onsdag 17 juni 2009

Lost - säsongsfinal


Fade to white. Slutet hänvisar inte enbart till slutet på den andra Apornas planet-filmen utan framförallt till andra säsongavslutningar av Lost. Serien har börjat äta sin egen svans.

I början blandade serien historier från olika genrer. Jacks historia, berättad i återblickar, tillhörde en annan genre än Kates historia, berättad i återblickar. Och så vidare. Historierna var inte alltid så bra. Men jag saknar den genreblandande aspekten av programmet.
De sista säsongerna har helt tagits över av själva ö-historien. Los verkar alltmer vända sej till den sortens publik som när de läste Flugornas herre blev besvikna på att monstret inte var äkta.

Vad serien fortfarande har är ett originellt format. Och att denna form förnyades när >Lost fortsatte. Hur tillbakablickarna från ön blev tillbakablickar ön. Flashforwards som lostfansen har kallat dem.

Men när tidshoppen blev bokstavliga i första halvan av den här säsongen fungerade det sämre. Tidsreseaspekten har gjorts på ett svagt sätt. Redan förra säsongens hade en svag variant på Slakthus 5.

Visserligen kan jag lite sympatisera med en lösning som går ut på att de atombombar skiten ur ön. Ofta känner jag att det skulle vara läga att ha en atombomb. Men den underliga diskussionen innan och de snabba bytena av ståndpunkter gjorde att avsnittet blev lite en parodi på sej självt.

Och visst på ett plan är själva cliffhangern effektiv. Men jag känner jag större nyfikenet att se hur de går vidare. Hade de, som de gjort någon gång tidiogare, gett oss en kort scen ur den nya status quon hade det kanske fungerat bättre.

Inga kommentarer: