The cherry when it's in the bloom I'm sure it has no stone

Jenny på Ta makten över orden har gett mej det Cherry on top-awardet som går runt "för alla boktips". Tack.
Förra veckan, när jag var upptagen med att jubilera fick jag samma pris från bernur. Hans motivering var "som mixar musik, serier, film och litteratur så bra." Tack.
I sin hemliga identitet som Björn Kohlström fick bernur i dagarna pris från stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Gratulerar. (Ta makten över ordet fick körsbärsawarden av en som fick den av bernur - bloggosfären är liten).

Fem bloggar som jag i min tur då ger Körsbärovanpå till:

Rikard på Shazam!
En annan blogg som fått pris nyligen är Shazam!. Det är en gruppserieblogg. Som har en trevlig blandning av serier som de skriver om. Och jag gillar deras beskrivning av Butter tar ordet på deras (lite undangömda) länkar: "Petter Malmberg bloggar om serier och annan finkultur." Men då de redan fått det däringa kulturbloggpriset så ger jag körsbäret till en av deras bloggare. Rikard från gamla Weltklasse Serier. Som skriver om europeiska och litterära tecknade serier på ett intressant sätt. Han har en årskrönika uppe nu.

On word arts
Min bror, som också får ett körsbärsaward av Ta makten över orden, brukar säja att mina inlägg om serier är bajsnödiga. Det är en anledning till att han inte får några körsbär. Och han tilldelades en award förra gången jag deltog i en sån här sak.
On word arts fick också awardet då. Om den bloggen skrev jag då att den "uppvisar ibland en lite vördnadsfull syn på litteraturen som jag inte delar". Det lät kanske mer kritiskt än jag menade. Den viktigare delen av den nomineringen var att "hon skriver om många roliga och intressanta böcker[...]Mycket citat och bilder." Det stämmer fortfarande.

So far apart.
Rene Engström och Rasmus Gran har i dagarna haft utställning i Östersund, känt för sitt goda dricksvatten, om denna deras gemensamma dagboksserie. Som väl är lite bloggliknande, kanske. Kanske inte. Vem bryr sej.

Marias bokblogg
Maria håller i bokbloggar.nu. Som är en utmärkt anordning. Hennes egen blogg är också läsvärd - om än svårkommenterad.

Den lekande människan
Den lekande människan skriver om populärkultur på ett underhållande sätt.

Tre favoriter:
Arne Sand - Ljugarstriden
Tove Jansson - Sent i november
Boris Vian - Hösten i Peking

Det här är reglerna:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg (det har jag inte gjort - regler är till för att tänjas på av de som bestämmer. Vill du se prismärket får du klicka över till Jennys eller Björns blogg).
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

På en av de andra bloggar som bernur gav priset länkades till inlägg som var kritiska mot sådana här priser och tvånget på att skicka de vidare. Men att det är frivilligt att delta i sånt här är väl alltid underförstått.

Att läsa prosa

Som de flesta hade jag länge svårt för prosa.
Tills jasg kom på att man ju inte måste förstå prosa. Som träd, kulturråd och bambianer så är en prosatext något som bara finns där. Att ta in.
I skolan läste vi en prosatext. Vär lärare sa att hon gärna läste prosa två gånger. För att ta in den. Det var en insändare från Kamratposten.

När man väl kommit på att man inte behöver hålla reda på alla figurer i en prosatext eller bry sej om att en ledare i en morgontidning går emot logikens regler så blir det enklare att uppskatta prosan för vad den är, låta den sköljas över en. Prosa behöver inte vara något konstigt eller komplicerat eller det minsta begåvat.
Nästa år tänker jag läsa minst tre böcker på prosa.

Dikter om snö - tio i topp

Jag hatar snö. Men en och annan bra dikt om snö har gjorts. De tio bästa dikterna om snö, med strofer ur:

10. Derek Walcott - Vinter i Greenwich Village
"En bok är ett liv och det/vita papperet död,[...]varje ord/ett svart fotavtryck i den skrämmande snön"

9. Mao Zedong - Snö
"Ack! Kejsarna av Qin och Han,/var ganska fattiga i anden;/grundarna av Tang och Song,/utan känslor för sann poesi./Den övermodige fursten för en dag,/Djingis Khan,/förstod sig endast på att spänna sin båge mot örnen i skyn./Borta är de alla!Män av ädla känslor/måste sökas i vår tid!"

8.Paul Muldoon - Att möta britterna
"Vi mötte britterna mitt i vintern,/Himlen var lavender//och snön lavendelblå" ("We met the British in the dead of winter./The sky was lavender//and the snow lavender-blue.")

7.Pia Tafdrup - Krönt i Moskva
"Se ljuset skiftar mellan träden/från gyllene till grått/Det är inte aftontecknet utan snö på väg mellan grenar/i sin kåpa av purpur och mörker"

6. Charles D'Orléans - Till vintern
"Men du, o Vinter, droppar än/av snö och väta som en sil,/du borde drivas i exil./Det säger jag rent ut min vän,/du Vinter är en elak en!"

5. Bengt Emil Johnson - Vinterballad
"Snödjupet är nu 49 centimeter.

4. Martti Soutkari - Det är kylskåp i luften
"Det är kylskåp i luften/inte kallt kanske/men vitt/och tungt"

3. Inger Christensen - Alfabet
"snön/är långtifrån snö/när den snöar/mitt i juni//snön/har långtifrån fallit/från himlen/i juni//snön har/själv stigit upp/och har blommat/i juni//som äpplen/aprikoser/kastanjer/i juni//gå vilse/i den riktiga snön/som är snön i juni/med blomma och frö//när man aldrig ska dö"

2. Sarah Kirsch - Himlen fjällar
"O snö, säger jag, här står framför dig en som är/kall om fötterna och trött på det"

1.Rafael Alberti - Balkonger
"Marken är hal som is/och snön sjunger ditt pris://'En ängel drar din släde./Solen har tagit semester.//Julgranen bär jag tapper/på min rygg av papper.'//Himlen till Sofia: 'Titta är du snäll,/staden är för dig en karamell/av aprikos,/av hallon eller citron.'"

John Constantine, Hellblazer

John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."

(Och de orden får också avsluta vår jubileumsvecka
Först publicerad den 18:e december 2008)

Mini-LP:ar, de tio bästa

Apropå Pete Seegers Goofing-Off Suite så kan en av anledningarna att den sällan förekommer på listor(förutom då att den är från 1954 och en banjoskiva)att den inte är en fullängdare utan en 10tummare eller en minilp om man får vara anakronistiskj.
Minilp (och vad det nu kallas på CD) glöms ofta bort. Men här i alla fall en lista med tio av de bästa kortlängdsalbumen.

Birthday Party- Mutiny
Utgiven på CD tillsammans med den nästan lika bra The Bad Seed.

Billy Bragg- Life´s a Riot with Spy vs Spy
Också kallad den orangea.

Butthole Surfers- Cream Corn From the Socket of David epn

Diamanda Galas- You must be certain of the Devil
Country när den är som bäst

Mudhoney- Superfuzz Bigmuff

Rymdimperiet- Rymdimperiet

Pete Seeger- Goofing-Off Suite
Blandar folkmusik med klassisk musik- utgiven på CD med en annan mindre experimentell tiotummare vid namn Darling Corey.

Triffids- Raining Pleasure
Innehåller bland annat den bästa St James Infirmary på den här sidan Betty Boops Snövit

Twa Toots- Peel Session

Younggods- Play Kurt Weill

(först publicerad den 8:e november 2007.
Under den här jubileumsveckan (som tar slut idag - jag lovar) har inlägg från 2009 dominerat. Vilket främst beror på att här finns nio inlägg från 2006, tjugoen från 2007, hundratjugofyra från 2008 och då sjuhundrasjuttiotvå från år 2009. Men denna sista dag hade jag tänkt mej repriser fyra olika år.

Inledningen på inlägget anspelar på det direkt föregående Instörtande banjo där jag nämner att Blixa Bargeld har listat Goofing-off Suite med Pete Seeger bland sina favoritalbum.
Det är brukligt med såna här listor att säja att man skulle välja annorlunda om man gjort den idag. Men det här är en helgjuten lista. Kunde inte valt bättre själv.)

Det bästa ur Citerat från veckans läsning

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader" (översatt av William Weaver)

"hon hade många tankar att vara ensam om och hon var inte rädd att gå ute om natten. Hon låtsades att Hilma gick där bredvid henne. Det underliga var att mamman var en liten flicka. Hon hade en för kort, smutsig klänning på sig. Och hon höll Inna hårt i handen. Det gjorde ingenting att modern blivit så där liten, tyckte Inna. Det kändes alldeles riktigt. Nu gick de upp tillsammans till Nattmyrberg."
ur Hohaj av Elisabeth Rynell

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"'Jag är' hade vännen fortsatt 'på väg att svälla ut till en tunn blåsa kring den här tomheten, det uteblivna partyt i en förort till Madrid, det uteblivna ruset, den uteblivna kontakten med den niederbayerska skönhetens kropp i den varma kastiljanska sommarnatten'."
Ulf Eriksson, ur "Karta" i Det försvunna rummet

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"237. Bröllopsskaran förtrollades till vargar
Mor talade om att en hel bröllopsskara blev till vargar här en gång, prästen också. Men då såg de att en varg hade en vit fläck i bröstet. De trodde att det var prästen och kallade honom vid namn, och så blev han riktig. Och en låghalt varg trodde de var en låghalt skomakare som varit med. De sa hans namn och han blev också riktig. Men de andra kunde de ingenting göra åt. Men jag vet inte vem det var som förtrollade dem.

Uppland, Villberga"
ur Svenska folksägner - Bengt af Klintberg

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"I knew an old French woman once, name of Madame Faience, who had the sweetest postage stamp collection you could ever imagine: Birds, flowers, famous people- why it was a little art gallery all by itself. My boy they burned it[...]And though the whole fire wasn't much bigger than an autumn leaf, Madame Faience managed to throw herself into it and burn up with her collection. Call it sentimental, maybe, but...'
'The french are like that,' the boy agreed."
ur "Joy Ride by Barry DuBray" av John Sladek, i The Steam-Driven Boy and other strangers

"Jordens undergång är sen idag igen. Darek,/det blir inget, precis som du sa. Och jag blir aldrig kär/igen, på riktigt. Vi försvinner utan att veta hur vi var ämnade./Idag såg jag noga på mitt ansikte i en grön fickplunta/och (ve och fasa) det var inte grönt utan gult, lila, svart."
ur "Liksomleende" av Agnieszka Wolny-Hamkalo, övers. David Sjybek

"'Is the story about me?' asked the Water-rat. 'If so, I will listen to it, for I am extremely fond of fiction.'"
ur "The devoted friend" av Oscar Wilde

(Först publicerade här på diverse söndagar. Ett av citaten har stått på bloggen tidigare men inte på Citerat ur veckans läsning. Den boken citatet kom från har emellertid varit representerad med ett annat utdrag.)

WATCHMEN

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har (som DNs) sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda.

Men , som Jog påpekar, sammanhanget dessa bilder finns i är annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är helt annorlunda. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så tjänar dessa ändå funktionen att ge känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld - jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat).

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.
Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan."

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kririken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen i var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given.
Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann vietnam, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Jag tog väck spoilervarningen i form av Bryan Lee O'Malleys teckning av Nite Owl. Filmen är inte direkt ny längre.
Watchmen har sen det här skrevs kommit ut på DVD. I en rätt mycket längre version. Med fler episoder från förlagan. Den har jag inte sett.
För stor trohet, snarare än för liten, till seriealbumet är ett av filmens problem. Moore och Gibbons lånade grepp från filmens värld. De från serien överförda bildkompositionerna i Snyders film blir därför kliché snarare än innovation.
Och även om jag var rätt road av filmen så är det till skillnad från förlagan inte ett verk som ropar efter att återbesökas.
På etiketten för Alan Moore finns på Butter tar ordet 48 inlägg, på etiketten Zach Snyder 3. Det är en rimlig fördelning.

Om Alan Moore har jag bland annat skrivit:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
De tio bästa av Alan Moore
Om Zach Snyder har jag skrivit:
Dawn of the dead 2010)

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

Jag fyller fyra år i dag

Ja, kanske inte jag direkt, men Butter tar ordet. Idag är alltså själva årsdagen.

När jag valde inlägg att reprisera under den här veckan så tog jag enbart sådana som var äldre än ett år.

Men jag har skerivit en del här också under det år som gått sen jag uppmärksammade treårsdagen (där jag skrev "Man ska skriva om det man kan, heter det. Alltså skriver jag om allt.")

Som en narcissistisk variant på 8 länkar en lördag, några inlägg från året som jag tycker är läsvärda:

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips
I undantagsfall skriver jag om (någorlunda) nya böcker. Jag håller på och läser om mitt signerade exemplar av Svarta biljetter, Phillips första bok.

BIG FUCKING DRAGON
"Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: 'Big Fucking Dragon' och en stund därefter 'Kill him with paint'." En anekdot om författaren Lucius Shephard och inspiration.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell
Om Jan Myrdals roman från 1962. "Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep).

Molloy-Trilogin av Samuel Beckett
Om Samuel Becketts tre genombrottsromaner.

Buffy, säsong 3
"Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.
Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel."

Week of the Triffids
Temavecka om det australiensiska bandet The Triffids och John Wyndhams roman Triffidernas uppror.

Sword & Sorcery av Emily Brontë
När jag ögnat genom Butter tar ordet för det här jubileumet så har jag ibland tyckt att en del av inläggen är lite...underliga. Om Brontês versberättelse om ett sagoland.

Browntown av Jaime Hernandez
I slutet skriver jag att jag ska skriva om Gilbert Hernandez-serierna i numret (de två brödernas serier går i samma tidning). Det har jag ju inte gjort.

But ah, my smurfs, and oh, my smurfs — smurfa dikterna

Ibland har jag lite knep och knåp här på bloggen. Som här. Fem dikter eller strofer ur dikter som jag översatt till det språk smurferna pratar i den belgiska serien av Peyo. Som man sen kan gissa vilka dikter det är från början och av vilka poeter.


a.
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
This is the smurf the smurf smurfs
Not with a smurf but a smurf.

b.
This is just to smurf

I have smurfed
the plums
that were in
the smurfbox

and which
you were probably
smurfing
for smurf.

Forgive me
they were smurf
so sweet
and so smurf.

c.
Smurf, smurf är min arvesmurf
min smurfs smurf
mitt hjärtas smurf i världen

d.
My smurf smurfs at both smurfs;
it will not smurf the smurf;
But ah, my smurfs, and oh, my smurfs —
it gives a smurfing light!

e.
Jag har besmurfat tre städers smurfor.
Men det gör smurf.
Jag skall smurfa om solen.
...va...gråsmurfade för det mesta,
men det gör smurf, jag skall smurfa om solen.

FACIT

(Från början gjord som tävling den 21:a juli (Belgiens nationaldag) 2009. Då skulle man svara i kommentarerna.
Fler försmurfade dikter HÄR
Medan jag i inlägget Det är smurf att göra smurf skriver lite mer om smurfarna. "Gammelsmurfen, smurfbyns patriarkale ledare lämnar byn och att de övriga smurfarna bestämmer sej för att hålla ett val om vem som ska leda byn i hans ställe.
Först tänker alla rösta på sej själva utom Gnällsmurfen: 'Jag gillar faktiskt inte röster' eller, filosofiskt nog i den engelska översättningen efter att alla andra smurfer sagt 'I'm voting for myself': 'I hate selves'.")

Sarah Kirsch och Enhörningsserien

I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad bok. Jag kunde lite förstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo":

NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Översättningarna av denna och övriga dikter i volymen är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

Bild av Kevin O'Neill.

(Också det här jubileumsinlägget är två styckna hopfogade, först publicerade den 28:e maj 2009 och den 20:e maj 2009.
I dag har jag då inte gått till parken och satt mej och läst poesi.
Bilden är på Nemos skepp Nautilus som det ser ut i Alan Moores och Kevin O'Neills League of extraordinary gentlemen. Det har inget direkt med östtysk poesi att göra men jag lät det illustrera dikten "Noak Nemo" när den var veckans dikt då den 20:e maj förra året - i en bättre varmare tid.)

Dey didn't take away dis here nostril hair

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?


(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)