En svensk panter?

Det är Black History Month i Staterna. Här i Sverige har vi också en kanske något brokig historia när det gäller förhallandet till afro-amerikanarna. Sen Gunnar Myrdal åkte dit för att ordna negerfrågan.

Jag läste nyss om Sven Delblancs Åsnebrygga hans så kallade dagboksroman från 1969. Roman skulle man nog inte kalla det i dag men den fick Stora romanpriset.
Den handlar om ett år när Delblanc gästföreläser i Berkeley, studentradikalismens centrum i dåvarande USA.

Mycket handlar den om den svarta radikalismen. Och Delblancs hållning till den. Eldridge Cleaver dyker upp på en fest. Och uppför sej som kändisar gör. Möt USAs näste president, presenteras han med innan han tar med festens vackraste flicka till sin bil.

"Flera av de svarta gästerna har blivit nedslagna och tysta.
Jag känner mig olustig och indignerad. Om en nybakad vit succéförfattare hade uppträtt på samma sätt hade jag reagerat lika starkt. Nästan lika starkt. Vanligt folkvett är väl inte för mycket begärt? Och han är ju i alla fall neger..."

Senare i boken håller Cleaver en gästföreläsning på universitetet. Det har varit stora konflikter innan föreläsningen. Politikerna har försökt stoppa honom. Studenter har protesterat. Sven Delblancs egna studenter är dock inte engagerade i konflikten. Massmedia är där väntar sej skandal och obsceniteter. (Cleaver har skrivit om sitt användande av obsceniteter i ett svar på ett brev från en äldre dam i Svart panter: Tal, artiklar och intervjuer efter fängelsetiden)

"Och nu inträffar det förfärliga och chockerande: han talar sakligt och lugnt"

Sven Delblancs stundom lätt ironiska förhållningssätt till den svarta radikalismen är sånt som man brukar förlöjliga som föråldrat. Bara att baksidan talar om "negerproblemen" är sånt vi kan fnissa åt och sjävklart se vår egen tids syn på saker och ting som klarare.

Nuförtiden om det intervjuas en vit amerikansk rasist så drar man nästan alltid fram en svart radikal på ytterkanten. Att många i USA såg och ser Barrack Obama som inte tillräckligt svart kommenteras som något underligt, något som säjs vara svårt för oss att förstå. De progressiva ges automatiskt rätt över de militanta.

Även då Åsnebrygga gavs ut var den vanliga inställningen till organisationer som de Svarta Pantrarna att de gick för långt och så vidare.

Men LeRoi Jones (senare Amiri Baraka) spelades. Soul on Ice gavs ut.

Den svarta radikalismen fanns med som en röst, och inte en att självklart förlöjliga.

Åsnebrygga handlar även om en del annat. Vad är skrivande? Vad bör göras. Sven Delblancs torra humoristiska prosa gör detta till en av de bättre svenska, ja varför inte- romanerna.