Vänner och u-vänner av Sara Lidman

Vänner och u-vänner är en samling artiklar av Sara Lidman "ohejdbart nedtecknade" (som det heter i förordet) 1964-68. År då Lidman enligt litteraturhistorieböckerna brukar säjas ha lämnat litteraturen.

De flesta av texterna rör Sydafrika och Vietnam. Frågor där Lidman var en viktig röst i den svenska debatten.

Lidmans politiska engagemang har präglat synen på henne och hennes författarskap. Men hennes debattartiklar läses inte i någon större utsträckning längre. Till en viss del gäller detta väl många författare – att deras åsikter är viktiga för vår bild av dem fast vi som regel struntar i att läsa just de verk där de ger uttryck för dessa.

Nu är inte texterna i detta urval riktigt i nivå med de bästa av Lidmans böcker. Men de är ändå intressanta. De två huvudlinjerna – apartheid och Vietnamkriget – får väl säjas vara frågor som redan är avgjorda. Och där endast den mest enfaldigt högervridne i dag kan låta bli att ge Lidman rätt (i senare artikelurval – det finns fyra, fem till – bör det finnas ställningstagande som är mer diskutabla).

Men en del av texterna känns aktuella. Som när Lidman skriver om hur två socialdemokratiska riksdagsmän är upprörda över att vietnamdemonstranter stört ett tal av en sydvietnamesisk minister. Och ett i dag välbekant citat om att dö för någons rätt att framföra en åsikt dyker upp som argument mot demonstranterna (ironiskt nog).

En av de artiklar som jag sett citerade var då citerad som ett negativt exempel. Vilket kanske är typiskt på nåt sätt. Det handlade om Lidmans kritik av Ingmar Bergmans film Skammen. Som då sas vara ett okänsligt politiskt sätt att tolka ett konstverk. Men även om ett par meningar kanske blir lite känslosamt överdrivna – något som gäller flera av artiklarna – så tycker jag nog Lidman hade rätt mot Bergman. Skammen är helt enkelt inte en bra film.

De flesta av texterna är rena debattartiklar. Men det finns två korta fiktionstexter. Ett pjäsfragment och en novell. Pjäsen är om Sydafrika och novellen om Vietnam. Bägge allegoriska på ungefär samma sätt. I "Smulor i mörkret" plundrar ett par personer Afro på hans guld. ("Men otack är världens lön. Man övertar den betungades bördor och han beklagar sig.") Och i "Seve i Medlarens roll" klår Big Yan (USA) upp Viktor (Vietnam). Det är en rätt grovhuggen satir. Men också en roande sådan som visar en sida av Lidman som man sällan ser.

Bäst i boken är det avslutande kapitlet. En intervju med en nordvietnamesisk kvinnlig politiker på Sverigebesök. Den texten påminner mycket om boken Samtal i Hanoi. En av Lidmans bästa böcker som hon skrev under den period litteraturvetenskapsmännen påstår var hennes exil från litteraturen.

(Först publicerad 27 januari 2014. Jag läste de andra artikelurvalen sen. Och Sara Lidmans arbetsdagbok om Jernbane-sviten. De var alla läsvärda. 

Och så sent som förra månaden läste jag den nyutkomna Levtrådar med blandade texter av Sara Lidman. Den rekommenderar jag. Den 30 december i år så är det 100 år sen som Sara Lidman föddes.)