej. Samtidigt som allt skulle bilda en helhet.
Det där var väl inte riktigt sant.

Serierna går in i varandra på ett sätt som gör att man nog bör läsa allihopa.
Men om man ska läsa en av serierna fristående så fungerar nog Seven Soldiers: Frankenstein bäst. När jag nu senast läste om den serien så ignorerade jag helt de andra.

Doug Mahnke tecknar Frankenstein i vad som är en närmast EC Comics-liknande stil. Hans Monster (som i en panel förklarar för the Bride att han tagit sin skapares namn) är en blandning av en hårdkokt "mannen utan namn"-figur och Boris Karloff.

Varje nummer är som en liten stilla skräckberättelse med uppskruvad volym. I det andra numret är Frankenstein på Mars.



I det tredje slåss han mot djur som blivit mordiska av att dricka medvetandegjort vatten:

"Madmen say the meek shall inherit the earth. / Has that awful day come at last?"

narraterar han hårdkokt medan han anfalls av mordiska småfåglar och kaniner. Utsökt tecknade av Mahnke.

Och en hel del narraterande blir det. I blågröna textplattor.

Grant Morrison blandar från filmerna och boken. Hans Varelse citerar Milton som bokens skulle kunna göra. Men är en slags actionhjälte.

Serien handlar om fädrer och söner och andra allvarliga teman. Men också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet.

"All in a day's work... / For Frankenstein!"

(Först publicerad den 13:e februari 2009)

23 bra tyskspråkiga böcker

Ett (så där) populärt inslag på Butter tar ordet är de listor med tio (eller fem) bra romaner (eller böcker) från olika länder med kortare beskrivningar av varje bok som jag brukar ha här på ett lands nationaldag (eller liknande).
Idag är det varken Tysklands, Österrikes eller Schweizs nationaldag. Men då jag ändå har haft en massa såna här listor så tyckte jag det passade med en på vår jubileumsvecka. Och valde att återpublicera dessa tre länders listor då detta att Bokmässan 2010 har temat "tre länder, ett språk" har fått en viss uppmärksamhet på senare tid.
Det är 23 och inte 25 bra tyskspråkiga i rubriken då bara tre av Schweizarna är tyskspråkiga.

*


Idag är det då Tysklands nationaldag. Nation och Tyskland är kanske två termer som tagna tillsammans kan göra en lite nervös. Men det där är ju länge sen nu. Som Tom Lehrer sjöng: "Once all the Germans were warlike and mean,/But that couldn't happen again./We taught them a lesson in nineteen eighteen,/And they've hardly bothered us since then" ("MLF Lullaby").
Nu brukade ju anti-nazisterna hävda att de stod för det egentliga tyska kulturarvet. Så denna lista på tio tyska romaner kan väl säjas ansluta sej till den traditionen.

Bertolt Brecht - Tolvskillingsromanen
Dreigroschenroman finns tyvärr inte på svenska. Romanen är inte lika populär som Tolvskillingsoperan. Men jag tycker det är en bra skildring av den tyska undre världen. Kopplingen Brecht gör mellan skurkarnas metoder och försäkringsbolagen gör också att den fortfarande känns aktuell.

Alfred Döblin - Berlin Alexanderplatz
Döblins bok är en av de stora stadsskildringarna. Berättelsen om Frank Biberkopf blir en vandring genom det tyska samhället med både realistiska skildringar av 20-talets Berlin och beskrivningar av pokerpartier blandade med Jobs bok.

Mikael Ende - Den oändliga historien
Kanske lite överflödigt att rekommendera den här tyska fantasyklassikern. Men det är en väldigt bra bok. Som har flera bottnar. (Momo eller kampen om tiden är också bra och egentligen kan jag inte välja mellan dessa två ungdomsbokklassiker - men det har jag då ändå gjort)
Endes novellsamling Spegeln i spegeln, som vänder sej till vuxna, är också en fascinerande skildring av en mörk dyster men också stundom magisk värld. Med andra ord så är det ingen dramatisk skillnad mellan hans vuxenböcker och hans ungdomsböcker.

Günther Grass - Katt och råtta
Grass förknippar man kanske främst med gargantuanska böcker som gärna utspelar sej under årtusenden eller åtminstone decennier. Men den här korta skildringen av ett gäng tonåringar under nazitiden tillhör hans bästa verk. Lyrisk, oanständig och bra.

Grimmelshausen - Den äventyrlige Simplicissmus
Nej jag är inte säker på att jag stavat rätt. Komisk skildring av det 30-åriga kriget. Spin-offen Mor Kurage är också poppis.

Herman Hesse - Glaspärlespelet
Mycket av Hesse har hållit dåligt. Men denna, en intellektuell motsvarighet till Harry Potter, är bra.

Heinrich Mann - Undersåten
Satirisk klassiker om en fabrikant som klättrar uppåt i det preussiska samhället.

Thomas Mann - Doktor Faustus
Thomas Mann ansågs förr vara en av de där riktigt svåra författarna. Och om någon påstod att han hade läst Mann så trodde man inte på honom. Nu framstår kanske inte hans verk som lika krångliga. Även om de fortfarande är tjocka och tråkiga. Just

Doktor Faustus är emellertid ännu i dag något av en utmaning. Men till skillnad från hans släktromaner och kurortsskildringar är det en roman som ger lön för mödan.

Rainer Maria Rilke - Malte Laurids Brigge
Faktiskt lika bra som hans dikter.

Anja Tuckerman - Våldtäkt
Det här är en fruktansvärd bok.

*

10 bra österrikiska böcker
Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det lite krångligt att bestämma vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Orsaken
Första boken i Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit. Som är bland det bästa Bernhard skrivit. Alla fem romanerna är bra - men den första är bäst att börja med.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar". (Som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Peter Handke - Tankar om Jukeboxen
En av två korta böcker som tillhör Handkes mest populära. Om jukeboxar.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än dess fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem (och jag måste erkänna att jag har läst en hel del såna böcker).

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

*

5 bra schweiziska böcker

Schweiz har nationaldag. Vilket de, om jag inte misstar mej, firar till minnet av att Gustav Vasa valdes till deras kung.

Vi firar med denna lista:
Hugo Ball - Tenderenda
Roman kallade Ball den här underliga sammanställningen av kortprosa. Absurda scener blandas med dikter som oftast är på påhittat språk. En underhållande bok.
(Ball föddes i Tyskland men verkade huvudsakligen i Schweiz. De mer normala delarna av Tenderenda handlar om hans tid med Cabaret Voltaire i Zürich.)

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Novellsamling. På länken ovan skriver jag mest om novellen "Amerika finns inte".

Arthur Cravan - Poeten med världens kortaste hår
Som många så var jag i tonåren inne på Dada. Många av dadaisterna lämnade efter sej bättre anekdoter än dikter. Och det gäller väl egentligen också Cravan, Cravan-anekdoterna är å andra sidan de bästa. Flera av dikterna i detta urval är ändå riktigt bra.

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en man i textilbranschen övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång. Alfredo tycker det låter som en roande idé och ställer villigt upp som den åtalade. Han väljer att hävda oskuld vilket hans försvarsadvokat ogillar "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle kunna gå fel?
Dürrenmatt skrev framförallt kriminallitteratur. Men den här kortromanen är lika besläktad med Franz Kafka som med Dorothy Sayers.

Jean Jacque Rousseau - Bekännelser
Jag måste bekänna att jag bara läst de första sex böckerna (eller den första av de två delarna) av Rousseus storverk. Självbiografins klassiker nummer ett: "Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som aldrig skall finna någon efterföljare" (övers. D. Sprengel) som den ödmjuke författaren inleder verket.

*

(Först publicerade den 3:e oktober 2009, den 26:e oktober 2009 och den 1:e augusti 2010.)