tisdag 2 februari 2010

Tre olästa


I Lyrans tematrio så ska man berätta om tre klassiker som man inte läst, men funderar på att läsa.

Jane Austen - Persuasion
Jag har inte läst vare sej Austen eller de två systrarna Brontë eller Joan Eyre och då jag sett delar och bitar av filmer och tv-serier som bygger på deras verk så är de i mitt huvud lite hopblandade till en enda lång tråkig roman.
Min brorsdotter önskade sej den här i julklapp. Att hon önskade sej en klassiker som jag inte läst tog jag som en lätt förolämpning och gav henne således inga gåvor.
Ur ren allmänbildningssynpunkt så borde man väl läsa nån av de hära.

Karl Kraus - Die letzten Tage der Menschheit: Tragödie in fünf Akten mit Vorspiel und Epilog
Eller Mänsklighetens sista dagar som verket skulle hetat om det fanns på svenska. Det gör det inte. Det finns inte ens på engelska utom starkt förkortat. Detta är huvudanledningen till att jag inte läst lässkådespelet i fråga.
Kraus menade själv att den 800-sidiga pjäsen inte kunde sättas upp här på jorden utan är avsett för en teater på Mars. Det är en satirisk skildring av Tyskland och Österrike-Ungern under första världskriget. Kortare utdrag finns på svenska i diverse antologier. Bland annat i den av Bengt Holmqvist sammanställda antologin Satiricon där jag först stötte på författaren.
Kraus tyska är nog för svår för mej. Men jag har länge planerat att se hur pass förkortade de engelska översttningarna är.

Cormac McCarthy - Blood Meridian, Or the Evening Redness in the West
Nyare klassiker är jag ibland dålig på att läsa. Som den här vildavästernromanen från 80-talet. Den brukar av amerikanska kritier nämnas som en av de bästa 1900-talsromanerna. Det lär också vara mycket våld i. Jag gillar våld.

10 kommentarer:

eskil sa...

hemmadöttrarna är faktiskt inte så dumma, jag tycker bäst om Jane Eyre, men bäst är lillasyster, jo, hon skrev några decennier senare, Georg Eliot, med reservation för stavningen, ibland tror jag att det är ett tecken på misogyni att man stämplar de här damerna som romantiker. De har det som innehållsmässigt kännetecknar "realismen", pengar, miljö och familjerelationer, eller om man beteckna det så, hur man lierar kapital

Vixxtoria sa...

Alltså, jag är den första att förspråka fri tolkning av tematriorna, men handlade det inte denna vecka om olästa klassiker som man VILL läsa? Inte såna man inte läst för att man inte ville.

Du kan förresten skicka brorsdotterns adress till mig, så ska jag sända henne julklappar i fortsättningen.

För övrigt skulle nog alla TRE Brontësystrarna blivit förolämpade av att du blandar ihop deras verk med Austens, som särskilt Charlotte gjorde så mycket för att ta avstånd ifrån.

Petter sa...

Hon vill helst ha kontanter. Och många. Du kan skicka dem till mej så vidarebefordrar jag pengarna.

Jag skulle vilja ha läst böckerna även om jag inte ser fram emot att läsa dem.

Att det finns en Zeppo Brontë kände jag till.

eskil sa...

vixxtoria! det är alltid roligt att läsa det du skriver, och det var nog så, att de rivaliserade, det var tufft nog för dem att gå i en mycket manlig värld, vitterhetens? Jag var för att skaffa mig en försörjning tvungen att läsa dem, men vill inte påstå att jag led särskilt mycket

Vixxtoria sa...

Petter: Nu skrev du väl iofs att hon önskade sig en bok i julklapp (eller kanske filmversionen?), men låt gå för ett presenkort på bokus till nästa jul :-D

Jag förstår till fullo känslan av att vilja lägga läsningen av vissa böcker bakom sig.

Eskil: Så jag har alltså en spökläsare?? Vad kul!

Jag vet faktiskt inte om Brontê-systrarna konkurrerade med varandra (de konkurrerade förvisso med manliga författare, eftersom de skrev under manlig pseudonym). Austen konkurrerade de väl inte riktigt med, eftersom hon dog ungefär samtidigt som Charlotte B föddes. Eller missförstod jag dig där?

eskil sa...

tja, det där vet man ju inte alltid med familjer, hur de hade kul ihop,eller inte så mycket, romanerna uppehåller sig mycket vid syskonintriger, tyvärr tror jag att det har överlevt in till nutiden, men jag tycker det är spännande att försöka, genom litteraturen, förstå hur rivalitetens och avundsjukans samfällighet uppstod, och där hos de "romantiska" fantastiska författarna tror jag att många av delsvaren finns, tänk att vara på en ljunghed och ha en aning om att en förändring skulle kunna va förnimbar genom dimmorna

eskil sa...

du fick ju en lektion, ja, du och Jossen, om att ta tyskan lite lätt, av Brita, och jag vet att om du ger dig faen på det, så gör du det; sen ville ju Kraus trixa med språktolkningsmöjligheter. Jag har tagit mig igenom några artiklar, svett och tårar, men värt det

eskil sa...

ja, lite missförstod du kanske, men grundorsaken är att jag uttryckte mig luddigt. Det jag tycker är spännande är att de faktiskt lyckades publicera sig, och att det finns många som inte riktigt vill acceptera dem som de föregångare de var. Att formen var Goethes och Richardsons är inte konstigt, att innehållet pekade framåt är intressant, tänk om det aldrig hade blivit några Dickens och andra manliga, kanske inte mer läsvärda, men ofta mer respekterade, utan de kvinnliga banbrytarna.

Vixxtoria sa...

Eskil: Okej, då är jag med lite bättre.

Visst är det spännande (och tur!) att Brontë-systrarna (och andra kvinnor) publicerade sig. De använde alla tre samma efternamn också, och det är ganska kul att de delade initialer med de tre manliga pseudonymerna. Jag föreställer mig att de har haft det väldigt roligt när de satt och hittade på sina alias.

Man kan fundera över syskonrivalitet hit och dit, men just Brontëfamiljen var väl ovanligt släktkär har jag fått för mig? Men särskilt kul att sitta på en hed och ha tuberkulos och vänta på att dö kan det ju inte ha varit för nån av dom. Jag har svårt att föreställa mig att de i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att deras verk (särskilt Svindlande höjder, som är oerhört välarbetat) skulle få sådan genomslagskraft. Dickens hade definitivt skrivit annorlunda utan SH och Jane Eyre.

eskil sa...

det är märkligt, jag har studerat såväl svenska som engelska akademiskt och alltid haft för mig att Austen och systrarna var åtminstone lite samtida. Nu vet jag bättre. Jo, Vixxtoria, jag tror de hade roligt, kanske inte så mycket annat, men fabulerandet, skrivandet!